9/11: Statsstyrda brott mot demokratin

I diktaturer råder ”konsensus” och ifrågasättandet förbjuds och bestraffas. Att låta bli att ifrågasätta oklarheterna kring 9/11 kommer att leda till ett samhälle där vetenskaplig empirism och yttrandefrihet inte gäller längre. Frågan är vilken sorts samhälle vi vill leva i.

I USA har sociologer och psykologer på senare år börjat ägna sig åt studiet av det som går under namnet SCAD, eller State Crimes against Democracy (Statsstyrda brott mot demokratin). Och många forskare anser att 911 är just ett sådant brott. 2006 bildades ”Arkitekter och ingenjörer för sanningen om 911”. Idag har drygt 15000 (femtontusen) akademiker, varav 1550 är licensierade arkitekter och ingenjörer, skrivit under en petition som kräver en ny oberoende utredning av händelserna den 11 september 2001. Det som kommit att kallas för Sanningsrörelsen omfattar idag vetenskapsmän i alla grenar, men även politiker, militärer, f.d. CIA- och FBI-agenter, religiösa ledare, piloter, brandmän, advokater och läkare. I USA lär varannan amerikan hysa tvivel beträffande den officiella konspirationsteorin.

Den officiella konspirationsteorin (OCT) är helt enkelt en teori om en konspiration. Men bara de vetenskapsmän, tekniker och akademiker som betvivlar denna teori kallas för ”konspirationsteoretiker”. På så vis slipper den amerikanska administrationen stå för det faktum att deras teori också handlar om en konspiration. Ordet är i själva verket neutralt men har försetts med negativ laddning för att användas mot dem som ifrågasätter. Du blir ”konspirationsteoretiker” enbart när du motsäger regeringens konspirationsteori, inte när du håller med den, då kallas du patriot.

För budskapet är tydligt. Det finns ingenting att ifrågasätta och den som envisas med att göra det är en idiot eller en förrädare. Vad är då detta som tusentals arkitekter och ingenjörer, fysiker och kemister, piloter och brandmän, bland många andra ifrågasätter?

Den 11 september 2001 kraschade 2 flygplan in i World trade centers torn 1 och 2. Efter kortvariga bränder som varade i högst 2 timmar rasade tornen i fritt fall på 10 sekunder. Det motsvarar 11 våningar per sekund. Tornen knäcktes inte. De pulvriserades med stålskelett och betonggolv, och stora block som vägde flera ton kastades ut horisontellt över 100 meter för att kilas fast i omgivande byggnader.

Det finns exempel på torn runt om i världen som utsatts för mycket värre bränder i 12, 17 och 24 timmar. Bränder som förvandlade höghusen till ett brinnande inferno utan att de rasade. Man skulle kunna hävda att dessa inte träffades av några flygplan men WTC-tornen var enligt konstruktörerna byggda för att klara av inte bara en utan flera flygplanskrascher.

7 timmar efter det andra tornets ras, rasade WTC 7, ett tredje torn i närheten, i fritt fall och symmetriskt i sina fotspår på 6,5 sekunder. Detta torn hade inte träffats av något flygplan och bränderna var begränsade till få våningar och varade i högst 3 till 5 timmar.

Hundratals Journalister, brandmän, läkare, räddningspersonal och poliser berättade om sekundära explosioner i tornen, inte bara där flygplanen kraschade utan i deras källare och i lobbyn! Deras vittnesmål finns registrerade på youtube, liksom själva explosionerna.

Under ruinerna registrerade man enormt höga temperaturer och floder av smält stål som rann liksom lava djupt under bråtet. Som bekant krävs det ytterst höga temperaturer för att smälta stål, temperaturer som inte kontorsbränder eller flygbränsle hade kunnat åstadkomma. Kontrollerad rivning av höghus sker med hjälp av sprängämnen och uppvisar symptomatiska drag som alla fanns med under WTC-tornens ras. Och om sprängämnen kan bevisas ha använts för att få ner de tre tornen, då rasar också den officiella konspirationsteorin om de 19 unga flygplanskapare och deras ledare i grottan, för apteringen av sådana höghus kräver månader av förberedelser och beräkningar, som ingen i världen klarar av utom rivningsexperterna, och som al-Qaida omöjligen hade kunnat stå för.

Veckorna efter attentatet tilläts inga ingenjörer att analysera metallskrotet i ruinerna. Det forslades bort hastigt till Kina där det skulle smältas och återanvändas. Bråtet på en brottsplats är ju bevismaterial, och det strider mot lagen att undanröja det, innan teknikerna har sagt sitt. Ändå gjordes det.

I 2 år försökte Bush-administrationen undvika en utredning. Man hade ju svaren på förhand. Attentatet utfördes av 19 unga araber i maskopi med UBL från Afghanistan. Man hade tom hittat 2 av deras pass bland ruinerna! Först under påtryckningar av offrens familjer tvingades regeringen att tillsätta en kommission, 2 år efter attentatet.

