Är tillgångar i gas, olja och kol på väg att bli värdelösa?

olja

Vi hör ofta numer framstående finansanalytiker och andra ledande personer inom det ekonomiska och politiska livet som rekommenderar att vi skall akta oss för att investera i den s.k. fossila energin. Motivet är att den s.k. klimatomställningen kommer att göra tillgångarna strandsatta och värdelösa. Jag hörde dessa rekommendationer för tio år sedan från SEBankens chefsekonom Klas Eklund och vi har nyligen hört detsamma från Bank of Englands avgående guvernör Mark Carney. Med facit i hand kan vi konstatera att den som följde SEBankens råd för tio år sedan, har gjort en dålig affär och allt talar för att detsamma gäller även framgent.

Syftet är uppenbart, det gäller att skrämma förvaltare av pensions och andra sparfonder från att investera i gas, olja och kol. Men hur klokt är detta råd? Trettio år av intensiv klimatpropaganda mot den fossila energin har trots allt inte satt minsta spår i den stigande användningen av denna – världens helt dominerande energikälla. Kampanjen mot att placera sparande i gas, olja och kol har möjligen inneburit något lägre aktiekurser till glädje för de mycket förmögna som inte följt råden, utan köpt de billiga men säkra aktierna. De kan nu lyfta mycket höga reala direktavkastningar på sina säkra fossila investeringar i en tid med nollränta.

Att den avgående guvernören i Bank of England, Mark Carney, kommer ut som en klimataktivist verkar ha som uppsåt att orsaka investeringspanik för att få investeringsmarknaden att överge konventionell energi till förmån för det s.k. förnybara. Vid en direkt fråga nyligen i en intervju om han stödde avyttring av fossila aktier undvek han helt och hållet frågan, men han hävdade ändå att gas, olja och kol är osäkra tillgångar. Han menade att alla institutionella placerar som t.ex. föredrar att satsa på olja tar hög risk. Verkligheten är en helt annan. De verkliga riskinvesteringarna är i de förnyelsebara energiföretagen.

Fossila bränslens fysiska och termodynamiska egenskaper är uppenbart gynnsamma, och de har ett historiskt rekord i att tillfredsställa mänskliga behov på ett sätt som lyft hela mänskligheten ur fattigdom och underutveckling under över 100 år och fortsätter att göra det till låg kostnad. Just nu satsar de stora länderna i Asien på fossilbaserad utbyggnad av elproduktionen för att lyfta hundratals miljoner ur fattigdom.

Vad vi vet om moderna förnybara energikällor å andra sidan, är mycket mindre övertygande. Bevisbördan måste alltså ligga hos dem som anser, liksom Mark Carney uppenbarligen verkar göra, att inte bara politiken för låga koldioxidutsläpp kommer att bestå under årtionden framöver, utan också att moderna förnybara energikällor som vind och sol, nu är konkurrenskraftiga och utgör ett verkligt hot mot fossil energi.

Man får i den rubricerade bilden från GWPF en inblick i styrkan i den fossila energins position genom att visa hur det faktiskt förhållit sig under de trettio år som klimatpropagandan och FNs klimatmöten rullat på i allt intensivare takt.

Som synes förklaras nästan all tillväxt i den globala energiförbrukningen under perioden av tillväxt av fossila bränslen. Total förnybar energi, inklusive traditionell biomassa i utvecklingsländerna, utgör 13% av den totala primärenergin år 1990 och har bara ökat 1 procentenhet fram till år 2017. S.k. förnybar energi har visserligen vuxit med 72% under den perioden, från en mycket låg utgångspunkt, men fossila bränslen har vuxit med hela 59% från en totalt dominerande utgångsposition och fortsätter därmed ohotad att dominera världens energianvändning med väl över 80% marknadsandel. Man kan inte ens skönja någon energiövergång, så hur någon normalbegåvad människa kan tro att dessa energiråvaror är strandsatta tillgångar övergår mitt förstånd.

