Valet står mellan demokrati och likriktan

riksdagen

Det är snart riksdagsval. Valet är som en teater. Det engagerar väldigt många människor, men det gör också en föreställning på operan. Skillnaden mellan publiken där och väljarna är att de som går till Operan vet att det är underhållning och en virtuell verklighet.

Men inte enbart är det en teater, det är lika mycket ett sätt att förleda människor bort från frågor som verkligen skulle kunna skapa en förändring i samhället. Det är en mörkläggning av grundstoderna i vårt samhälle, det är ett sätt varigenom man normaliserar ett samhälle som egentligen är fullständigt sinnessjukt!

Men värst av allt är att det faktiskt blottar bristen på, just vad det påstår sig tjäna, nämligen demokratin.

Vägen till ett samhälle där hjärtat står i fokus, där människans mående betyder mest finns inte på långa vägar med på något av våra kända riksdagspartiers agendor. Ambitionen att förändra finns där i små nyanser, i mindre ord, i fadda skiftningar men endast så långt som våra grundsystem tillåter det.

Låt oss kika på några av de främsta valfrågorna: Jobben, barnomsorgen, köpkraften och miljön.

Tillväxt är ett populärt ord. Det betyder för de flesta att vi i någon mening blir ”rikare”, att vi växer, att livets matbord ser välfyllt ut. Att det går bra för oss. Tillväxt innebär i praktiken att fler arbetar, att vi producerar mer och att vi konsumerar mer. Ett av samhällets starkaste grundnormer består av den här tillväxtloopen: arbeta – producera – konsumera – arbeta… och så vidare.

Den främsta betydelsen av vårt dagliga arbete är faktiskt att vi ska upprätthålla produktionen. Arbetet är inte till för oss, vi är till för arbetet. Och när det gäller konsumtionen så är det samma sak här, den i sig är viktigare än vår lust och våra behov av att verkligen behöva något.

För att tillväxtloopen ska fungera så krävs det en kultur där konsumtion och prylar är viktigt. Och inte bara att de är viktiga, vi måste hela tiden se till att vi har det senaste. Nya produkter måste skeppas ut i ett tätare tempo för att tillväxten ska öka, alternativt så tillverkas det sämre produkter som snabbare slits ut så att man av den anledningen måste konsumera oftare. Materialism är lika mycket inbyggt i vårt samhälle som religioner är i andra länder. Den är vår religion.

Jobben är till för produktionen men när politiker tar upp jobbfrågor så blir det i ett isolerat perspektiv med tillväxtloopen som en mörkad och självklar naturlag. Reflektion ger oss ingen köplust, andlighet ger oss ingen köplust, kultur ger oss ingen köplust och därför så kommer allt som har med själ, inspiration, lek och uttrycksfullhet att vara nedprioriterat av samhället. Det är inbyggt i systemet, samma system som våra politiker varken vill eller kan rå på.

Ur tillväxtloopen följer en jakt på jobb och prylar som hetsar oss, det skapar stress och föder de flesta av de folksjukdomar som är till grund för vårdfrågorna. Ingen frågar varför vi är så sjuka! Den frågan leder till tillväxtloopen och den är livsfarlig att beröra. Sjukdomarna är inbyggda i systemet.

Familjepolitiken och barnomsorgen är också den formad av tillväxtloopen. Allt utgår ifrån att så många som möjligt måste hålla igång tillväxten och komma ut i arbetslivet. Barnen tvingas bort från sina föräldrar, de tvingas bort från en naturlig uppväxtmiljö. I en naturlig värld så borde de få umgås med äldre, med sin familj och leka klart med kompisar i kvarteret innan det är dags att strukturera upp dem till passande tillväxtmaskiner.

Tillväxtloopen genererar också ett kortsiktigt tänk när det gäller miljöfrågor.

Tillväxtloopen skapar ett samhälle med alla de sociala problem som leder till missbruk, våld och psykiska sjukdomar. Våld och övergrepp leder till ett större kontrollbehov i samhället vilket bland annat föder behovet av övervakningskameror.

Allting hänger ihop, det är inte särskilt svårt faktiskt.

Ändå så är vad jag just skrivit om helt uteslutet att ta upp. Det är politiskt inkorrekt att ifrågasätta tillväxten. Samtliga partier vägrar att diskutera detta annat än i mindre skiftningar. Friår, minskad arbetstid, bättre arbetslöshetsersättning, fler lärlingsjobb, fler människor i arbetslivet, bättre villkor för föräldraledighet och så vidare. Men det finns inte en chans i helvete att skapa en annan huvudriktning i vårt samhälle.

