I den heliocentriska modellen skulle en polförskjutning eller en solnova kunna orsakas av att ett stort himmelsobjekt passerar tillräckligt nära jorden för att utlösa en destruktiv effekt. Teorierna omfattar stora kometer, en okänd planet i vårt solsystem eller en dubbelstjärna. Medan populärkulturen starkt präglas av den heliocentriska modellen hävdar texten att empiriska observationer och kvantitativa data pekar i en annan riktning. Många respekterade forskare sägs erkänna att den geocentriska modellen inte kan motbevisas enbart genom observationer. Sett utifrån direkta observationer verkar jorden vara en platt och orörlig yta.
När USA:s så kallade ”sovande profet”, Edgar Cayce, förutspådde en polförskjutning sade han att Polaris skulle ersättas av Vega som polstjärna. Natthimlen kan enligt texten fotograferas av vem som helst för att visa att Polaris förblir stilla medan stjärnorna rör sig runt den.
Enligt den heliocentriska modellen roterar jorden med cirka 1 000 miles per timme, kretsar runt solen med omkring 67 000 miles per timme och rör sig genom galaxen med ungefär en halv miljon miles per timme. Trots detta verkar det som om det finns en fast vertikal axel genom jorden, förankrad under Nordpolen, kring vilken hela himlavalvet roterar. Den officiella förklaringen sägs vara att dessa rörelser tillsammans ger intrycket av en fast axel från vårt perspektiv.
Den antika världen trodde på en geocentrisk jord och beskrev enligt texten samma grundläggande mekanik. I buddhistisk kosmologi representeras den av Mount Meru. I nordisk mytologi motsvaras den av Yggdrasil, världsträdet. Maya kallade den för ceibaträdet. Kinesisk tradition talar om ett kosmiskt mullbärsträd. I tibetansk tradition beskrivs Shambhala som ett dolt rike inne i jorden som avger ett märkligt inre ljus.
Enligt esoterisk tradition är detta inre rike kopplat till den svarta solen, en energikälla som påverkar solen på himlen. Nästan alla gamla traditioner sägs ha observerat att himlen roterar kring en fast axel förankrad under Nordpolen — vilket enligt texten också motsvarar det vi ser.
De gamla traditionerna delade också berättelsen om en återkommande katastrofcykel som involverar solen och den svarta solen.
I nordisk mytologi sägs solen försvinna och världsaxeln kollapsa, vilket får berg att falla och haven att stiga innan en ny sol uppstår och cykeln börjar om. Solens bana återupprättas och världsaxeln återställs.
Aztekerna beskrev världens historia som en serie misslyckade solar, där varje tidsålder avslutas genom att solens relation till den kosmiska ordningen bryts. Detta framställs som en konflikt mellan underjordens gudar och himlens gudar. Solen betraktas som en fortgående gudomlig uppoffring som måste upprätthållas. När detta misslyckas upphör solen att fungera och tidsåldern tar slut.
Den hinduiska skriften Vishnu Purana beskriver sju solar som visar sig på himlen, bränner jorden, förångar haven och förtär allt innan vattnen återvänder och livet återuppstår. Berget Meru, världsaxeln, är den enda struktur som överlever och det kosmiska systemet runt den återställs.
Den egyptiska traditionen berättar att Ra, solguden som färdas längs sin fasta bana över himlen varje dag, börjar åldras. När Ra försvagas försvagas också ordningen i hans bana. Lösningen är förnyelse — Ra måste återfå sin fulla kraft för att hans bana ska kunna fortsätta som tidigare.
I varje tradition återkommer samma grundstruktur: en sol som är låst till en bestämd bana och vars rörelse upprätthålls genom en relation till en central kraft. Enligt texten kan modern fysik möjligen erbjuda ett namn för denna relation.
Meissnereffekten är ett fenomen där ett material blir supraledande och stöter bort magnetfält från sitt inre. Detta skapar en repulsion som möjliggör levitation. I en typ II-supraledare kan magnetiska fältlinjer, så kallade fluxoider, låsas fast så att objektet inte bara svävar utan hålls i en specifik position och orientering i förhållande till magnetfältet.
Texten spekulerar vidare i att om gränsskiktet kring en geocentrisk jord vore fruset flera kilometer djupt och utsatt för tillräckligt högt tryck för att bli supraledande, och om jordens centrum vore elektromagnetiskt, skulle det som kallas ”låg omloppsbana kring jorden” kanske kunna beskrivas som kvantlåsning. Enligt denna hypotes skulle detta vara den mekanism som håller solen och månen svävande och låsta till sina banor fram till slutet av deras cykel.
gregreese.substack.com, Cyklisk katastrof på en heliocentrisk och geocentrisk jord
