I hela Europa och USA har klimatpolitiken blivit en av de mest inflytelserika drivkrafterna bakom den offentliga politiken och påverkar energi, finans, jordbruk, transporter, bostäder och industri.
Bakom denna omvandling finns ett omfattande nätverk av filantropiska stiftelser, icke-statliga organisationer (NGO:er), tankesmedjor, finansinstitutioner och påverkansorganisationer som har bidragit till att forma både den allmänna opinionen och det politiska beslutsfattandet. Detta väcker en viktig fråga: Vem byggde upp och finansierade detta omfattande klimatpolitiska system?
De flesta människor utgår från att klimatpolitiken växer fram genom den normala demokratiska processen.
Forskare publicerar forskning, regeringar konsulterar experter, lagstiftare debatterar förslag och folkvalda representanter beslutar om den offentliga politikens inriktning. Men i både Europa och USA spelar också ett omfattande nätverk av filantropiska stiftelser, icke-statliga organisationer (NGO:er), tankesmedjor, påverkansgrupper och finansinstitutioner en viktig roll i att forma klimatpolitiken och den allmänna opinionen.
Lobbying i sig är varken ovanligt eller i sig olämpligt. Det som förtjänar närmare granskning är omfattningen, finansieringen och inflytandet hos de organisationer som driver dagens klimatagenda – och var deras finansiering kommer ifrån.
En organisation som har fått allt större uppmärksamhet är European Climate Foundation (ECF), som grundades 2008 och har sitt huvudkontor i Haag. Trots att stiftelsen är baserad i Europa kommer många av dess största finansiella bidragsgivare från stora amerikanska filantropiska organisationer, vilket illustrerar klimatpåverkans allt mer transatlantiska karaktär.
Den nederländske vetenskapsjournalisten Marcel Crok har nyligen granskat stiftelsens roll i den europeiska klimatpolitiken och menar att den har blivit en av Europas mest inflytelserika klimatinriktade filantropiska organisationer, samtidigt som den fortfarande är i stort sett okänd utanför specialistkretsar. Hans granskning väcker viktiga frågor om hur dagens klimatpåverkan finansieras och organiseras.
Enligt offentligt tillgänglig information som Crok hänvisar till mottog ECF omkring 275 miljoner euro i finansiering under 2023. Bland de redovisade finansiärerna finns flera stora amerikanska filantropiska organisationer, däribland Bloomberg Philanthropies, William and Flora Hewlett Foundation och Rockefeller Brothers Fund, tillsammans med ett antal europeiska välgörenhetsstiftelser.
Bland mottagarna av bidrag finns forskningsorganisationer, miljöorganisationer (NGO:er), juridiska påverkansgrupper, kommunikationsinitiativ och medieprojekt. Crok noterar att organisationer som Carbon Brief, European Environment Bureau och CAN Europe har fått stöd från ECF, medan Carbon Brief offentligt redovisar denna finansiering som en del av sin transparenspolicy.
Ingen av denna information är dold. Den finns tillgänglig i årsredovisningar, bidragsredovisningar och skattedokument. Trots detta har relativt lite offentlig uppmärksamhet riktats mot hur dessa filantropiska nätverk verkar tillsammans eller i vilken utsträckning de kan påverka klimatpolitiken och den offentliga debatten på båda sidor av Atlanten.
Dagens klimatpolitik sträcker sig långt bortom klimatvetenskapen. I både Europa och USA påverkar den i allt högre grad industristrategi, finansreglering, bankväsende, jordbruk, transporter, bostäder, beskattning och långsiktiga investeringsbeslut. Regeringar samarbetar nu med NGO:er, filantropiska stiftelser, forskningsinstitut, finansinstitutioner och privata organisationer i utformningen av klimat- och energipolitiken.
Bara Inflation Reduction Act från 2022 omfattade ursprungligen uppskattningsvis 369 miljarder dollar i program för energisäkerhet och klimat, inklusive bidragsfinansiering och skattelättnader. Detta gör det ännu viktigare att förstå de organisationer som bidrar till att forma debatten om klimatpolitiken.
Klimatfinansiering och banksektorn
Ett exempel på detta bredare finansieringsekosystem är dess växande koppling till den internationella finanssektorn. Under det senaste decenniet har stora amerikanska och internationella banker, kapitalförvaltare och multinationella företag blivit alltmer involverade i utvecklingen av klimatrelaterade finansiella ramverk.
I december 2015 inrättade Financial Stability Board arbetsgruppen Task Force on Climate-related Financial Disclosures (TCFD), som representerar tillgångar värda 118 biljoner dollar globalt.[1] Arbetsgruppen samlar representanter från många av världens största finansinstitut och företag för att utveckla standarder för rapportering av klimatrelaterade risker. Under de följande åren integrerades klimatrelaterad rapportering snabbt i kapitalförvaltning, på Wall Street, inom bankreglering och bolagsstyrning.