Kommissionen bestod av hälften demokrater hälften republikaner och leddes av Philip Zelikow, en nära medarbetare till Condoleezza Rice och framstående neocon i Bushadministrationen. Av en sådan kommission förväntade man sig en objektiv, opartisk och empiriskt belagd utredning av skeendet och dess orsaker. Samtidigt arbetade NIST (National Inst. for Standards & Technology), ett regeringsorgan under handelsdepartementet, på att finna tekniska svar på hur tornen rasade som de gjorde.

I kommissionens rapport som var klar 2005 kunde man konstatera att kommissionen uteslöt en rad viktiga trådar ur sin rapport. Man undvek helt och hållet att nämna att ett tredje torn rasade i fritt fall denna dag utan att ha träffats av något flygplan. Man uteslöt de hundratals vittnesmålen från journalister, brandmän, räddningspersonal och poliser som berättar om explosioner. Man lät bli att hänvisa till de videoklipp där man tydligt hör dessa explosioner och deras effekter på tornen. Och man nekade till att det rann smält stål under bråtet, trots röjningsarbetarnas vittnesmål och bildmaterial som bevis. Det var i själva verket så mycket som uteslöts ur Kommissionens rapport att man gav den smeknamnet ”The Omission” (Uteslutandet).

Hela 7 år efter attentatet kom NIST fram till att åtminstone det tredje tornet, det som inte träffades av något flygplan, hade rasat enbart på grund av kontorsbränder, som mjukade upp stålet så pass att det ledde till ett totalt ras, men NIST erkänner samtidigt att fritt fall rådde under raset. NIST bortser helt enkelt i sin slutsats från fysikens lagar och påstår därmed att ett mirakel ägde rum denna dag, för aldrig tidigare har kontorsbränder fått något höghus att rasa, och om så är fallet då bör man se över hela ingenjörskonsten och samtliga försäkringar och säkerhetsanordningar. Man behöver ju inte längre anlita dyra rivningsfirmor när ett höghus med stålskelett ska ner. Det räcker med att tända på arkivskåpen!

Fysikens lagar kan Ingen ändra på. De säger att en kropp som möter motstånd i sitt fall decelerar, dvs bromsas upp, den accelerar inte. Enligt ingenjörerna borde toppen av byggnaden ha stött på motstånd och knäckts i stora bitar, inte pulvriserats med en hastighet på 11 våningar per sekund. Fritt fall innebär ju att inget motstånd bjuds mot den fallande kroppen.

Det tog tornen lika lång tid att rasa som den tid det skulle tagit ett föremål som kastats genom luften för att nå marken. Utfrågade om de hade sökt efter spår efter sprängämnen i dammet svarade NIST att de inte hade behövt göra det därför att de visste att inga sprängämnen användes för att få ner dessa byggnader. Med andra ord har NIST brutit mot en av vetenskapens grundläggande satser, det empiriska kravet. För att verkligen kunna avfärda användningen av sprängämnen måste NIST först söka efter dessa ämnen!

I ett vanligt brott hade myndigheterna börjat med den mest naturliga förklaringen till raset och försökt bevisa eller motbevisa den genom analyser av bråtet och dammet. Bråtet undanröjdes ju så fort det bara gick och dammet förblev oanalyserat tills kemiprofessorn Niels Harrit från Köpenhamns universitet gjorde det. Hans resultat har publicerats i vetenskapliga tidskrifter efter experters granskning och visar att spår efter sprängämnen finns i samtliga dammanalyser som gjordes. NIST har därmed förlorat all trovärdighet som vetenskaplig institution och visat sig vara mest lyhörd för politiska hänsynstaganden, inte för sanningen.

Vi lever i demokratier som bygger på empirisk vetenskap och yttrandefrihet. För att slippa konfrontera alla dessa sakkunniga som ifrågasätter den officiella konspirationsteorin har man från officiellt håll bestämt sig för att frågan inte ska debatteras fritt och offentligt. När det nämns på våra teveskärmar eller i våra tidningar är det alltid ledsagat av förtal mot dem som ifrågasätter och försvar för den officiella konspirationsteorin.

Bush, Cheney och Blair ljög för att starta kriget mot Irak, ett krig som har skördat miljontals offer och som förstört landet för decennier framöver. Men de flesta idag är fortfarande inte beredda att acceptera att samma figurer kunde ha ljugit beträffande den 11 september. ”En regering kan aldrig göra något liknande mot sina egna”, säger man. ”Att samma regering kan döda miljoner människor på annat håll genom att ljuga gör den inte mindre moralisk för det”, anser vissa. ”Våra regeringar är till för att skydda oss, inte döda oss”, tror de flesta. Men dessa påståenden handlar inte om fakta utan om önsketänkande.

