Redan från barnsben tar vi våra stapplande steg in i den dans vars koreografi kommer att prägla resten av våra liv, ända in i döden. Oskuldsfulla regler och riktlinjer som att tacka, svara artigt, vara snäll, dela med sig, lära sig läsa, skriva och räkna, ebbar sedan ut i den fyrkantiga box vi på raka och fina led dansar in i. Gör si, gör så, tänk ditten, säg datten. Detta är rätt, det där är fel.
När vi lärt oss de enkla taktstegen och förstår en del kring dansens uppbyggnad trevar vi in i tonåren. När ett barn börjar högstadiet är det ofta inte längre ett barn, utan en liten vuxen. En person med egna åsikter, värderingar, personlighet och fallenhet. Men det är också här både skolan och livet börjar bli allvar. Det sätts press på de stora barnen, de unga vuxna – tonåringarna. Prestation på lektioner och prov börjar visa sig och dansen som tidigare varit ganska så lekfull börjar nu snaras åt. In med magen, ut med bröstet, rak i ryggen – första position!
Som tonåring utvecklas man konstant och är under en stor förändringsfas i livet där det kan svänga snabbt åt vilket håll som helst, man är ofta förvirrad och vill passa in. Vara andra till lags men samtidigt gå sin egen väg. Systemets pipa börjar här låta högre och högre, och det förväntas av en att man ska dansa efter de toner som ljuder. De flesta klarar inte av pressen utan ställer sig snällt i ledet och hänger med. Lärare, rektorer, studievägledare och mentorer är koreograferna som hjälper de unga vuxna att öva in stegen så att de sitter. För någonting som sitter i ryggraden är senare svårt att träna bort.
Högstadieåren är till för att få så bra betyg som möjligt för att kunna komma in på den gymnasielinje man vill gå. För det måste man veta, vad man vill läsa och vad man vill bli. Redan som ung vuxen. En 15-åring förväntas kunna kartlägga och lägga grunden för hur framtiden kommer att se ut. Visst kan man ändra sig, men det är lika bra att bestämma direkt vilken yrkesgrupp man vill tillhöra, eller hur? Vad man ska bli när man blir stor är inte längre en fråga som ställs på skoj – nu ska man kunna svara någorlunda konkret och verklighetstroget. Utefter den koreografi man lärt sig.
Den unga vuxna hinner knappt blinka förrän man står där i studentmössa med plakat och hejarop. Äntligen har man tagit studenten, äntligen är man fri! Man är myndig, får rösta, flytta hemifrån, gå på krogen, köra bil och börja jobba och tjäna pengar. Vad man som ung vuxen ofta inte vet är att de valen man gör nu även sätter ribban och grunden för många år framåt. De danssteg man övar in nu kommer att bli svåra att lära om, för de nöts in – ända in i märgen. Tänka sig att tre år för en 18-åring är nästan 17 procent av dennes liv. Tre år för en 35-åring är inte alls lika mycket. Man har alltså spenderat 17 procent av sitt liv med någonting som andra människor navigerat en in i. För det är ju roligt att dansa! Alla måste dansa. Lyssna till musiken, följ tempot, hör tonerna, håll takten. Koreografin måste sitta som ett smäck för att helheten ska se bra ut. Se så nu, ett två, ett två.
Virvlande dansar man vidare i ledet efter alla andra, ser på de andra hur de gör och hur fotarbetet går till. Det går så snabbt att man knappt hinner tänka. Snart står man där med några utlandsresor i bagaget, konserter, spelningar, fester, sena utekvällar, flickvänner, kompisar. Man börjar göra karriär, tar sig ett bostadslån, köper bil, säljer lägenheten, köper hus, uppgraderar bilen, gifter sig, skaffar några ungar, fler lån (men det gör ju inget, man har ju fått befordran på jobbet och löneförhöjning), utlandsresor till identiska resorts att du knappt vet vilket land du är i, långtråkiga middagar, spa-weekends med frugan, Talang på fredagar och Melodifestivalen på lördagar. Pensionssparande, fikaraster, politikprat och kändisskvaller.
Man lyssnar till musiken, följer tempot, hör tonerna, håller takten. Ett två tre fyr. Koreografin sitter som ett smäck. Det här är livet!
Du dansar till systemets pipa, runt runt, fram och tillbaka. Makthavarnas vänligt utsträckta hand som skulle hjälpa dig på traven har ebbat ut i ett stadigt grepp om din rygg där du måste följa med i minsta rörelse som sker – annars snubblar du på dina egna fötter, koreografin är förstörd, musiken tystnar och publiken stirrar. Virvlande dansar du därför vidare genom livets härligheter vackert paketerat i form av alkohol, nikotin, förgiftad mat, socker, skärmar, programmerad film och musik, i ditt beroendeframkallande, konstgjorda och tomma liv. Du pumpas så full med denna syntetiska lycka och dansstegen har nu blivit så inövade att du inte längre behöver tänka på vart du ska placera dina fötter. Musiken spelas om och om igen, på repeat dag in och dag ut. Och koreografin sitter som ett smäck, ända in i märgen.
Så vad händer när du dansat klart? När musiken för din del tystnat? Din plats i ledet byts ut, musiken fortsätter att ljuda och dansen virvlar vidare medan minnena av dig bleknar och försvinner bort i glömskan. Stanna istället upp och lägg märke till pipan som systemet vill att du ska dansa efter, hör vilken monoton melodi det egentligen är som satts på repeat och mer låter som en repig gammal LP.
:Martin:Nilsson., Dansa efter systemets pipa
