I över två års tid har många människor världen över fått kalla handen av vänner och familjer. Människor som kanske sedan länge haft en annan livsfilosofi eller världsåskådning, eller på annat sätt sett saker och ting från ett litet annat perspektiv än det officiella narrativet när det kommer till det system vi lever i. Eller så är det människor som nyligen vaknat upp till det skådespel vi existerar i och som febrilt försöker få den ene efter den andre att ta det där röda pillret som Morpheus erbjuder, men som blir avfärdade av nära och kära till höger och vänster.
Allt som ofta har det talats om att pandemins år var de värsta åren för många människor världen över – ett farligt virus härjade: man fick inte längre lov att umgås med vänner och bekanta, man skulle arbeta hemifrån i den mån det gick, och vid minsta lilla nysning skulle man isolera sig i femtioelva dagar innan man ens fick gå utanför dörren med munblöja och plasthandskar. Många var skräckslagna och rädslan tog överhand som snabbt ebbade ut i hat. En annan del av befolkningen började under dessa år starkt ifrågasätta både samhälle och system, och talade gärna högt och lågt om att de riktlinjer som försökte fängsla oss var alldeles för extrema, och att sunt förnuft och kritiskt tänkande och informationssökande var ett måste för var och en, istället för att blint lyda det makthavare basunerade ut och som massmedia eldade på.
Många tillhörande denna del av befolkningen blev snabbt de svarta fåren och likaså utfrysta av allt från familjemedlemmar, vänner, bekanta, kollegor och främlingar på nätet. Ett scenario som ledde till att många ensamma och uppgivna individer sökte sig till nya grupperingar där man fann likasinnade och blev socialt accepterad för de val, livsåskådningar och åsikter man hade. En tydlig vattendelare som än idag fortfarande håller på att formas, utvecklas och växa fram till någonting vi ännu inte vet hur den kommer att sluta.
Men så plötsligt, från en dag till en annan, så försvann den så kallade pandemin och det talades inte längre om att hålla avstånd eller vilken spruta som var näst på tur, familjemiddagar kunde återigen anordnas och restaurang- och nöjesliv öppnade upp. Ballonger och konfetti, clowner och sockervadd – en massa blinkande fina ljus; titta här! Kom och se. Nu är faran över, there’s nothing to see here. ”Give them bread och circuses and they shall never revolt,” skrev den romerske poeten Juvenal i sin dikt ”Satire X” för nästan 2000 år sedan. Lika sant idag som då.
Lika snabbt försvann även medvetenheten hos många av de människor som ändå hade börjat lyfta på ögonlocken ur sin slummer, när biverkningar från läkemedel och totalitära statsmaktsåtgärder hade börjat släppas på, ja då, då börjar man vifta med en blågul flagga istället. Och det är inte Svea rikes fana jag talar om. Illusionen som precis hade börjat krackelera framför mångas ögon limmades snabbt ihop och ersattes med krig och elände, och solidaritet och öppna armar var det nya på tapeten. Och nu skulle alla vara med! För nu var det ju på riktigt. Många sprang snabbt tillbaka till sina vänner och familjer som nu hade ställt dörren på glänt och lite halvt välkomnat dem tillbaka, trots brist på sprutor och lite tokiga livsåskådningar – nej, det är lugnt, nu är det ju Melodifestivalen! Nu får man ju umgås igen.
Man har under två års tid blivit mobbad och utfryst, men likt en dumsnäll hund med viftande svans knallar man glatt tillbaka till de som tidigare vänt en ryggen.
Människan är egentligen i grund och botten en ganska feg varelse som utan sin flock eller en känsla av samhörighet och tillhörighet vacklar så fort det blåser lite. Man vill vara omgiven av andra människor, oavsett om de tycker och tänker som en själv – bara man har någon axel man kan luta sig mot när det blir jobbigt. I grund och botten är människan egoistisk och tänker enbart på sig själv i de flesta lägen.
Den så kallade pandemin är nu över, snart även kriget och de blågula flaggorna som börjar tappa vind, och nya rubriker väntar bakom hörnet – rubriker som redan nu sakta men säkert sippra fram ur dörrspringan framför oss. Redan nu har myndigheter världen över börjat placera beställningar på ännu ett vaccin, ett läkemedel som ska rädda oss ur nästkommande skräckscenario. Nya doser ska distribueras ut och pengar ska återigen hämtas hem. Privatpersoner kommer även denna gång vara de som står för kostnaderna, och är det inte tillräckligt många som självmant snällt kommer att ställa sig på kö och kavla upp för ännu en injicering för att skydda sig själva och sina älskade medborgare runtomkring sig för Apornas Planet, ja då – då kommer statsmakterna att strama åt rörelsefriheten igen och restriktioner sätts in för ytterligare en omgång. Fast det blir nog värt det denna gång, för de där smittkopporna – de är inte att leka med.
När ni då för andra gången kommer att bli utfrysta av allt från familjemedlemmar, vänner, bekanta, kollegor och främlingar på nätet – kommer ni då återigen springa tillbaka lika snabbt nästa gång och vifta på svansen när dörren öppnas på glänt? Kommer de andra grupperna som släppte in er första gången välkomna er tillbaka och stötta er även denna gång? Nu när det passar er?
Precis som i det skådespel vi ser världen över är det djungelns lag som gäller. Starkast vinner. Each to its own. Man räddar sitt eget skinn men står gärna i grupp när vinden viner. Man tar gärna rygg mot det som upplevs mest gynnsamt för stunden och åsikterna förändras beroende vilket rum man befinner sig i. Vänskap är inte viktigt utan det viktiga är att så många som möjligt accepterar en, så att man kan få så många ryggdunkningar som möjligt och känna sig viktigt. Och duktig.
Precis som den där dumsnälla hunden. Hundägare skaffa enbart ett husdjur för egen vinnings skull.
Mänskligt agerande som styrs utefter hur omvärlden ser ut för stunden är inte ett vare sig hållbart eller långsiktigt levnadssätt i en värld som börjat spinna så snabbt som den gör nu. Aldrig har det kommit så mycket ny information att förhålla sig till varje minut, dag in och dag ut, och aldrig tidigare har sanningar blivit lögner och lögner blivit sanningar så snabbt som det föds, lever och dör idag. Att då flacka omkring och byta ut människor till höger och vänster beroende på vilken åsiktskorridor man behagar att promenera runt i under dagen är inget annat än ett ryggradslöst beteende. Fast vad kan man egentligen förvänta sig av den fega mänskliga arten?
Eliten däremot – de vet exakt vad de gör. De håller sig också i sin egoistiska lilla klick, men de tänker långsiktigt. De vet i detalj varje drag som komma skall för att få dem att vinna där ute på schackbrädet, och de byter inte vare sig åsiktskorridorer eller slänger folk under bussen så fort de börjar blåsa lite i grenarna ovanför huvudena på dem. De står stadigt i sin sanning och kör på med ångvält. För de vet om att deras egoistiska lilla klick är alldeles för värdefull för att spela bort.
Och de, precis som vi, har också en inre längtan av att få de där ryggdunkningarna – att känna sig viktiga.
Och duktiga.
:Martin:Nilsson., Är du välkommen tillbaka när aporna kommer?
