Dödsfall under den första ”toppen” av covid-19-pandemin orsakades av medicinska och statliga ingrepp – inte av ett cirkulerande luftvägsvirus, konstaterade kanadensiska forskare i en artikel som publicerades i dag på Preprints.org.
Dessa ingrepp ledde till att främst äldre och fattiga människor dog, enligt forskarna på den kanadensiska ideella organisationen Correlation: Research in the Public Interest.
Joseph Hickey, Ph.D., Denis Rancourt, Ph.D., och Christian Linard, Ph.D. – författare till banbrytande forskning om total dödlighet sedan pandemins början – analyserade statistik över allmän dödlighet på flera platser på norra halvklotet under pandemins ”första” och ”sommartoppar” i mars–maj respektive juni–september 2020.
I sin 356‑sidiga rapport undersökte de data från stora delar av Europa och nyckelområden i USA, på olika geografiska nivåer – delstater och län i USA, och nationella och territoriella statistikområden i Europa, som motsvarar amerikanska län.
De jämförde den faktiska allmänna dödligheten med den dödlighet som modellerade epidemiologiska prognoser för ett smittsamt pandemi-virus förutsåg. Även med modellernas brister var resultaten mycket annorlunda än vad som väntats.
Forskarna menade att deras resultat utgör ”starkt bevis” för att mönstren av överdödlighet inte kan förklaras av “ett nytt och virulent virus (SARS‑CoV‑2) som sprider sig mellan människor,” vilket de flesta bedömare antog i början av pandemin.
De skrev:
“Detta innebär att paradigmet att en spridande viral luftvägssjukdom orsakade överdödligheten under covid är falskt. Det motbevisas av empiriska observationer av högupplösta geotemporala variationer av ålders- och sårbarhetsjusterad överdödlighet … på två kontinenter på norra halvklotet. Istället verkar överdödligheten vara helt iatrogen och inducerad av den påtvingade så kallade pandemiresponsen.”
Författarna förklarade vidare att en komplex serie av nedstängningsregler, som orsakade biologisk stress, farliga medicinska behandlingar till följd av panik och styrkan att inte korrekt behandla lunginflammation och luftvägssjukdom drev överdödligheten under de inledande topparna – ett resultat som också återfinns i deras tidigare forskning.
Närliggande jurisdiktioner borde ha haft liknande överdödlighet – men det hade de inte
Nästan omedelbart efter att Världshälsoorganisationen (WHO) den 11:e mars 2020 förklarade covid-19 som en pandemi, uppstod kraftiga toppar i överdödlighet i vissa jurisdiktioner – men inte i andra – även när dessa låg intill varandra, hade hög befolkningstäthet och ett stort antal människor som dagligen rörde sig mellan dem.
Forskarna fann en ”hög grad av geografisk heterogenitet” i överdödligheten under den första toppen i början av 2020, vilket stod i kontrast till standardepidemiologiska modeller som förutsade att närliggande områden borde ha liknande utfall.
Till exempel analyserade de Tysklands västra gräns mot Nederländerna, Frankrike och Belgien. Dessa regioner har mycket liknande befolkningstäthet, demografiska profiler och en hög grad av trafik mellan sig – vilket ger antagandet att överdödligheten borde ha varit likartad.
Ändå hade Tyskland nästan ingen överdödlighet i sina västra gränsregioner, medan Frankrike, Belgien och Nederländerna uppvisade hög överdödlighet.
”Det faktum att det finns så stor skillnad i dödlighet på varsin sida om gränsen tyder på att det är en fråga om policy eller åtgärder som ligger bakom den skillnaden,” sade huvudförfattaren Hickey till The Defender. ”Viruset skulle inte stanna vid gränsen, eftersom människor rör sig över den. Och det sägs ju vara mycket smittsamt.”
Forskarna jämförde också städer med liknande befolkningsprofiler, sjukvårdssystem och stora flygplatser inom länder – som New York, Los Angeles och San Francisco i USA, samt Milano och Rom i Italien – och fann tydliga skillnader i överdödlighet.
Standardmodeller för storskalig spatial epidemiologi, som tar hänsyn till att människor reser till flygplatshubbar världen över och sprider viruset, skulle ha förutspått en mer jämn spridning av viruset mellan dessa platser, enligt Hickey. Detta skulle gälla även med de resebegränsningar som infördes nästan omedelbart vid pandemins början.