Självklart är att den synliga regeringen inte kan göra något liknande, men inte av hänsyn till sina egna, utan därför att ett avslöjande skulle innebära slutet på denna regering. Michael Meacher, miljö- och handelsminister under Blairs regering, som avgick i protest efter 9/11 sa det klart: ”Regeringar är hänsynslösa!” För regeringar består inte bara av synliga organ. Genom historien har regeringarnas hemliga organ, dessa som Eisenhower och Kennedy varnat oss för på 50- och 60-talen i två tal som finns idag att höra på youtube, påverkat händelserna i världen mer än de synliga dito.

911 har inte bara lett till 2 förödande krig och miljontals döda, sårade och flyktingar. Det har även lett till att urholka våra demokratier, särskilt i USA där the Patriot’s Act antogs under Bushs tid vid makten, och viktiga delar av den amerikanska konstitutionen sattes ur spel.

De tekniska frågorna kring tornens ras som jag talade om i början är bara en liten del av alla de oklarheter som följer med 9/11. Det finns knappast något som den officiella konspirationsteorin hävdar som håller för närmare granskning. Om detta har modiga författare, som varit aktiva på olika håll inom etablissemanget som professorer, journalister och politiker, skrivit böcker. Dessa böcker har Alhambra publicerat och blivit utsatt för förtal för detta på svenska tevekanaler och i dagstidningar.

Andreas von Bülow, Teknologi- och forskningsminister under Schmidts regering i Västtyskland och ledamot för socialdemokraterna i tyska riksdagen i 25 år, Eric Laurent, utrikeskorrespondent för Frankrikes största dagstidning, Le Figaro, och bästsäljande författare, och David Ray Griffin, professor i religionsfilosofi och teologi med ett trettiotal vetenskapliga publikationer på sin meritlista, är inga marginella figurer, konspirationsidioter eller illasinnade subversiva samhällsomstörtare. De har i hela sitt verksamma liv tillhört etablissemanget men valde att följa sitt samvete och bryta tystnaden.

Många högt uppsatta politiker förutom von Bülow och Meacher har också tagit ställning: i Norge (f.d. partiledaren Berit Ås), i Japan (oppositionsledaren Yukihisa Fujita), i Italien (f.d. presidenten Francesco Cossiga), i Ryssland (f.d. öb Leonid Ivashov) och i USA (f.d. guvernören i Minnesota Jesse Ventura m.fl.) bl.a. länder. De har organiserat sig i ”Politiker för sanningen om 911”. Att många av dessa är pensionerade är naturligt. Få människor mitt i karriären vågar utmana denna junta som styrt världen alltsedan 2001 med lögner, krig och finansskandaler utan motstycke i vår historia. Däremot har inte mindre än 5 presidentkandidater i USA krävt en ny utredning av 911. Dessa är Ralph Nader, Cynthia Mckinney, Ron Paul, Dennis Kucinich och gen. Wesley Clarke.

Det förvånande är att ingen offentlig person i Sverige har vågat tala ut, även om många i privata samtal uttrycker tvivel betr. den officiella konspirationsteorin.

Att det är vetenskapsmän och tekniker som leder motståndet gör mig glad. För man kan inte anklaga dem för att dölja politiska agendor. De vill ha svar på sina tekniska frågor, och det har varken NIST, Kommissionen eller den amerikanska regeringen kunnat erbjuda dem än.

I diktaturer råder konsensus och ifrågasättandet förbjuds och bestraffas. Att låta bli att ifrågasätta oklarheterna kring 9/11 kommer att leda till ett samhälle där vetenskaplig empirism och yttrandefrihet inte gäller längre. Men, hur kunde så många logiska, hederliga människor blunda för alla dessa oklarheter? 911 har inneburit ett stort trauma för hela västerlandet, då våra samhällen och våra liv tedde sig försvarslösa och hotade av en fiende som vi inte vet mycket om. Den invanda tryggheten var som bortblåst. Allting kunde hända.

I varje människa verkar 2 krafter, empirikern som bygger sina resultat på fakta och analys, och paradigmatikern som bygger sina resultat på den världsbild man matats med, det som utgör grunden för våra olika trossatser. Ett så stort trauma som 911 innebar ledde till att paradigmatikern inom oss tog över kontrollen och förnekelsen sattes igång, medan empirikern fick gå i ide. När empirismen kan innebära ett hot mot vår trygghet då väljer vi helt enkelt den världsbild, det paradigm, som ser till att vi kan behålla vår tro på systemet. Det är mycket som måste omdefinieras om vi vill se till att Orwells mardröm inte förvandlas till en verklighet för kommande generationer.

Alhambra hörsammar kemiprofessorn Niels Harrit när han säger: ”Den som kämpar kanske förlorar, men den som inte kämpar har redan förlorat”.

Hesham Bahari
Förläggare, författare, översättare
Alhambra Förlag

9/11: Statsstyrda brott mot demokratin