Det brukade vara så att när ordföranden för Federal Reserve i USA talade, lyssnade marknaden, men ordföranden har nu förlorat sin mystik. Nu när marknaden talar, lyssnar politiker. Förhoppningsvis hörde de vad marknaden just sa: Nedskärningar inom den offentliga sektorn är dåligt för affärerna. Regeringen måste spendera mer pengar, inte mindre. Lyckligtvis finns det lönsamma sätt att göra detta på och samtidigt balansera budgeten.

Torsdagen den 4 augusti 2011 föll Dow Jones Industrial Average med 512 punkter, det största börsfallet sedan kollapsen i september 2008. Varför? Skulle inte marknaderna återhämta sig efter den överenskommelse om ett skuldtak som nåddes i Kongressen, vilket skulle undvika att USA försummade sina betalningar och att USA:s återbetalningsförmåga nedgraderades?

Det var det man sa skulle hända, men marknaden förstår uppenbarligen något som politikerna inte gör: skuldöverenskommelsen är en dödsstöt för ekonomin.

Att minska de offentliga utgifterna med 2,2 biljoner dollar under ett decennium, som Kongressen just enats om att göra, kommer att ta död på allt hopp om ekonomisk återhämtning. Det vi nu bevittnar är en dubbeldipp-recession.

Siffran är faktiskt högre än 2,2 biljoner, vilket Jack Rasmus påpekade på Truthout den 4 augusti:

”Ekonomer beräknar att ’multiplikatorn’ från statliga utgifter är cirka 1,5. Det betyder att för varje dollar som skärs bort från de offentliga utgifterna, tas 1,5 dollar ut ur ekonomin. Det första nedskärningsåret handlar därför om 375–400 miljarder dollar när det gäller [nedskärningarnas] ekonomiska effekter. Ironiskt nog är detta ungefär lika med utgiftsökningen i Obamas första stimulanspaket från 2009. Med andra ord är vi på väg att ur ekonomin – som nu visar flera tecken på allvarlig försvagning – ta ut den ursprungliga utgiftsstimulansen från 2009!”

Som andra har påpekat, kommer storleken på utgiftsminskningen medföra att mellan 1,5 till 2 miljoner arbetstillfällen försvinner. Detta motsvarar också ungefär alla de arbetstillfällen som skapats sedan botten på lågkonjunkturen i juni 2009. Med andra ord kommer också arbetsmarknaden att kastas tillbaka två år.

Det går inte framåt. Det går bakåt. Alla dessa uttryck för oron över ekonomin handlar bara om ”skuldkrisen”, men statsskulden inte är det som har fått stopp på ekonomin, och krisen skapades inte av socialförsäkringssystemet eller Medicare, som man nu ser till att få ta smällarna. Den skapades av Wall Street, som har pressat fram biljontals dollar i räddningsaktioner från regeringen och skattebetalarna, och av militären, som har pressat fram ännu fler biljoner dollar till ett konturlöst och oändligt ”krig mot terrorismen”. Men det som är tänkt att ta smällarna är de så kallade ”bidragen” – det sociala skyddsnät som vi människor faktiskt har rätt till, eftersom vi har betalat för dem med skatter.

Problemet är inte skuld utan en minskande penningmängd
Marknaderna reagerar inte på en ”skuldkris”. De tittar inte på hur diagrammen ser ut om tio år. De tittar på hur indikationerna på jobb och på hur försäljningssiffrorna ser ut nu, vilka har vänts till att bli stadigt negativa. Jobb och försäljning är båda beroende av ”efterfrågan”, vilket innebär att stoppa pengar i fickorna på konsumenterna – men penningmängden i dag har minskat.

Vi ser inte denna minskning eftersom den främst sker inom ”skuggbanksystemet”, det som kollapsade 2008. Skuggbanksystemet brukade återspeglas i M3 [den totala penningmängden], men Federal Reserve rapporterar inte längre den. I juli 2010 publicerade emellertid New York Federal Reserve på sin webbplats en rapport med titeln ”Shadow Banking”. I den sägs det att skuggbanksystemet hade minskat med 5 biljoner dollar sedan toppnoteringen i mars 2008, då det var värderat till cirka 20 biljoner dollar – i själva verket större än det traditionella banksystemet. I juli 2010 var skuggbanksystemet nere i ungefär 15 biljoner dollar, jämfört med 13 biljoner dollar för det traditionella banksystemet.

Endast omkring 2 biljoner dollar av denna minskning har ersatts med Federal Reserves så kallade program för kvantitativa lättnader (quantitative easing), vilket efterlämnar ett hål på 3 biljoner dollar som ska fyllas, och det är bara staten som är i stånd att fylla det. Vi har blivit pådyvlade idén att det råder en ”skuldkris”, när det i själva verket råder en likviditetskris. Att betala av den federala skulden när det redan finns ont om pengar är bara att göra saken värre. När man tidigare, historiskt sett, har minskat på underskottet, har penningmängden också minskat, vilket har slungat ekonomin in i en recession.

Största delen av våra pengar blir nu till i världen som skuld, något som skapas i bankernas bokföring och lånas in i ekonomin. Om det inte fanns någon skuld skulle det inte finnas några pengar att driva ekonomin med, och i dag, har de privata skulderna kollapsat. Uppmuntrade av Federal Reserves policy, har bankerna stramat åt utlåningen och sitter nu på sina pengar, vilket mins