Världshälsoorganisationen (WHO) har nått en omstridd överenskommelse om ett juridiskt bindande pandemifördrag, som syftar till att ena globala hälsoinsatser inför framtida kriser likt coronaviruspandemin. Det snabba godkännandet av avtalet har dock väckt kraftig kritik från förespråkare för medicinsk självbestämmanderätt och länder som är försiktiga med att ge avkall på sin suveränitet eller att stärka läkemedelsjättarnas makt. Tjänstemän som den brasilianska förhandlaren Deisy Ventura menar att fördraget symboliserar framsteg i det post-pandemiska samarbetet, men skeptiker varnar för ett odemokratiskt maktövertagande.
Fördragets mål och den växande motreaktionen
Godkänt efter tre års förhandlingar föreskriver det ”Internationella fördraget om förebyggande, beredskap och insatser vid pandemier” att medlemsstaterna ska förbättra datadelning, stärka övervakningssystem och samarbeta kring utveckling av vacciner och läkemedel. Fördraget fokuserar på rättvis tillgång till medicinska resurser och tidig upptäckt av utbrott, i syfte att undvika de orättvisor som präglade pandemin 2020–2023, då rikare länder hamstrade vaccin – vilket lämnade fattigare länder sårbara.
Kritiker lyfter dock fram fördragets problematiska kopplingar till aktörer som Microsofts medgrundare Bill Gates, en storfinansiär av globala hälsoprojekt, samt till läkemedelsföretag som misstänks ha påverkat avtalsvillkoren. Det föreslagna systemet för tillgång till patogener och fördelning av fördelar (Pathogen Access and Benefit-Sharing System, PABS), som syftar till att påskynda läkemedelsutveckling genom effektivare genetisk datadelning, väcker oro bland integritetsförespråkare. De menar att detta riskerar att överlåta kontrollen över medicinsk forskning till privata bolag och därmed förstärka en vinstdriven vårdmodell.
WHO:s generaldirektör Tedros Adhanom Ghebreyesus beskrev fördraget som en ”betydelsefull milstolpe” för multilateralt samarbete och ett bevis på att länder kan enas trots geopolitiska klyftor. Samtidigt konstaterade den globala hälsorådgivaren Nina Schwalbe att avtalet saknar skarpa verktyg, eftersom det inte innehåller några mekanismer för att tvinga medlemsländer till efterlevnad i krislägen. ”Det finns inget sätt att tvinga länder att dela med sig – vilket innebär att historien kan upprepa sig,” varnade hon med hänvisning till USA:s vaccinhamstring under pandemin 2020.
Suveränitet och efterlevnad: Avtalets akilleshäl
Kärnan i motreaktionen är fördragets krav på att länder ska avsätta 10 procent av sin tillverkningskapacitet för vacciner och behandlingar till WHO, samt ytterligare 10 procent till subventionerade priser för fattigare regioner. Även om detta är avsett att garantera rättvis tillgång, menar kritiker att det kränker nationell självständighet över produktionen. Anne-Claire Amprou, Frankrikes ambassadör för global hälsa, försvarade kompromissen som ett ”rättvist givande och tagande”, men delegater från Afrika och Latinamerika lyfte fram spänningar kring ojämlika maktförhållanden.
Alexandra Finch från Georgetown University betonade oron över de ekonomiska skyldigheterna, och påpekade att utvecklingsländer måste införa pandemiplaner ”i den mån resurser finns” – en kryphål som tillåter underfinansierade länder att förbise kraven. Samtidigt bygger fördraget på ”ömsesidigt överenskommet” teknikdelande mellan nationer, vilket lämnar utrymme för läkemedelsbolag att undvika transparens. Michelle Childs från DNDi pekade på klausuler som ger folkhälsomyndigheter rätt att kräva öppen forskning för pandemirelaterade produkter. Men i avsaknad av tydliga sanktioner för bristande efterlevnad vilar framgången på välvilja – en osäker grund i en era präglad av global konkurrens.
Fördragets förespråkare framställer dessa villkor som pragmatiska steg framåt, men motståndare som förespråkar ”hälsosuveränitet” kritiserar dess otydlighet. ”Det är ensidigt”, sa en källa, och pekade på WHO:s bristande insyn i relationen till finansiärer som Gates. Kritiker ser avtalet som en trojansk häst för företagsintressen som stärker läkemedelsindustrins grepp om låginkomstländer.
USA:s tillbakadragande och skiftet i globalt hälsolederskap
Fördragets ratificering markerar ett avgörande ögonblick för det globala hälsostyret, särskilt efter att USA drog sig ur WHO under president Trump. Trots att landet återanslöt sig under Biden-administrationen kommer USA inte att underteckna avtalet, vilket signalerar ett tillbakadragande från ledarskapet inom global hälsa. Schwalbe kallade detta för ”olyckligt”, eftersom patogener inte respekterar nationsgränser. Neil Vora från Preventing Pandemics at the Source Coalition betonade att USA:s frånvaro – som världens största producent av bioläkemedel – försvagar det gemensamma försvaret mot zoonotiska hot som fågelinfluensa eller Marburgvirus.
Avtalets framgång belyser också en förändrad maktdynamik: länder som Brasilien, Kina och G7-staterna har nu en dominerande roll i pandemiplaneringen. Ventura hyllade detta som ett avståndstagande från ”USA-centrerade” metoder, och framhöll att fördraget antar en holistisk strategi för att förebygga spridning av patogener från djur till människor – ett skifte hon anser vara avgörande. Samtidigt kompliceras Kinas löfte om att vara ”mer öppet om utbrott” av dess historiskt bristfälliga transparens vid tidigare kriser, som SARS och pandemin 2020.
En partipolitiskt ohelig allians – ett Frankensteins monster
Kritiker från både vänster och höger fördömer fördraget som ett övertramp. Vänsteraktivister menar att det misslyckas med att demokratisera vaccintillgången eller tygla företagsmakten, medan libertarianska grupper ser det som ett redskap för internationellt ”överförmynderi.” Debatten speglar en bredare frustration mot institutioner som WHO, som anklagas för att politisera hälsokriser och åsidosätta behoven hos mindre nationer.
Pandemiberedskap kontra suveränitet — En skör balans
När länder nu förbereder sig för att formalisera fördraget vid Världshälsoförsamlingen i maj, är insatserna höga. Förespråkarna ser det som en livlina i en tid av allt fler epidemier, medan skeptiker varnar för dolda kostnader för den nationella självständigheten. Fördragets eftermäle kan komma att avgöras av om dess idealistiska ramverk lyckas främja samarbete – eller om dess brister underminerar målet om global hälsorättvisa.
Vora beskriver fördraget som en ”milstolpe” och betonar att varje steg i förebyggande syfte är bättre än inget alls. Samtidigt medger han: ”Vi börjar från en grund av misstro.” För närvarande håller världen andan – och inväntar om multilateralt samarbete kan segra över nationalism, eller om pandemifördraget blir ännu ett offer i kampen mellan folkhälsa och makt.
naturalnews.com, WHO:s pandemifördrag väcker global debatt om suveränitet och läkemedelsindustrins inflytande
