Professor Quigley avslöjade i boken ”Tragedy & Hope” att Rhodes hemliga sällskap och dess amerikanska gren utövade mycket av sin makt genom fem amerikanska nyhetstidningar; New York Times, New York Herald Tribune, Christian Science Monitor, The Boston Evening och Washington Post samt att redaktören för Christian Science Monitor var huvudkorrespondent för Round Table. Det sistnämnda syftar på Rhodes Runda Bords-grupper, det vill säga de yttre organisationer som arbetade för att den inre cirkelns planer skulle verkställas. Vidare skrev professor Quigley:

”Det växte under 1900-talet upp en maktstruktur mellan London och New York som penetrerade djupt in i universiteten, pressen och utrikespolitiken. I England var Round Table Group dess centrum medan det i USA var J.P. Morgan & Company”.

I boken ”The Anglo-American Establishment” avslöjade Quigley att Milnergruppen, d.v.s Rhodes hemliga sällskap, alltid haft mycket nära relationer med Morgan och Carnegie. Morgan, Rockefeller och Carnegie dominerade finans, stål och olja och Morgans teknik var att köpa upp andras företag eftersom han avskydde konkurrens. 1901 bildade han U.S. Steel, ett bolag i miljardklass och John D Rockefeller, med sitt Standard Oil, var en mäktig allierad.

Historikern professor Murray N. Rothbard skrev i artikeln ”Origins of Federal Reserve” om hur affärsverksamheten för höjdare som Morgan blev allt mer konkurrensutsatt i slutet av 1800-talet och att Morgan desperat försökt etablera karteller. De kollapsade dock snabbt på grund av inre och yttre konkurrens:

”Det blev då tydligt för dessa storföretag att det enda sättet att upprätta en kartellekonomi som skulle säkerställa deras fortsatta ekonomiska dominans och höga vinster skulle vara att använda befogenheter från regeringen att skapa och upprätthålla karteller genom tvång”.

I oktober 1907 utbröt en stor finanskris. Många hus som hade raserats under jordbävningen i San Francisco 1906 var försäkrade av bolag i London och utbetalningarna dränerade kapital från Storbritannien. Det ledde till att räntan steg i både England och USA och än mer då många lånat för spekulation. Höga räntor och fastighetspriser bromsade sen upp investeringar i kapitalvaror.

Problemen förvärrades när en grupp investerare sen försökte ta kontroll över storbolaget United Copper Company. Jättesummor hade lånats för affären men snart visade det sig att någonting var galet, aktien sjönk som en sten. Massor av banker hade aktier i företaget som säkerhet för sina lån och många blev nu ovilliga att låna ut pengar även till andra banker.

Bristande likviditet, bland annat på grund av tillbakadragande av pengar från bankirerna gjorde sedan att krisen kulminerade. Flera hävdade att Morgan, ansedd som Rotschildagent och Chase som företrädde Rockefeller, gjort en kupp mot investeringsföretaget Knickerbocker Trust och sålt av tillgångar i bolaget samtidigt som de hade läckt historier om dåliga lån till pressen varpå panik uppstått och folk börjat storma bankerna.

Aktierna rasade med 50 procent och ekonomin närmade sig en kollaps. I desperation kallade regeringen då på Morgan, som tillsammans med Rothschild, Rockefeller, Stillman & Cortelyou gjorde flera investeringar varpå situationen stabiliserades. Morgan ansågs rikast i USA, ändå visade det sig vid hans död att han i själva verket ”bara” ägde några miljoner och inte alls var så rik att han borde kunnat agera som han gjorde vilket alltså talar för att han verkligen agerat å Rotschilds vägnar.

Efter krisen 1907 tillsatte Arsène Pujo, styrelseledamot i House Committee on Banking & Currency, en utredning för att undersöka de stora kapitalägarna. Utredningen visade att representanter för J.P. Morgan satt i styrelsen för 112 bolag med marknadsandelar som utgjorde 22 miljarder! Det totala värdet på New Yorkbörsen uppskattades då till 26 miljarder. Slutrapporten slog fast:

”Kommittén är tillfreds med de bevis som tillhandahållits, även fast data från bankerna saknas, att det existerar en väldefinierad identitet av gemensamma intressen mellan några få ledare inom finansvärlden, vilket resulterat i en stor och växande koncentration av kontrollen över pengar och krediter i händerna på dessa få män.”

Senator Robert La Follette, numera ansedd som en av de främsta politikernas i Amerikas historia, gick ut offentligt och sa att en pengatrust på femtio män kontrollerade USA och senare vittnade Robert Owens, medförfattare till ”Federal Reserve”, inför kongressen, att bankindustrin konspirerat för att skapa panik i syfte att få folk att kräva reformer som tjänade finansiärernas intressen.

Professor Rothbard skrev att ”mycket snabbt efter paniken så förenades bankirerna och företagarna och argumenterade för en centralbank. Uppgiften underlättades av den växande alliansen och symbiosen mellan akademiker och makteliten.”

1908 godkändes Aldrichakten som etablerade National Monetary Commission, en studiegrupp över penningsystemet. Hjärnan bakom den var republikanen Nelson Aldrich som sedan gjorde en 2-årig turné i Europa med några bankirer men inte lämnade någon rapport till regeringen när de kom hem. Inte heller erbjöds någon plan för bankreform. Istället samlade han ihop gräddan av bankeliten för ett hemligt möte på Jekyll Island i New York för att dra upp planerna på en centralbank i USA.

Låt oss titta närmare på vilka de där männen var: Förutom Aldrich, som var svärfar till John D Rockefeller, var det A. Piat Andrew, assisterande finansminister, Charles D. Norton chef för 1:st National Bank i New York, Henry P. Davison från J.P. Morgan Co, Benjamin Strong, chef för J.P. Morgan Bankers Trust, Frank A. Vanderlip, National City Bank of New York & representertant för Rockefeller samt Paul Warburg, partner i Kuhn, Loeb & Company som representerade Rotschilds och Warburgs i Europa.

Rockefeller hade tidigare köpt Chase bank efter finansiell hjälp från Rotschild. Chefen för Kuhn, Loeb & Company, Jakob Schiff, var född i Frankfurt och uppväxt i samma hus som Rotschild då det ägts av fadern och Rotschild Sr. Schiff var ingift i familjen Loeb liksom Paul Warburg som tillsammans med brodern Felix invandrat till USA. Kvar i Tyskland var brodern Max, bankir och chef för tyska underättelsetjänsten.

Det första förslaget från Aldrich & co. förkastades direkt när det lades fram men den 22 december 1913 när de flesta senatorer åkt hem för jullov la man fram ett ”nytt” som var kryptiskt skrivet och blev antaget. Akten innebar att 12 regionala fedbanker skulle skötas av en styrelse med byråkrater från Washington. Frank Vanderlip medgav senare:

”Även om Aldrichs Federal Reserve Plan besegrades när den bar na