Den kanske mest slående av allt är att andelen koldioxidsnål energi, som är kärnkraft och s.k. förnybart tillsammans, står idag för 19% av den globala totala energianvändningen precis som den gjorde år 1990, innan de intensiva tvångsåtgärderna till stöd för förnybara energikällor började införas. Vi kan därför dra slutsatsen att i den mån det har skett någon betydande inverkan på de globala utsläppen av växthusgaser, kommer denna effekt från sektorn för fossila bränslen i form av övergång till naturgas och förbättringar av omvandlingseffektiviteten hos koleldade kraftverk och hos förbränningsmotorer. Med tanke på de politiska påtryckningar som utövats på världens ekonomier sedan början av 90-talet är det ett extraordinärt misslyckande.

Världsekonomin är idag näst intill totalt beroende av den fossila energin och det finns inget alternativ som under överskådlig tid kan ersätta den, utan att man utlöser en global ekonomisk katastrof med miljarder människor som kommer att duka under. Om man skulle satsa globalt på bioenergi och vindkraft som den gröna rörelsen propagerar för, skulle det leda till en miljöförstöring utan tidigare motstycke med en enorm skada på jordens biodiversitet. Till det skall läggas att en stor del av bioenergin ökar – inte minskar koldioxidutsläppen på några decenniers sikt. Förnyelsen ligger långt i framtiden, om ens då.

På lång sikt kan en kombination av kärnkraft och kombinationen solkraft och nyutvecklad lagring av elenergi kanske åstadkomma denna omställning, men då pratar vi om hundra år. Enligt klimatprofessor Lennart Bengtsson en tid som vi har till förfogande för en omställning.

Man frågar sig på vilka grunder som personer i Mark Carneys och Klas Eklunds ställning påstår att fossila investeringar är i riskzonen? De kanske vill att det ska hända, men det finns inga i grundläggande fakta som tyder på att detta är ett sannolikt utfall. Verkligheten är den att investeringar i fossil energi idag är vad man kallar kassaskåpssäkra. Hur kan dessa personer då ta på sig ansvaret att komma med sådana påståenden som kan underminera miljontals människors möjlighet till en anständig försörjning via pensionssparande på äldre dager. Har de en dold agenda?

Svaret verkar vara att de är mindre bekymrade över den observerbara fysiska verkligheten än den virtuella verkligheten i den politiska världen. Där trollar man fram ett faktum med önsketänkande, först genom att sätta upp ett mål och sedan genom att förstärka detta mål med lagstiftning. Således blir politikens ambitioner pseudo-konkreta rättsliga realiteter som kan användas för att skrämma allmänheten. Vi bringas att tro, att vad vi vill skall hända blir vad som kommer att hända. Den blinda tron på nollutsläppsmålet tolkas som den framtid som investerarna måste förhålla sig till.

När man frågar dessa klimataktivister om nettonollambitionen faktiskt kommer att uppnås, svarar de att ja det är viktigt att den gör och det är ju lagen. Det kan tyckas vara ett märkligt sätt att besvara en helt rimlig fråga om praktikaliteter, men i den politiska föreställningsvärlden är lagen vad som faktiskt kommer att hända hur verklighetsfrämmande den än är. De som inte lyder denna lag kommer inte bara att bryta den, de kommer att lämnas på efterkälken är budskapet.

För oss utanför denna politiska fantasivärld, framstår den här sortens sammanblandning av önskningar och fysiska sannolikheter som patologiska vanföreställningar. Felaktiga politiska beslut om utsläppsminskningar har potential att orsaka verklig skada på den globala civilisationen, ja vi kanske redan ser tecken på denna skada i den annars mycket förbryllande nedgången i produktiviteten i västvärlden. Att begränsa och reparera denna skada kommer att kräva mycket energi, och mycket av den energin kommer oundvikligen fortsätta att komma från fossila bränslen. Långt ifrån att vara strandsatta tillgångar visar olja, gas, även kol alla tecken på att bli en desperat välkommen livbåt när den ekonomiska katastrofen som nollutsläppslagstiftningen orsakar slår till.

Så, mitt råd till den som spar inför sin ålderdom – investeringar i fossil energi på världsmarknaden är nog kassaskåpssäkra större delen av detta århundrade, därtill är direktavkastningen hög.

Av Lars Bern

Originaltext: anthropocene.live

Lämna ett svar

Please enter your comment!
Please enter your name here