Granskning: Den falska höger-vänster skalan

De partier som idag sitter i riksdagen är inte längre uppdelade i verkliga höger-, mitten- eller vänsterpartier.

En närmare analys visar att de är bara mer eller mindre ”vänster”. De är alla mer eller mindre ”marxistiska” i sin politik.  De accepterar alla i någon mån idén att staten är Gud och att politikernas uppgift är att lära folket att tycka rätt.

“Rätt” betyder då i enlighet med statens egna idéer, oavsett om dessa idéer har någon verklighetsförankring eller inte. De tror alla att de har rätt att införa subventionering och straffskatter efter eget godtycke. De tror att folkets skattepengar kan användas efter eget godtycke och oavsett om det är i enlighet med folkets intresse eller inte.

De tror alla att det är statens uppgift att tillrättalägga varje fel och tillfredsställa varje behov som finns i samhället. De tror alla att de har rätten att lägga sig i familjernas privata angelägenheter som barnuppfostran och fördelning av hemarbete.

De tror alla att de har rätt att vara ”goda” med våra pengar. Politikerna har gjort oss svenskar mer eller mindre livegna genom att beskatta oss långt över anständighetens gränser för att i nästa steg gör oss beroende av statens välvilja genom olika sorters bidrag.

De ser inte heller det groteska skatteslöseriet för vad det är: stöld från folket. Listan kan göras mycket lång över socialismens brott mot svenskarna (för att inte tala om dess brott i övriga världen).

Socialismens och kollektivismens genomsyrning av alla svenska riksdagspartier har skapat ”det sovande folket”. Detta var titeln på en bok som en statsminister skrev i sin ungdom  – en statsminister som  senare blev en medlöpare till den socialistiska makteliten. Här låter jag det innefatta även traditionella högerpartier som Moderaterna,  som fortsätter att förstöra landet.

Detta gäller inte heller bara politikerna. Journalisterna – de som egentligen ska granska makten – har själva blivit en del av makteliten fast med en ännu värre vänstervriden verklighetsförvrängning. Det finns naturligtvis flera faktorer som samverkat till detta tillstånd.

Här tänker jag emellertid framlägga en hypotes om vad som kan vara en av anledningarna. Ett av svaren på frågan varför svenskar förhållandevis okritiskt anammat socialistiskt tänkande, tror jag är att det paradigm som råder i den svenska politiska diskursen har en felaktig ideologisk skala. Denna omedvetna men helt felaktiga skala, gör att socialism i någon form alltid blir det självklara valet.

Parat med denna skala håller man sig med en annan felaktig skala för vilka värden de olika ideologierna betonar. De partier som förespråkar jämlikhet och välfärd hamnar längre till vänster eller mitten, medan de som förespråkar frihet hamnar till höger.

Enligt denna skala är de vänsterextrema kommunister, och de högerextrema fascister och nazister, medan man någonstans i mitten har en förnuftig demokrati som tar hänsyn till en balansen mellan frihet, jämlikhet och välfärd. Den nuvarande felaktiga skalan ser ut ungefär som nedan.

Med en sådan skala blir alltså statism närmast ofrånkomlig. (Statism är uppfattningen att staten ska styra antingen ekonomisk eller social politik, eller båda.) Statism är närmast liktydigt med socialism.

Med en skala som denna, omhuldad av medieetablissemanget, blir socialismen mer eller mindre alltid valet för den som förespråkar en balanserad ”demokratisk” ideologi och som vill ha ”välfärd”, eller ”omsorg om de svaga”. Detta gör att svensk politik automatiskt hamnar i någon slags socialism. Det gör också att konservativa och liberala tankegångar alltid kan riskera att anklagas för komma för långt åt höger och vara fascistiska eller högerextrema.

Samtidigt blir tendensen för traditionellt liberala partier att alltid öka statens inflytande och därmed röra sig mot vänster, eftersom de anammat samma felaktiga skala.   Staten och myndigheter har en mycket otäck tendens att växa okontrollerat.

Med större stat och fler myndigheter kommer mer byråkrati, mer ineffektivitet och därmed ökade kostnader – kostnader  som naturligtvis måste bekostas av folket. När denna process väl  startat blir den snart självgenererande, eftersom socialismens sönderslagning av de små gemenskaperna, inte minst familjen, gör att mer kostsamma problem uppstår.

Enligt socialismens logik måste   staten göra mer för att lösa dessa problem, fastän den själv är orsaken till problemen! Mer stat behövs alltså, mer myndigheter, mer byråkrati. Mer omyndigförklarande av medborgarna, vilket i sin tur skapar nya och fler problem och så fortsätter staten och byråkratin att växa. Det finns särskilda skäl till varför socialistiska system alltid leder till förtryck och byråkrati som jag kommer att gå in på i en annan artikel.

Den felaktiga skalan är en av anledningarna till att samtliga riksdagspartier för både en retorik och en politik som är socialistisk, oavsett om de själva eller media vill klassificera dem som ”höger”, ”vänster” eller ”mitten”. Ett talande exempel är vansinnet att   samhällets barnomsorg ska skötas av daghemmen istället för barnens föräldrar.

