Vi föds, växer upp och utvecklas – precis som i naturen och livets cirkel planteras ett frö som groddar, växer, blommar och dör. När människan i livet når sin topp påbörjas processen som sakta men säkert sätter igång avveckling, och till slut nedstängning, av den kropp vi lever i. Vi föds, lever och dör. Allt vi ser runtomkring oss på vår jord genomgår samma utveckling, transformation och process och – det är det mest naturliga och självklara vi har.

Till och med icke-levande organiska former genomgår denna typ av process. Se på en företagsidé till exempel: en tanke föds, utvecklas, appliceras i verkligheten, vrids och vänds på, den växer, och slutligen lever den näst intill av sig självt, tills den till slut transformeras till någonting annat – kanske till och med avvecklas, för att någonting nytt ska ta form.

Men minnet av idén finns alltid kvar, förhoppningsvis i form av någon dokumentation eller att människor förfarande talar om den briljanta idén som kom att lägga grund för det man idag arbetar med och utvecklar vidare.

Så hur kommer då du, och det liv du levt, att talas om när det väl är dags för dig att avvecklas? Hur kommer din familj, dina släktingar, dina vänner och bekanta minnas dig? När ett avslut ges en människa i västvärlden idag, i form av en begravning, är det ofta så att de som lever kvar och vill ta avsked försöker fylla alla tänkbara luckor och utrymmen med sentimentala och melankoliska minnen – där sorgen för att individen är borta står i fokus. Det är nästan som att man tror att det endast är genom sorg man kan minnas och även ta avsked i ett avslut. Vi ser den här sorgeceremonin som helt naturlig och ifrågasätter den givetvis inte, för det är ju så här man alltid har gjort. Och det är ju så alla andra gör.

Finns det egentligen någonting naturligt överhuvudtaget med att träffa en avliden persons familj, släkt, vänner och bekanta i en enda salig blandning, där merparten av dem inte har setts sedan förrförra årets bröllop eller dop, eller den där andra begravningen för ytterligare ett par år sedan, eller släktträffen man knappt kommer ihåg?

Visst, människan är ett flockdjur, en varelse som historiskt sett levt i bysamhällen där det handlar om överlevnad för gruppens skull. Man tar hand om sig och de sina. Dock har detta typ av bysamhälle, precis som allt annat, utvecklats och transformerats till det vi ser idag – och idag lever vi packade som sillar i stora städer, men trots detta separerade från varandra. Vi håller oss i vår egen lilla box och därför har det även börjat falla sig naturligt att vi endast träffar familj och släkt vid antingen bröllop, dop eller begravningar. När någon dör är det alltså ett naturligt tillfälle att ses.

Det talas om att man aktivt separerar grupperingar för att göra individer svaga och lättstyrda. Ett bysamhälle med stark sammanhållning och starka släkt- och familjeband vill man inte ha. Detta är någonting som alltmer tas upp i så kallade vakna forum runt om i världen, och att man nu ska se till att det inte händer den medvetna delen av befolkningen – och man vidare kommer att göra allt i sin makt när det kommer till att försöka skapa sammanhang för denna typ av gruppering.  Man tycker att man gör allt i sin makt för inte låta den där elaksinnade eliten ska komma åt en, och därför lägger man ner all sin tid på att skapa en ny grupp med likasinnade som kan bygga upp ett nytt typ av samhälle där man är självförsörjande utan digital teknik och allt är frid och fröjd runt den där lägerelden där man sitter nätterna i ända och sjunger Kumbayah ihop.

Man lägger så mycket energi åt att försöka skapa denna utopi och hitta människor från världens alla hörn som delar ens livsfilosofi, att man i många fall försummar sin närmsta familj och de släktingar man redan har – det som förr i tiden var den stabila grund en individ hade. Separationen från denna grund påskyndas därmed och du har återigen bidragit till att genomföra elitens plan genom att försöka föra samman människor som förmodligen inte ens kommer att minnas ditt namn om tio år när du sitter i ditt hem utan vänner och bekanta, eller kanske till och med utan vare sig familj och släkt som du knappt träffar längre. Förutom på bröllop, dop och begravning. För inte kommer du att gå på en begravning för någon i den där gruppen du en gång tillhörde som du inte känner längre, eller hur?

Så när avslutets sanning visar sig sin renaste form, den sanning som inte går att förneka eller bädda in i tillfälliga lögner – den sanningen att faktum är att vi alla en dag kommer att dö – när den väl inträffar, vad inträffar då? Sanningen som presenteras där för åhörarna som sitter bänkade i den vackra ekande salen, sanningen som då inte kan argumenteras emot eller framställas på det ena eller det andra sättet, för det är inte längre du som bestämmer. Den sanningen som presenteras där och då kommer att vara de minnet som etsar sig fast i din familj, dina släktingar, dina vänner och bekanta. Sanningen om dig. Den du var, hur du levde och vad du blir ihågkommen för.

I dagens västerländska samhälle avslutas livet genom en begravningsceremoni. Familj, släkt, vänner och bekanta sitter tyst och lydigt rad för rad, lyssnar på en person där framme vid altaret. En person som inte känt dig, men som fått återberättat för sig om hur andra uppfattat dig. Vem du var, hur du levde och vad du åstadkommit. När vi idag är så avskärmade från våra närmsta, hur kan då dessa presentera den sanna bilden av dig? Hur vet man egentligen vad sina nära och kära drömmer om, är passionerade över, längtar efter, filosoferar om, älskar och hatar? Hur vet man egentligen om hur den ene eller den andre spenderar sina liv och vad de önskar att andra minns dem som?

Sanningen i livets avslut visar kanske ändå trots allt att eliten fått oss precis dit de vill – svaga och ensamma. Sanningen visar sig i en ceremoni som vi haft i våra samhällen under lång tid och vidare då hur agendan kanske funnits längre än vad vi tror. Och vi, vi sitter där och tycker att allt är precis så naturligt som det kan vara, för det är så här det alltid har varit, det är precis så här det alltid kommer att vara. Ingen förändring sker, ingen reflektion uppenbarar sig. Dagen efter är åhörarna från din begravning på jobbet som vanligt och har ärenden att stå i. Sanningen om dig som de igår fick presenterad för sig, har förmodligen redan fallit i glömska – men vad spelar det för roll?

Du var ju ändå bara en släkting som de inte umgicks med, för den riktiga sanningen – sanningen om allt mellan himmel och jord som är så mycket viktigare än någonting annat – den får de ju ändå till sig ikväll när de bänkar sig framför ännu ett avsnitt från sin favoritkanal på YouTube.

:Martin:Nilsson., Avslutets sanning

SKARPTs hemsida

1 KOMMENTAR

  1. Bra reflektioner.
    För min del som utlandssvensk så skulle jag aldrig se mina kusiner etc, om det inte var för några få begravningar jag gått till.
    Givetvis skall vi inte försumma familj och nära vänner för våra ”vänner” i olika intressegrupper. Men alla har sin plats, och det är inte ofta jag stöter på folk som delar mina intressen relaterade till Frihetssökande eller fri energi, i verkliga livet. Så där har nätbaserade grupper en viktig del att spela. Men bor man i en större stad så borde man träffas personligen då och då, för det ger en mycket närmare och intim samhörighet.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här