Kritiker menar dock att detta också har påskyndat finansialiseringen av klimatpolitiken genom att integrera nettonollmål i bankverksamhet, investeringar och företags beslutsfattande.
När världens största banker, företag och institutioner alla samordnar sig för att driva en klimatagenda som, enligt min uppfattning, inte stöds av robust empirisk evidens, kan man se att det finns en annan agenda som pågår bakom kulisserna. Denna klimatagenda försöker övertyga allmänheten att göra uppoffringar och acceptera betydande ekonomiska och sociala förändringar under det känslomässigt laddade budskapet om att ”rädda vår planet”. Samtidigt står företag, finansinstitut och investeringsfonder att vinna ekonomiskt, medan politiska institutioner inför teknokratiska policysystem världen över under förevändningen att bekämpa människoskapade klimatförändringar orsakade av CO₂. I slutändan hävdar kritiker att denna agenda ligger i linje med målen i FN:s Agenda 2030, samtidigt som den skapar – eller potentiellt skapar – finansiella möjligheter värda biljoner dollar för stora banker och investeringsbolag.
Som tidigare vetenskaplig rådgivare vid Storbritanniens Department of Energy and Climate Change och en av de över 2 000 forskare och akademiker som har undertecknat Clintels World Climate Declaration, anser jag att den nära relationen mellan klimatpolitiken och finansinstitutionerna förtjänar betydligt större offentlig granskning. Clinteldeklarationen hävdar att CO₂ inte är den dominerande drivkraften bakom klimatet och att naturliga variationer spelar en betydligt större roll än vad som allmänt erkänns.
Rockefellerfamiljens stiftelsers roll
Rockefellerfamiljens stöd till klimatinitiativ har också väckt särskild uppmärksamhet. Hur Rockefellerdynastin inom bankvärlden blev en ledande förespråkare för den globala uppvärmningsagendan beskrivs i rapporten The Rockefeller Way: The Family’s Covert ”Climate Change” Plan, som publicerades av The Energy & Environmental Legal Institute i december 2016. En artikel publicerad av institutet[2] säger:
”I sin Sustainable Development Program Review framhåller Rockefeller Brothers Fund att de var en av de första stora förespråkarna för den globala uppvärmningsagendan … Deras mycket komplexa integration av hedgefonder, sammanlänkade styrelseposter och ideella organisationer har styrt den offentliga politiken i dessa frågor och gett dem förhandskunskap om framväxande marknader samt tillgång till utvecklingsländernas naturresurser …”
Klimatscenariot bakom ett decennium av alarmism anses inte längre vara trovärdigt
En annan viktig utveckling har fått förvånansvärt lite offentlig uppmärksamhet. Utvecklarna av nästa generation av officiella klimatscenarier har kommit fram till att scenarierna med de högsta utsläppen, däribland RCP 8.5 och SSP5-8.5, inte längre anses vara trovärdiga beskrivningar av den sannolika framtida utvecklingen. Eftersom dessa scenarier har påverkat tusentals studier, policyrekommendationer och mediarapporter får denna förändring betydande konsekvenser. Jag behandlar frågan mer ingående i en tidigare artikel Klimatscenariot som förändrade världen – och som nu tyst håller på att överges.
En bredare fråga gäller de grundläggande antaganden som är inbyggda i dagens klimatmodeller. Är koldioxid verkligen den dominerande drivkraften bakom klimatet, såsom FN:s klimatpanel IPCC hävdar, och kan dagens modeller isolera dess påverkan med den precision som moderna attribueringsstudier antyder? Många forskare och vetenskapsmän – däribland de över 2 000 undertecknarna av Clintels World Climate Declaration – menar att CO₂ inte är den dominerande drivkraften bakom klimatet och att naturliga variationer spelar en betydligt större roll än vad som allmänt erkänns.
Slutsats
Förespråkare menar att finansieringen av nettonollinitiativ påskyndar arbetet med att hantera en akut global utmaning. Kritiker hävdar däremot att koncentrerad filantropisk finansiering förstärker vissa politiska perspektiv samtidigt som alternativa synsätt blir mindre synliga i den offentliga debatten.
Oavsett vilken uppfattning man har om klimatvetenskapen förtjänar organisationer som spenderar hundratals miljoner dollar och euro för att påverka den allmänna opinionen och den offentliga politiken större transparens och offentlig granskning. Vare sig det gäller Europa eller USA har medborgarna rätt att veta vem som formar klimatpolitiken, hur den finansieras och om konkurrerande vetenskapliga perspektiv får en rättvis möjlighet att komma till tals.
Dessa frågor behandlas mer ingående i 2026 års upplaga av boken Climate CO₂ Hoax: How Bankers Hijacked the Real Environment Movement. Syftet med boken är att skilja mellan genuina miljöfrågor och påståenden som, enligt min uppfattning, inte stöds av robust empirisk evidens.
globalresearch.ca, Vem finansierar egentligen klimatagendan?