Det är idag närmast ett axiom för samtliga riksdagspartier, även för de på ”högerkanten.” Moderaterna som kunde vara ett äkta konservativt parti föreslår på rent socialdemokratiskt manér att utöka den allmänna förskolan från två års ålder i stället för från tre.

Tydligen är det otänkbart för samtliga riksdagspartier att barnens egna föräldrar sköter barnens fostran. Varför förskola är en självklar utgångspunkt för diskussionen, är en fråga riksdagspolitikerna borde ställa sig.

Problemet är alltså att den gängse politiska skalan är vilseledande och felaktig.  Det finns ingen logik alls i att nazism och socialism/kommunism skulle vara varandras politiska motpoler; de är i själva verket extremt lika varandra. Den enskilda människan skall underkasta sig kollektivet eller dess representant – staten. De strävar båda mot diktatur.

De bygger båda på idén att staten är alltings mål och mening och att den kan göra vad den vill med medborgarna och deras pengar. Totalitarism är just en dominerande allomfattande stat.(1)

Naturligtvis är det ingen självklarhet exakt vilken eller vilka parametrar som bör användas för att bestämma vad som är höger respektive vänster på ett politiskt kontinuum. Men det råder inget tvivel om att statens roll och statens inflytande bör vara åtminstone en avgörande faktor.

Om en allomfattande stat är kärnan i totalitära diktaturer så borde anarkism, frånvaro av någon stat alls vara den absoluta motpolen, medan den balanserade mittpunkten bör vara en liten stat som tjänar sina medborgare och värnar deras rättigheter i enlighet med en författning.

Längst bor till vänster i skalan har vi därför vänsterextrema totalitära rörelser som kommunism, fascism och nazism med en allomfattande stat. I en sådan skala är ”högextrema” detsamma som anarkistiska libertarianer; sådana som är helt emot en stat i någon form.

Ju mer en befintlig stat växer och får ökat inflytande (ökad statism), desto mindre verklig makt får folket. Nazism, fascism och kommunism är fruktansvärda diktatursystem som egentligen är grenar av samma totalitära socialism – en ideologi där staten har blivit den värsta sortens avgud som kräver underkastelse på alla områden.

Dessutom är välfärd och jämlikhet något som skapas av frihet, inte något som står i motsatsförhållande till ett sådant värde. Om vi istället använder en sådan höger-vänster-skala blir resultatet mycket annorlunda och mer i överensstämmelse med verkligheten.

Vi måste därför byta den felaktiga höger-vänster skalan mot en skala som bättre motsvarar verkligheten, så att det blir klart för oss att ju mer av författningslös stat vi får, desto närmare kommer vi diktatur. En sådan skala kan se ut som nedan.

En mera verklighetsförankrad skala ger oss flera uppseendeväckande implikationer. Vi upptäcker att vänsterideologier, i motsats till vad folk tror, egentligen ligger mycket nära nazismen. Det betyder att anhängare till vänsterideologier står närmare nazister än vad folk generellt tror.

Ju mer statism, desto närmare kommer vi alltså såväl nazismen som kommunismen. Det blir också tydligt att alla totalitära ideologier följer samma grundläggande principer. I en kommande granskning kommer jag att visa på alla de grundläggande likheterna mellan kommunism och nazism.

Med en korrekt skala blir det enda förnuftiga och balanserade ideologiska valet istället en konstitutionell demokrati med liberal och konservativ politik. (Med liberal menar jag här någonting mera likt den ursprungliga liberalismen, inte den vänsterliberala marxistiska version vi har idag som skulle få J.S Mill och de andra grundarna av liberalismen att vända sig i sina gravar).

Med konstitution menar jag en utökad, mera detaljerad grundlag. I ett sådant system underordnas politikerna en författning och en av staten oberoende konstitutionsdomstol avgör huruvida stiftade lagar är i överensstämmelse med författningen.

Självklart bör likabehandling av medborgarna vara inskriven i grundlagen så att godtyckliga subventioneringar, straffskatter eller orättvis ideologisk styrning av barnomsorgen blir omöjlig.

Författningen drar gränsen för vad staten får göra och begränsar dess utvidgning. Avsaknad av en författning leder till ökad risk för att staten växer och kränker folkets rättigheter. Med en författning och en författningsdomstol ges den vanlige medborgaren en möjlighet att få sin rätt mot myndigheter som överträder sina befogenheter.

Slutord
Att bevisa att det är en felaktig höger-vänster-skala delvis ligger bakom den stora socialistiska dominansen i Sverige är naturligtvis svårt – hur skulle det kunna göras? Men jag hoppas att jag för en del läsare lagt fram ett nytt perspektiv som kan kasta mer ljus över det politiska paradigm som dominerat i Sverige och västvärlden.

André Juthe

Fotnoter

1. Cernak, Linda (2011). Totalitarianism. Edina, MN: ABDO.