Det är onsdag. Jag går igenom mejlinkorgen medan kaffebryggaren i köket börjar puttra. Jag häller upp en kopp åt mig själv och bläddrar mellan de olika nyhetsflikarna på mobilen. Nyhetstidningar från världens alla håll, med perspektiv från den ena änden av skalan till den andra. Den objektiva sanningen kanske aldrig kommer att gå att nå, men jag vill ändå försöka.
Jag ser mig omkring. Tar en titt på den enkla inredningen i mitt hem och tänker på ett klipp av en svensk influencer som jag såg på TikTok kvällen innan. Hon filosoferar över sin stil och smak. Hon frågar sig hur mycket av det som egentligen är hennes eget, och hur mycket som är ett resultat av yttre påverkan och trender.
Jag tänker på det hon sa.
Hade jag tyckt att steril, vit och beige inredning och nedtonade färger på kläder var fint om jag inte hade vuxit upp med de trenderna? Hade jag tyckt om samma saker och strävat efter samma estetik om jag aldrig hade sett dem omkring mig?
Tankarna leder mig vidare, några år bakåt, till en mycket svår period i mitt liv (eller kanske ett spirituellt uppvaknande, vad vet jag). Under den perioden skänkte jag bort och gjorde mig av med många av mina tillhörigheter. Innan dess hade jag nästan tvångsmässigt köpt massa krimskrams som jag sett i butiker eller bara råkat tycka var fint. Saker som egentligen inte fyllde någon funktion i mitt liv.
Efter den perioden blev jag mycket mån om att hålla mitt hem så minimalistiskt som möjligt. Det gav mig en känsla av frihet, även om den kanske vilade på en illusion. Ju färre saker som finns omkring mig, desto lättare blir det att vandra vidare i livet som en nomad.
Sedan dess har både bra och svåra perioder kommit och gått, precis som de ska. Livets ebb och flod.
De här växlingarna har fört med sig fler och djupare reflektioner över livet. Jag observerar hur världen omkring mig i allt högre takt polariseras, och hur många dogmer det finns på båda sidor. Jag längtar efter balans och hoppas att fler människor vågar belysa och ifrågasätta sina egna extremiteter.
För om jag inte ens kan vara säker på att min smak är min egen, hur säker kan jag då vara på att mina övertygelser är det?
Carl Jung är känd för sina tankar om projektionen av Skuggan på andra: det vi tillskriver någon annan kan egentligen vara en del av oss själva som vi inte vill eller klarar av att se. Och visst måste det finnas en sanning i det?
Världen hade förmodligen sett annorlunda ut om människor vågade prata med varandra, utan ilska, om allt som hör livet till. Om vi kunde vara oense utan att omedelbart göra varandra till fiender. För när vi fryser ut det vi inte vill kännas vid försvinner det inte. Det hamnar bara i Skuggan.
Och kanske är det först när vi vågar möta Skuggan som vi faktiskt kan börja integrera den.
Nina, Är mina övertygelser mina egna?