Palestinarapporteringen i våra nyhetsmedier (Aftonbladet ofta ett lysande undantag) är ofta svårt ensidig. Åter och åter igen bilden av skrikande, blödande israeler efter bombattentat av självmordsbombare.

Sedan 1992 har 600 israeler dödats eller sårats i sådana attentat. Samtidigt har mer än 4?000 palestinier dödats av israeliska missiler, granater och kulor.

Israel skrämmer dagligen sina tv-tittare med bilder av hest skrikande palestinska ungdomar med gröna huvudbindlar som skakar sina gevär och vi får titta på samma stereotyper. Nödvändiga fakta saknas – som till exempel:

 Alla palestinier är i dag i realiteten inspärrade i en krympande bur. För 100 år sedan var bara 5 procent av befolkningen i Palestina judisk. Med den nya stora israeliska stölden av palestinsk mark – på grund av muren – sitter numera israelerna på mer än 85 procent av all mark.

 Bortsett från de 8?000 bosättare som har dragits bort från Gaza, finns det minst 200?000 bosättare inne på Västbanken i mer än 150 bosättningar. De judiska bosättarna har lagt beslag på 85 procent av allt vatten – 15 procent av vattnet ska räcka till 2,3 miljoner palestinska invånare på Västbanken.

 De israeliska bosättningarna är vackra och välmående med gröna gräsmattor, blomsterprakt och simbassänger (vilket man just också kan konstatera när Adauktusson beger sig in för att intervjua israeliska bosättare). Men nedanför dem ligger de förtorkade palestinska byarna där vattnet knappast räcker till de urgamla olivträden – det vill säga de träd som inte bosättarna hugger ned på natten!

Hade jag inte med min kamera dokumenterat hur bosättarna dessutom stjäl mark, skulle jag knappast ha trott på det själv. Jag filmade när säkerhetsvakten från en mindre bosättning söder om Hebron åkte 4 kilometer bort från bosättningen och förbjöd en palestinsk bonde att plöja sin egen mark. Säkerhetsvakten tillkallade israelisk polis och militär, som utövar myndighet eller auktoritet över 82 procent av palestinsk mark. Israeliska polisen arresterade palestinska bonden och han fick sedan betala böter för att ha plöjt sin egen mark. Hans mark kallades nu ”militärt säkerhetsområde”, där han var förbjuden att plöja.

Det som händer efter ett sådant förbud är följande: När marken legat obrukad ett år tillfaller den israeliska staten – läs bosättningen! Två näraliggande bosättningar hade utvidgat sina områden med 60 procent på två år.

Den värsta konsekvensen av de djupt olagliga bosättningarna inne på palestinsk mark är emellertid landsvägarna – ”enbart för bosättare”-vägar, som leder från bosättningarna ut till Israel. 29 vägar av denna kategori delar upp Västbanken i 70 öar. Varje väg har säkerhetszoner på båda sidor, zoner som palestinierna inte får beträda, än mindre köra igenom. Västbanken är i realiteten inte längre ett land, utan uppdelat i 70 kantoner som knappast ens kan exportera sina egna varor till varandra. Mellan varje ö måste man lasta om varorna från palestinsk till israelisk lastbil – och tillbaka igen till palestinsk lastbil. Vilket innebär att palestinierna i hög grad blir tvingade att köpa israeliska varor, även grönsaker och frukt. Palestinierna har inte råd att köpa dessa varor själva, utan merparten köps för biståndspengar från väst. ”Only for settlers roads” har slagit den palestinska ekonomin i spillror.

Under andra intifadan bombade israeliska flygvapnet inte bara palestinska styrets huvudsäte, dess polisstationer och universitetsbyggnader, utan även civila bostäder i mängder. Så sent som den 26 november 2005 bombade Israel Jenins teknologicenter som hämnd för en självmordsattack.

Lägg därtill att mellan 30 och 40 procent av alla manliga palestinier någon eller flera gångar suttit i israeliska fängelser och att mängder av palestinska barn torteras i dessa fängelser, enligt Internationella juristkommissionens svenska avdelnings rapport, så kanske vi kan börja förstå den palestinska desperationen.