Men dödsstatistiken visade att vissa platser, som New York, hade kraftiga toppar i överdödlighet – medan andra, som San Francisco, inte hade det.
Tidpunkten för överdödlighetstopparna stämde inte överens med förväntningarna
Forskarna fann också att dödlighetstopparna inom länder varierade kraftigt – högre på vissa platser och lägre på andra – men att topparna inträffade samtidigt. Dessa fynd motsäger också vad standardmodeller för covid-19-dödlighet skulle förutsäga.
Till exempel visade deras analys av flera jurisdiktioner i Italien stora skillnader i överdödlighet – en sju gånger högre dödlighet i nordvästra Italien jämfört med centrala Italien – trots att topparna inträffade samtidigt över hela landet. Denna trend var liknande i alla europeiska länder som upplevde höga överdödlighetstoppar.
Det innebär att istället för att viruset spreds från stora urbana centra med internationella flygplatser till landsbygdsområden över tid – som epidemiologiska modeller skulle ha förutsett – upplevde både urbana och rurala områden sina toppar samtidigt.
Hickey menade att det finns brister i de vanliga modellerna, eftersom de inte tar hänsyn till den stora mångfalden i befolkningarna. Men om modellerna justerades för att spegla alla regionala och demografiska skillnader i verkligheten, skulle man förvänta sig större variation mellan olika platser. Istället fanns en hög grad av synkronicitet i topparna för total dödlighet.
Högre dödlighet kopplad till högre fattigdomsnivåer
Forskarna fann också stora skillnader mellan rika områden och angränsande fattiga områden genom sin analys av ”interkommunala skillnader”. De granskade socioekonomiska sårbarhetsmått, som inkluderar faktorer som inkomst per capita.
En av de största skillnaderna fanns mellan Manhattan och Bronx, som gränsar till varandra. Områden med högre fattigdom och större andel icke-vita invånare, såsom Bronx, hade betydligt högre dödlighet än det närliggande Manhattan. Liknande skillnader fann de i olika stadsdelar i London.
”Exceptionellt höga F-toppar [överdödlighet under den första vågen] inträffade i områden med stora offentligt finansierade sjukhus som betjänar fattiga eller socioekonomiskt utsatta samhällen, i regioner där fattiga kvarter ligger nära rika kvarter – såsom Bronx i New York City, och stadsdelarna Brent och Westminster i London, Storbritannien,” skrev de.
Traditionella epidemiologiska modeller för virusspridning förutspår att människor som bor trångt ska ha högre dödlighet under en smittsam virusepidemi. Men överdödlighetsdata visade stor variation. I vissa områden hade människor i trångboddhet hög överdödlighet – i andra låg.
Forskarna analyserade även dödsfall utifrån institutionsplats, jämförde sjukhus, äldreboenden och privata hem. De fann att i områden med hög överdödlighet skedde oproportionerligt många dödsfall på sjukhus. I områden med låg överdödlighet skedde en större andel dödsfall än normalt i hemmet.
Eftersom det rådande paradigmet om virusspridning misslyckades med att förklara den generella fördelningen av överdödlighet, menar forskarna att det höga antalet dödsfall på sjukhus i områden med hög överdödlighet stöder hypotesen att det var medicinska ingrepp som drev upp dödstalen.
Till exempel, sade Hickey, användes under ”de första månadernas kaos kring COVID” åtgärder som mekanisk ventilation på oprövade sätt. De användes frekvent, och ibland kopplades två patienter till samma respirator. ”Anestesiapparater”, som innebär större risker än vanliga respiratorer, användes också.
Hickey sade också att de menar att den biologiska stressen från pandemipolitiken – nedstängningar, isolering, massiva testkrav och andra påtvingade åtgärder – skapade enorm stress i stora delar av befolkningen.
Denna stress försämrade immunförsvarets funktion och gjorde människor mer mottagliga för att utveckla lunginflammation, som sedan inte behandlades. Detta var en viktig drivkraft bakom överdödligheten under den första vågen.
childrenshealthdefense.org, Det var pandemins åtgärder – inte viruset – som drev upp överdödligheten
