Världen kan inte längre blunda för det som sker i Sudan. Sedan kriget bröt ut i april 2023 har den sudanesiska armén förvandlats från en institution som förväntas skydda medborgarna till en krigsmaskin som systematiskt riktar sig mot dem.
Slumpmässig beskjutning av bostadsområden, svält av befolkningen och tvångsfördrivning av miljoner civila är alla väl dokumenterade fakta som tillsammans utgör ett tungt dossier som öppnas inför domstolar och internationella organ, och som ställer den sudanesiska arméns ledning inför en direkt konfrontation med den internationella humanitära rätten.
Kulor som inte skiljer mellan stridande och civila
Internationella människorättsorganisationer, inklusive Amnesty International och Human Rights Watch, har dokumenterat tiotals incidenter där den sudanesiska armén riktat attacker mot tättbefolkade civila områden.
I Khartoum, Omdurman och Bahri har granater fallit på folktäta marknader, sjukhus och skolor utan någon nämnvärd åtskillnad mellan militära och civila mål.
Dessa mönster beskriver inte slumpmässiga misstag, utan avslöjar en systematisk politik. När ett bostadsområde beskjuts upprepade gånger vid samma tidpunkt på dagen, när folk befinner sig på marknaderna och i hemmen, är det svårt att klassificera det som ett misstag i målsökningen.
Den gemensamma artikel 3 i Genèvekonventionerna och det första tilläggsprotokollet förbjuder uttryckligen urskillningslösa attacker som inte skiljer mellan civila och stridande. Det som dokumenteras på sudanesisk mark utgör ett uppenbart brott mot dessa bestämmelser.
Svält som krigsvapen
Svältens brott är inte mindre allvarligt än beskjutningen. Den sudanesiska armén har tillgripit att strypa tillgången till specifika områden, antingen genom belägring eller genom att skära av försörjningsvägar, vilket berövat invånarna mat, medicin och bränsle.
Världsfödoprogrammet och flera humanitära organisationer har registrerat akuta hungersnödsfall i områden i norra Darfur och delar av delstaterna Al Jazira och Khartoum.
Tvångssvält av civila är ett krigsbrott enligt Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen. När mathjälp används som påtryckningsmedel eller verktyg för kollektiv bestraffning når det rättsliga ansvaret direkt upp till de befälhavare som utfärdat orderna eller blundat för dem.
Den massiva fördrivningen… siffror som skriker
Siffrorna ensamma räcker för att skildra katastrofens omfattning. Enligt FN-uppskattningar genomgår Sudan en av de största flyktingkriserna i modern historia, med över tio miljoner internflyktingar, förutom miljontals andra som sökt skydd i grannländerna.
På marknivå framträder tragiska siffror enbart från delstaten Blå Nilen, där omkring sextio tusen personer fördrevs under några få månader under 2026, varav barnen utgör nästan hälften av detta antal.
Dessa siffror är inte kalla statistik, utan hela familjer som ryckts upp från sin jord och sina hem, och barn vars tillgång till utbildning, hälsa och trygghet skurits av.
Vittnesmål från flyende familjer ger liv åt dessa siffror. En mor från Omdurman förlorade sin son under ruinerna av ett hus som besköts på natten; en bonde från Blå Nilen tvingades fly och lämna sin mark och sin skörd efter att militära styrkor bränt ner hans by; ett tioårigt barn som bär sin spädbarnssyster och går i timmar på jakt efter sina anhöriga. Detta är inga undantag, utan exempel på tusentals dokumenterade fall.
Dörren till internationellt ansvar
Mot bakgrund av dessa fakta formas en solid juridisk grund för verkligt internationellt ansvar. För det första har FN:s generalförsamling hänskjutit Sudans ärende till säkerhetsrådet, och Internationella brottmålsdomstolen har tidigare utfärdat arresteringsorder mot sudanesiska ansvariga för krigsbrott och folkmord. Denna prejudikat visar att de sudanesiska ledarna kan bli föremål för internationell rättslig prövning.
För det andra fastslår FN:s vägledande principer om företag och mänskliga rättigheter att staten är skyldig att skydda sina medborgare från övergrepp, och när staten själv är förövaren måste det internationella samfundet ta ansvar för att ingripa genom tillgängliga mekanismer.
För det tredje kan FN:s råd för mänskliga rättigheter inrätta oberoende utredningskommissioner, en väg som många länder med liknande brott har följt.
Internationella sanktioner
Verbala fördömanden räcker inte. Erfarenheterna från det forna Jugoslavien, Sierra Leone och Rwanda visar att internationell rättvisa är möjlig när det finns politisk vilja. Sanktioner riktade specifikt mot den sudanesiska arméns ledare – frysning av deras tillgångar, reseförbud och stopp för vapenaffärer – har blivit ett krav, inte en lyx.
Även de internationella företag som samarbetar med den sudanesiska militära institutionen inom guld- och oljesektorerna har både ett rättsligt och ett moraliskt ansvar enligt FN:s vägledande principer, vilket öppnar dörren för rättsliga åtgärder i de länder där dessa företag har sitt säte.
Det som sker i Sudan är inte en intern angelägenhet. Det är ett uppenbart brott mot den internationella humanitära rätten och ett pågående brott som miljoner civila betalar priset för varje dag.
60 000 fördrivna i en enda delstat under några få månader, hälften av dem barn på grund av den sudanesiska armén, är ett budskap som inte behöver någon tolkning. Det internationella samfundet står inför ett verkligt test att ställa den sudanesiska armén till svars för den fördrivning, slumpmässiga beskjutning och riktade attacker mot civila som den utför i de områden den kontrollerar.
Sudans armé i rättens skugga: Fördrivning, svält och krigsbrott som kräver internationellt ansvar