”Händelser på världsarenan sker inte av en tillfällighet. De är skapade, vare sig det handlar om nationella eller ekonomiska frågor. De flesta av dem är iscensatta av de som sitter på pengarna.”

Denna sanning uttalades av Denis Healy, den förre försvars och -finansministern i Storbritannien.

I den här artikeln ska jag fokusera på Bilderberggruppen, vars första medlemmar var huvudarkitekterna bakom EU.

Låt oss börja från början:

Under andra världskriget samlade den brittiska armén några av de skarpaste hjärnorna i landet för att arbeta med att knäcka tyskarnas och japanernas koder.

En av dessa var Harry Beckhough. Han var egentligen expert på språkvetenskap och studerade vid universitetet i Freiburg i Tyskland redan 1933, där han såg Hitlers väg till makten. Beckhough tjänstgjorde senare i det kungliga artilleriet i Indien innan han började som kodknäckare i general Montgomerys 8:e artilleri i Afrika där han knäckte Rommels och tyskarnas kod.

Redan innan krigsslutet arbetade den polske socialisten Joseph Retinger, en frimurare av 33:e graden, frenetiskt på att få med politikerna på tanken om att ena kontinenten och fick senare till stånd flera träffar mellan höjdare från olika håll i Europa.

Hur en oansenlig exilpolitiker från Polen lyckades ordna informella möten mellan representanter från Europas mäktigaste länder kan man ju fråga sig. Precis som man kan fråga sig varför han valde en nazist, som trivdes att marschera med Hitlers SA-trupper och sedemera blev medlem i Himmlers SS att organisera grundbulten till det som skulle komma att bli EU.

Efter krigsslutet stationerades Beckhough vid britternas utländska kontor med uppgift att utbilda befolkningen vid universiteten i Rhenlandet vid Cologne och Bonn i demokrati.
Där lärde han känna och blev förtrogen med Dr. Konrad Adenauer, Tysklands förste förbundskansler, som ledde den nybildade staten mellan 1949 och 1963.

Dr Adenauer avslöjade för Beckhough att han hade flera nazister i sitt kabinett. Adenauer berättade också hur väl mottagen han blev i USA eftersom de amerikanska politikerna (de oinvigda naturligtvis) fruktade det ryska hotet, (vilket inte existerade, som Beckhough insiktsfullt påpekar) och att de trodde att Adenauer kunde prata förstånd med dem.

Beckhough berättar hur Adenauer hade regelbunden kontakt både med ryssarna och de undkommande nazisternas underjordiska kvarter i Madrid. Han visste hur han skulle spela ut olika sidor mot varandra och fick enorma bidrag från USA för att motverka bl.a ”Det ryska hotet.”

Med tiden insåg Beckhough vad den egentliga tanken med att ”ena” Europa var. Syftet med skapandet av ett förenat Europa, en europeisk superstat, förklarar Beckhough, är att bereda vägen för en kommande världsregering styrd på ett totalitärt sätt.

Efter den chockterapi som andra världskriget innebar för Europas folk la eliten snart upp planerna för nästa traumatisering av massorna. De sponsrade kommunisterna i såväl Sovjet som Kina och via den hegeliska dialektiken skapades två ”oppositionella” sidor, kommunismen och kapitalismen. I flera år skrämde man sen folk med hotet om de eventuellt fasansfulla konsekvenserna av ”Det kalla kriget.”

Vägen låg nu öppen för att lansera ”Europas förenta stater.”
Naturligtvis skulle man kalla det något annat för att inte den vanlige individen skulle ana vad slutsyftet var:

Ett federalt Europa, med samma valuta, samma lagar och så småningom en utsuddad självständighet.

I maj 1954 ordnade prins Bernhard av Nederländerna, den förre SS-officeren hos nazisterna, som inledde sin karriär hos IG Farben, företaget som försåg koncentrationslägrena med gas, ett möte där han bjudit in ett 70-tal ledande direktörer, bankirer och politiker till Hotel de Bilderberg i Oosterbeek, Holland.
De inbjudna kom från såväl USA som Europa. Tillställningen. Finansierades av företaget Unilever samt CIA.

Det officiella syftet med mötet var att reda ut aktuella slitningar i den transatlantiska alliansen. Deltagarna beslöt att träffas igen, och så var Bilderberggruppen skapad. Ett av de uttalanden som prins Bernhard gjorde var:

”Det är svårt att omskola folk som är uppväxta med fosterländska känslor till att överge sin självständighet till förmån för en överstatlig superkropp.”

Sedan dess har Bilderberggruppen träffats varje år med undantag för 1976, då uppmärksamheten kring prins Bernhards inblandning i mutskandalen kring Lockheed, blev för pinsam och mötet ställdes in.

Den amerikanske oljedirektören och diplomaten George McGhee skrev i sina memoarer att:

”Romfördraget, som lade grunden till EU, tog form vid Bilderbergmötena.”

Vad det handlade om var att fritt från störande opinioner lägga upp detaljerna i världspolitiken. Alla de viktigaste politikerna är med på mötena, inklusive de inflytelserikaste företagarna och mediamogulerna i världen. Mötena är HELT slutna och såväl allmänheten som journalister är bannlysta från att närvara eller att få någon som helst insyn i vad som sägs eller diskuteras.

Professor Carroll Quigley skriver följande om Bilderberggruppen i sin monumentala bok ”Tragedy & Hope: A history of the world in our time”:

”De monopoliserade hela historiebeskrivningen och därigenom automatiskt undervisningen i sin egen tid.”

Quigley bekräftade i boken att världen styrs av en elit vars mål är en världsregering. Gordon C Tether, en ansedd journalist på Financial Times i Storbritannien med mångårig erfarenhet började undersöka Bilderberggruppen. Hans artiklar var så avslöjande att de t.o.m censurerades. I artikeln ”The Prince and the Bilderbergers” skrev Tether följande:

”Det är den här nära identifikation med megahöjdarna inom den internationella affärsvärlden som lett till tanken att Bilderberg är en arm av en rörelse som syftar till att skapa ”en värld för storkapitalister att leva i”- vilka mycket väl kan se sig själva som spjutspetsen för etablisserandet av en världsregering.”

Efter 20 år på Englands mest erkända finanstidning fick Tether sparken då han envisades med att exponera Bilderberggruppen.
Han skrev bla:

”Om inte Bilderberggruppen är någon form av konspiration. Då måste den vara ledd på sådant vis, för den ger en anmärknings