Peter Springare förklarar varför polisen inte fungerar som den ska. Han pekar ut den centraliserade organisationen och att politikerna är otydliga med uppdraget eller till och med motarbetar kärnverksamheten genom målsättningar och rapportering som stjäl tid och resurser. Den ökande och allt grövre brottsligheten har koppling till invandring och etablering av klaner och utanförskapsområden. Detta är problem som man inte tar i p.g.a. politisk korrekthet. Istället har cheferna uppdrag kring jämställdhet, mångfald, HBTQ etc. Han menar också att det är fel att tala om kriminella gäng eftersom ungdomarna är en del av sin klan som kan fungera mer som traditionell maffia. På vissa platser är det dessa grupperingar som har våldsmonopol.
Peter Springare, som numera engagerar sig politiskt i Örebropartiet, har länge funderat över sambandet mellan polisens svaga agerande på fältet och de politiska direktiven som polisledningen får av de styrande politikerna. När Peters gamle bekant Dan Eliasson tillträdde som rikspolischef skulle en total omorganisation genomföras inom polismyndigheten. Peter, likt många andra poliser, är inte imponerade av resultaten. Dels har många chefer med genuin yrkeskunskap i brottsbekämpning på ett eller annat sätt fåtts att lämna organisationen, dels har den beryktade värdegrunden allt mer fått göra sig gällande. Myndigheter som tidigare hade en s.k. armlängds avstånd till politiken, har kommit att få allt mer politiska direktiv kring hur de ska arbeta. I detta perspektiv var den partianslutna socialdemokraten Dan Eliasson närmast perfekt som chef över polisen. Inom polismyndigheten, likt i andra svenska myndigheter, har kärnverksamheten minskat. Men det beror inte främst på fotfolket utan på de direktiv om värdegrund, jämställdhet, mångfald och annat de anmodas följa. När diskussionen sedan kommer att handla om hur man ska lösa problemen nämner han politikernas och de höga polischefernas ansvar. För att kunna rätta till de grava bristerna med polisväsendet måste de prioritera brottsbekämpningen.