Det finns en sak som stör mig mer och mer ju äldre jag blir. Vi pratar ofta om höger och vänster som om det vore två fotbollslag där man förväntas välja sida en gång för alla. När valet väl är gjort ska man försvara sitt lag oavsett vad som händer. Jag tycker inte att det är ett särskilt intelligent sätt att förhålla sig till världen, men ännu märkligare är att samma tänkande har spridit sig långt utanför politiken. Inom hälsa finns exakt samma fenomen. Där finns också olika läger, olika sanningar och olika åsiktskorridorer där människor förväntas tycka ”rätt” om allt för att få vara kvar i gemenskapen.
Det mest frustrerande är att vi verkar ha slutat bedöma idéer och istället börjat bedöma människor. Om någon säger tio kloka saker men en dum sak är det plötsligt den där enda saken som definierar hela personen. Då ska allt personen gjort, skrivit eller lärt ut kastas i papperskorgen. Samtidigt kan någon annan bli hyllad bara för att den uttrycker ”rätt” åsikter, trots att argumenten kanske är svaga eller rent av felaktiga. Det är ett märkligt sätt att söka kunskap på.
Jag har aldrig förstått varför människor känner ett behov av att köpa hela paketet. Varför skulle jag behöva hålla med någon om ekonomi för att personen kan mycket om näringslära? Varför skulle jag avfärda en skicklig läkare för att jag inte delar dennes politiska uppfattning? Varför skulle jag ignorera en forskare för att jag tycker att personen har fel i en helt annan fråga? Det är ungefär som att säga att en snickare är dålig på att bygga hus eftersom han röstar på fel parti. Det låter absurt när man säger det högt, men det är precis så vi beter oss varje dag.
Sociala medier har gjort problemet ännu större. Algoritmerna belönar inte nyanser, de belönar identitet. De belönar ilska, grupptillhörighet och enkla berättelser där världen delas upp i hjältar och skurkar. Ju mer du kan övertyga människor om att ”vi har förstått sanningen” och att ”de där borta är lurade”, desto större publik får du. Det spelar nästan ingen roll om du befinner dig längst till höger, längst till vänster eller någonstans däremellan. Mekanismen är densamma.
Det ironiska är att många av de profiler som säger sig vilja få människor att tänka själva ofta gör precis tvärtom. De bygger hela sitt varumärke på att människor ska identifiera sig med dem och deras grupp. De vill inte bara att du ska ta till dig en idé. De vill att du ska köpa hela världsbilden. Och gör du inte det är du plötsligt en del av motståndarsidan.
Det här är inte självständigt tänkande. Det är flockbeteende.
Jag tror att människan alltid har fungerat så här. Vi vill höra till en grupp eftersom det historiskt har varit en överlevnadsstrategi. Problemet är att den mekanismen inte alltid hjälper oss att hitta sanningen. Tvärtom kan den göra oss blinda. Vi börjar försvara människor istället för argument och vår identitet blir viktigare än vår nyfikenhet. Då spelar det nästan ingen roll vilka fakta som presenteras. Vi har redan bestämt oss för vilket lag vi tillhör.
Det är därför jag har så svårt för personkult. Jag vill inte ha gurus. Jag vill inte ha människor som jag måste hålla med om allt. Jag vill kunna lyssna på någon, plocka upp det som är klokt och sedan lämna resten. Jag vill kunna säga att en person har rätt i en fråga och fel i nästa utan att känna ett behov av att försvara eller attackera hela människan.
För mig är det själva grunden i kritiskt tänkande.
Jag tror faktiskt att mycket av den polarisering vi ser idag beror på att vi har slutat göra just det. Vi pratar fortfarande om demokrati, yttrandefrihet och öppen debatt, men i praktiken fungerar samtalet ofta som ett stamsamhälle. Människor söker bekräftelse från sin egen grupp, applåderar sina egna och buar åt motståndarna. Vi har tillgång till mer information än någon generation före oss, men ibland känns det som att vi blivit sämre på att sortera den.
Kanske är det därför vi fortfarande fastnar i samma konflikter om och om igen. Inte för att vi saknar information, utan för att vi låter grupptillhörigheten styra vilka argument vi ens är villiga att lyssna på.
Jag säger inte att jag har alla svar. Jag har säkert fel om massor av saker. Men jag försöker åtminstone ha en princip: Jag följer inte människor, jag följer idéer. Jag inspireras av människor från helt olika håll, och jag håller inte med någon till hundra procent. Det ser jag inte som ett problem. Tvärtom tror jag att det är så ett fritt sinne borde fungera.
Vi borde sluta fråga vilken sida någon står på och börja fråga om argumentet håller. Vi borde sluta göra människor till hjältar och skurkar och istället acceptera att de flesta av oss är en blandning av kloka och mindre kloka idéer.
Först när vi klarar det tror jag att vi kan få ett verkligt öppet samtal. Ett samtal där sanningen är viktigare än laget, där nyfikenheten är viktigare än identiteten och där vi faktiskt kan lära oss något av människor som inte tycker exakt som vi själva.
:Martin:Nilsson., Vi måste sluta köpa hela människan
