Filosofier om reinkarnation är mest utvecklade inom de indiska religionerna men har förekommit genom hela världshistorien. De olika indiska religionerna skiljer sig åt i detaljerna, men alla delar läran om karma, lagen om orsak och verkan, och tror att kretsloppet av födelse och död slutligen upphör när det individuella jaget uppnår förening med Gud. Det innebär att befrielse är en inre process och ett val som endast individen själv kan uppnå.
De dominerande monoteistiska religionerna avvisar reinkarnation och lär att det bara finns ett jordiskt liv. Men flera andra grupper har alltid omfattat reinkarnation. Dit hör gnostikerna, rosenkreuzarna och i stort sett alla västerländska ockulta traditioner. Reinkarnation dokumenterades i det antika Grekland av Pythagoras, Sokrates och Platon. Den förekommer också i varierande former bland ursprungsfolk över hela världen. En gemensam nämnare i de flesta traditioner är att vår jordiska verklighet existerar för att själar ska lära sig av den mänskliga erfarenheten och att ett enda liv inte är tillräckligt långt för att lära sig det som en själ behöver lära sig.
På 1800-talet samlade Albert Heim in berättelser om nära-döden-upplevelser från bergsklättrare, soldater och människor som varit nära att drunkna. Men den moderna forskningen om nära-döden-upplevelser började med Raymond Moodys bok Life After Life från 1975, där begreppet ”Near-Death Experience” myntades. En nära-döden-upplevelse, NDU, är en djupgående, livfull och medveten upplevelse som människor kan ha när de är kliniskt döda, nära döden eller befinner sig i en allvarlig kris. Vissa forskare tror att NDU är en våg av hjärnaktivitet som orsakas av att hjärnan håller på att upphöra att fungera, men det finns inga bevis för detta, och fenomenet är fortfarande till stor del ett mysterium.
Det mest intressanta är att det inom dessa NDU finns en återkommande uppsättning inslag i alla kulturer: en känsla av att lämna kroppen, svävande, en känsla av att färdas genom en tunnel, att träda in i antingen ett rum fyllt av starkt ljus eller ett tröstande mörker, fullständig frid, nirvana och en känsla av att ”återvända”. Personen befinner sig därefter vanligtvis i ett slags ”livsöversikt”, där man bland annat får känna den känslomässiga påverkan som ens handlingar har haft på andra under livets gång. Närvarande vittnen under denna livsöversikt är ofta avlidna släktingar eller andra andliga varelser som tycks känna igen och älska en.
Många NDU innebär att personen upplever sig sväva ovanför sin egen kropp, och studier visar att människor som har NDU kan ha en korrekt uppfattning om vad som hände i rummet under den tid då de tekniskt sett var döda. I vissa fall har NDU inträffat utan någon mätbar hjärnaktivitet men har trots detta blivit dramatiskt livsförändrande. De är ett mysterium, kanske i nivå med själva döden.
De klassiska gnostiska texterna säger att en vilseledd och svartsjuk skapare vid namn Yaldabaoth skapade verklighetens kausala ordning så som vi känner den, som en själsfälla för att livnära sig på människors rädsla, ilska och besatthet, och utformade kretsloppet av födelse, död och reinkarnation som ett sätt att hålla oss kvar i fällan. Flykt är endast möjlig genom gnosis, vilket betyder direkt erfarenhetsbaserad kunskap om ens sanna jag – att inse sin andliga natur mitt i det mänskliga egots larm.
Detta är en mycket likartad filosofi som den man finner inom stora delar av den tibetanska buddhismen, där kretsloppet av födelse och död betraktas som en fälla som kan undkommas genom andlig kunskap. Den huvudsakliga skillnaden är att den tibetanska buddhisten ser återfödelsen som en naturlig följd av begär och okunnighet och inte erkänner någon antagonist som Yaldabaoth och arkonterna. För den tibetanska buddhisten uppnås upplysning när man befriar sig från okunnighet, och återfödelsens kretslopp upphör. Tibetansk drömyoga är utformad som träning inför tillståndet efter döden. Om du kan bli medveten medan du befinner dig i en dröm är det mer sannolikt att du kan bli medveten i tillståndet efter döden och undvika att svepas in i ännu en återfödelse, eller medvetet välja din nästa återfödelse.
Den rysk-ortodoxe filosofen Nikolaj Fjodorov betraktas allmänt som en föregångare till transhumanismen. Han hävdade att mänskligheten skulle kunna använda tekniska framsteg för att återuppväcka de döda och uppnå odödlighet. Dagens transhumanism förnekar att det finns en själ som är förbunden med en gudomlig källa, men tror att det finns en identitet som kan leva vidare bortom sin dödliga kropp. Transhumanister tror att individen i grunden är en kod som kan överföras från en människokropp till en hårddisk och på något sätt fortsätta att leva där på samma sätt som den gör i människokroppen.
Läs mer på gregreese.substack.com, Reinkarnation och nära-döden-upplevelsen
