I dagens samhälle där Sveriges trygga och idylliska traditioner samt välfärdssamhälle tycks brytas ned, kan jag förstå varför en del väljer att omfamna nationalismen. Att värna om det som vi har känt som en trygg grund är naturligtvis viktigt.
Det är dock av yttersta vikt att inse att invandring och gängkriminalitet inte utgör roten till detta problem. Snarare är det en del av en större agenda för att bryta ned samhället och skapa konflikter mellan olika grupper, oavsett religiös eller etnisk tillhörighet. Här är det politikernas ansvar, särskilt de som agerar på global nivå, deltar i Bilderberg-möten, World Economic Forum och andra institutioner.
För vissa kan idén om att bygga upp en stark nationalstat framstå som ett försvar för att behålla vår suveränitet, särskilt när vi bevittnar andra stater försvinna till förmån för en fascistisk världsstat där kulturer blandas och oroligheter följer.
Trots detta väcks en rädsla inom mig så fort jag hör nationalistiska tongångar. Snabbt blir folk ilskna, och negativa uttryck tar över diskussionen. Det är som om vi, ”svenskar”, plötsligt måste leta efter problem som vi ska bekämpa med hårdhandskar.
Jag tror istället att vi måste sträva efter något större än nationen. Fråga dig själv, när har Sverige verkligen tagit hand om oss? Visst, kanske vi har haft det bättre än nu, men politiker, kungar och globalister har alltid haft ett fast grepp om Sverige och dess ekonomiska politik. Att söka trygghet endast i nationen känns som att dra ett kort strå. Vi måste stå samman, alla som strävar efter det goda.
Internationellt nätverkande är nödvändigt. Vi behöver förena vakna individer som förstår vår gemensamma fiende – inte några kriminella element i förorten, utan politiker och globalister. Vi måste alla förstå att vår fiende är densamma och sluta upp med varandra. Det är där vi bör fokusera. Vi måste ena alla kulturer, religioner och etniciteter.
För mig handlar detta om kärlek. Det handlar inte om att vifta med den svenska flaggan och längta tillbaka till en tid när Sverige fungerade som globalisternas snuttefilt, och vi fick dela på kolonisationens plundring från andra länder.
Jag kan förstå den nationalistiska tendensen, men jag ser att den utgör en begränsad förståelse som lätt kan manipuleras av globalisterna. Nationalismen blir ett verktyg för att skapa splittring och konflikter. Därför är jag inte en vaken nationalist, utan en vaken internationalist.
För mig ligger suveräniteten inom mig själv; vi måste vara suveräna individer och visa vad som är rätt och fel utan att gruppera oss in i olika kategorier. Vi måste finna den gemensamma nämnaren med alla, oavsett bakgrund. Det innebär absolut inte att vi inte ska agera och stå upp för de som blir utsatta. Tvärtom, det betyder att vi ska göra det oavsett om de är svenskar eller inte, för det är helt irrelevant.
Denna rörelse av vakna människor är stor och det finns många olika filosofier och ideologer som är representerade. Det är en plats där alla blir välkomnade. Man kan vara vaken-vänster, vaken-höger, vaken-kristen och vaken-queer. Vi respekterar varandra, även de som är olika. Även de som är arga.
Men Vakenrörelsen som jag har definierat den är en rörelse som värnar om vissa grundpelare. Där en empatisk och kärleksfull attityd genomsyrar allt. Sanning, Frihet och Kärlek är dess centrala tema. Vi är andliga krigare som strider för det goda, men utan ilska och aversion. Där står vi samman som bröder och systrar från alla delar av världen. Vårt mål är att skapa en fredlig revolution. Men vi är inte rädda att ställa oss på barrikaderna och visa vad vi står upp för.
Det är därför Vakenrörelsen inte är nationalistisk. Den är större än så. Vi ska återta vår suveränitet och skapa ett samhälle där vi har lokalt självbestämmande och direkt fraktal demokrati.
Mikael Cromsjö, Vakenrörelsen är inte nationalistisk
Bo Wennström
Jag har läst och reflekterat.
Det skulle ta mig timmar och den lilla energi jag bär, att svara och reflektera, svarar därför bara kort.
MC du ligger långt före.
Förändringarna går för snabbt och den dysfunktionella demokratin hänger inte med, partisystemet (den härskande politikerklassen med sin djupa stat) har passerat bäst före datum.
Ja nationernas fall är ofrånkomlig förändring, men jag vill att de skall ske med öppen målsättning, strategisk planering som befolkningen beslutat att godkänna.
År 2100 kan vara då nationsregeringar har fasats ut.
Vi är fortfarande i barbarstadierna med den dräpande principen lagstadgad som den starkes rätt.
Tyvärr är svenska befolkningen utsatt för hat och hets de senaste 50 åren av SAP = socialistiska anställningspartiet störst under 100 år. Därför tror jag vi inte kommer undan att en upprensning och dömande av landsförrädarna blir verklighet.
Demonstrationen 18/11 är ett uttryck för den dysfunktionella demokratin, som hänvisar befolkningen till gatan (gatans parlament) det är barbari, ett barbari den härskande politikerklassen vill ha befolkningen på, så de kan härska och splittra oss de kallar pöbel.
Att islamiseringen nu blivit ett hot mot ett anständigt befolkningsliv är den befolkningsfientliga politikens fel, det skall de få stå till svar för.
Amerikanska urbefolkningen välkomnade invandrarna, och nu sitter de i reservat, endast 1 miljon kvar av 60 miljoner och 25 miljoner svenskättlingar roddar amerika.
ps – jag läser just nu boken ”Hellstorm” om Nazi-Tysklands död 44-47 av Tomas Goodrich. Förintelsen slutade inte 1945 den pågår fortfarande oavsett vad de kallar dräpandet. EKO-fascisten Olof Palme ställde ju upp på att reducera jordens befolkning från då 6 miljarder till 2 miljarder, och fick bud om att bli FN generalsekreterare, en väl nedtystad hemlighet omkring OP, med det är bara början, språkgenier är livsfarliga vapenbärare. Minns att Dag Hammarskjöld vägrade ställa upp på denna förintelseagenda och en pilot har vittnat om att han skulle dräpas.
Jag tror att vägen är längre än befolkningarna kan ana.
❤