DN tar hjälp av polis för att tysta frågor

censur Youtube-VD protesterade online

Pål Bergström: Denna artikel har legat och ruvat ett tag. Har varit tveksam om jag ska berätta detta. Men nu har jag bestämt mig för att det jag har att berätta är för viktigt för att hålla inne. Det gäller en hotad yttrandefrihet. I Sverige.

Jag har under en längre tid försökt få kontakt med DNs ledning, redaktionschef Åsa Tillberg och chefredaktör Gunilla Herlitz, i syfte att få svar på frågor kring 11 september. Mina frågor lyder:

1. Varför har DN inte återgett kritik mot 11 september utan varit tysta om det i 10 år?

2. När ni nu låter Clas Svahn skriva om det, varför låter ni inte de som står bakom kritiken få komma till tals?

DN har alltså inte sagt ett ord om att det finns legitim kritik mot den officiella teorin bakom dådet, förutom i termer av typ ”den galna konspirationsteorin”. Som vanligt under Clas Svahns penna. Han har ju hand om allt det där konstiga man inte ska tro på.

När DN väl tog upp
och berättade om konspirationsteorin med anledning av 10-årsjubileet var det i form av journalist, åklagare och domare i en och samma roll. Ett helt unikt ställningstagande inom svensk journalistik. DNs agerande är en stark varningssignal för demokratin och rätten till fri talan.

DN låter ingen information komma fram som går emot den officiella förklaringen. Man låter inte kritiker få komma till tals, inga vetenskapsmän, byggnadsexperter, politiker, eller efterlevande som kämpar för en ny oberoende utredning.

Det är inte upp till DN att bestämma vad som är fakta eller ej. När det finns tillräckligt många som vill utrycka kritik eller skapa debatt kring en fråga ska media i en fungerande demokrati tillåta detta.

Jag har velat få någon slags reaktion från DN, komma i dialog med redaktörer gällande 11 september och kritiken mot den officiella förklaringen. Ibland när jag mött oförståelse eller nonchalans har jag varit ganska hård i tonen, det erkänns. Men det finns skäl att vara det med tanke på det ansvar DN har som en stöttepelare i demokratins Sverige och med tanke på brottets proportioner.

Det som hände har kostat 3 000 civila människoliv i USA, ett antal tusen amerikanska och andra länders soldaters liv (inklusive svenska soldater), miljoner människors död i de efterföljande krigen i Afghanistan och Irak. Miljarder har gått till att stödja militär, krig och en kuslig övervaknings- och säkerhetshysteri. Pengar som kunde använts klokare.

Med medias tystnad och acceptans ställer de sig, direkt eller indirekt, på samma sida som förövarna. Trodde aldrig att detta kunde vara möjligt i en demokrati som Sverige. Förutom dådet den 11 september har medias hantering kommit som en stor chock. Nästan större än själva händelsen.
Så fort man berättat sitt ärende blir flertalet redaktörer och journalister tvära. Snabbt som en giljotin som når sitt mål växlar tonen på den man talar med. De nästan slänger på luren. Inte alla, men majoriteten. De flesta vet inget i sak. De vill inte veta. Men de är säkra på att den officiella förklaringen är rätt. Så är det.

Ett talande exempel på medias selektiva syn är bevisen för att WTC 1, 2 och 7 demoleras med sprängämnen. En redaktör erkände att när 1 600 arkitekter och ingenjörer kräver en ny utredning så borde det ses som en nyhet värd att skriva om. Det är ju inte vem som helst som uttalar sig. Sedan händer ingenting. Man reparerar inte sitt misstag. Och detta trots 100-tals vittnesmål om explosioner i och kring WTC som är negligerade av NIST och Kommissionen.

Så för en tid sedan ringde DNs personalchef (möjligen även säkerhetschef) Crister Ohlsson mig för att berätta att Gunilla och Åsa inte önskade fler försök till kontakt eller frågor. Mina mail eller kontaktförsök har inte varit många sett under en längre tid. Många mail har dessutom innehållit tips om relevanta nyheter och information som rör 11 september. Med andra ord, sådant som de bör vara öppna för under normala omständigheter. Lite tätare nu när jubileet inträffade. Ansträngningar utan framgång.

Crister Ohlssons samtal
var som från en pappa som ringer för sina döttrars räkning som inte vågar ringa själva. Jag brydde mig så klart inte om det. Skulle DN bry sig om en uppmaning att sluta granska och ställa frågor kring ett större företag som de granskar? Knappast. DN måste tåla sin egen medicin. Det är landets största tidning och sitter på ett stort ansvar. Det medför vissa skyldigheter.

En tid senare ringer det en person som säger sig vara polis. Ärendet gäller mina försök till kontakt med DN. Han hade talat med Crister Ohlsson. Trodde nästan jag skulle ramla av stolen och tänkte att nu har DN gett sig ut på djupt vatten. Sådant här händer inte i Sverige, tänkte jag, även om det ju gjorde det.

Polisen uppmanade mig att sluta och att inte fortsätta med min granskning och mina frågor till DN. När jag igen ber om hans namn så låter han nästan rädd och lägger på luren. Han kanske inte var polis. Eller så förstod han vilken idiotisk grej han gjort.

Detta är alltså Sverige 2011 och jag har blivit ”hotad” av DN via polisen. Att få svar på några enkla frågor leder till en drastisk åtgärd man trodde var förunnat diktaturer.

Jag har all respekt för DN och DNs ledning. Frågan är om den är ömsesidig från DN mot Svenska folket och mot demokratin. Min avslutande fråga måste bli; vilka motiv driver DN?

Frågorna till DN förblir obesvarade.

Av: Pål Bergström

palbergstrom.com

Lämna ett svar

Please enter your comment!
Please enter your name here