Tillväxtloopen arbeta – producera – konsumera föder nästa vansinnesloop; jobba – äta – sova. Den föder ett liv där reflektion och tid för att tänka och känna efter blir svårare att få. Detta leder till en kultur där vi människor tappar en naturlig kontakt med oss själva, med våra inre förmågor, med vår egen förmåga till helande, med vår förmåga till att kunna känna efter, med vår tillit till oss själva som människor. Tillväxtloopen genererar istället fler experter i samhället som ska rätta oss och berätta för oss vad som är rätt eller fel. Vi vet knappt hur vi ska uppfostra våra barn, vi vet snart inte hur vi ska må en vanlig dag. Vi står där en lördagsmorgon i nån träningshall eftersom något av våra barn har träningspass medan vi själva är helt urblåsta av trötthet och bara stirrar in i tomma intet. Vi experimenterar med design av våra hem, med maträtter, vi dansar bugg på kvällarna och allt ser bra ut men sanningen är ju tvärtom. Människor i detta välmående paradis äter psykofarmaka i mängder, vi råkar ut för stressrelaterade sjukdomar och allergier samtidigt som barnläkare och sociala myndigheter slår larm om att våra barn mår allt sämre psykiskt. Eller så är vi friska men bara så jäkla trötta efter jobbet att vi ligger som paddor i soffan och blänger tomt rakt in tv:n.

Det ska inte vara så här. Och våra politiker kommer inte att kunna ändra på det. De kommer inte ens att prata om det. Media kommer inte att nämna det. Dina medmänniskor kommer heller inte att nämna det. De gör vad de formas till av gratistidningar lästa mellan två busshållplatser och lite surfande på Aftonbladet på jobbet. De vet inget annat.

Men riksdagsvalet håller också på att utveckla sig till det som jag och många andra skribenter nu allt mer tar upp på olika platser på nätet eller i böcker, demokratifrågan.

Efter valet så kommer riksdagen att klubba igenom propositionen ”En reformerad grundlag”. Den kräver två omröstningar på rad med ett riksdagsval emellan eftersom den kommer att, som namnet säger, ändra på våra grundlagar. Det handlar bland annat om att knyta anslutningen till EU till våra grundlagar. Detta sker utan debatt och utan folkomröstning. Nationens rätt att få stifta lagar och reda sig i sitt eget hus minskas nu ytterligare i kombination med Lissabonfördragets union och ”förenta stater-prägling” på EU. För 16 år sedan när vi röstade om EU så skrattade moderater och sossar nonchalant åt EU-kritiker när de pekade ut den här riktningen. Det var bara hjärnspöken, sa de. Idag är alla riksdagspartier tysta, idag går de till val på att hålla tyst. Inte ett enda parti från vänster till höger säger någonting om EU, inte ens när riksdagen nu knyter till påsen ännu hårdare. Jag saknar ord för det, det är bara för djävligt.

Men lika tragiskt för demokratin är det när nu dagstidningarna istället för att rapportera aktivt går in och påverkar valutgången. Jag började för några veckor sedan reagera på de ständiga krigsrubrikerna om de rödgrönas kräftgång och motgångar i allmänhet och Sahlin i synnerhet. Det var inte sakinnehållet jag reagerade på utan på vilket sätt det blåstes upp. Jag var inte ensam om iakttagelsen. Efter att Expressen kört Sahlins Toblerone-affär i repris så har debatten brutit ut i media. 90 % av media är borgerliga och det råder inget tvivel om att de har makten att sätta avtryck i väljarnas sinnen. Och de gör det. Aftonbladet skrev en artikel om det och bjöd in bland andra DN till debatt, de tackade nej och ville återkomma efter valet! När SD visade sig komma en bit över 4 % i opinionsmätningarna så körde tidningarna igång en kampanj även mot dem. Jag är varken sosse eller SD-anhängare men som sanningssökare och demokrat är man skyldig att reagera. Mina erfarenheter från debatten i media om sanningsrörelsen förra hösten gav mig svart på vitt på hur media styr politiken och hur de styr opinionsbildningar.

Allians/block-uppställningarna är ytterligare en trend bort från mångfald och demokrati. För vad gör vi? Om man tror på partiet P som ingår i alliansen A1 så vill man gärna rösta på dess ideologi och helhetssyn men tvingas istället att tänka i alliansform. Minns att vad man lägger sin röst på är vad alliansen levererar de kommande fyra åren och inget annat.

Läsare. Politiken och media blir allt krassare, precis som övriga samhället. Moral, rättvisa och respekt rasar i värde. Stålar, konservatism och ytlighet ökar. Den enda nya trenden som syns är SD:s eventuella inträde i riksdagen vilket ytterligare skulle styrka trenden bort från en varmare värld. Allt som Vandrarna, sällskapet i boken ”Robotfolket”, varnar för förstärks. Och det är likadant i hela världen. Det sker en global förflyttning, en långsam kulturell förändring. Kontrollsamhället, individualism, elektronifiering av mänskliga relationer, politisk ideologisk likriktan, splittring, cyniskhet, kortsiktighet, snabbare leveranser är några av de frukter som syns på det här förgiftade trädet som långsamt växer sig allt tätare. Riksdagsvalet förlorar alltmer sin möjlighet till att kunna påverka detta eftersom debatten alltid handlar om symptomfrågor.

Välj värme, rättvisa och rättspatos på söndag. Våga stå upp för en annan värld där politiken tjänar hjärtat. Där tillväxt räknas i mående. Där samverkan och närvaro går före konkurrens och utslagning. Lägg din röst i papperskorgen eller på något nytt.

Kompromissa inte, var enkel och tydlig så blir världen enkel och tydlig mot dig. Känn dig ren och klar i själ och hjärta när du lämnat din röst.

Artikel skriven av Mats Sederholm

Originalartikel

Lämna ett svar

Please enter your comment!
Please enter your name here