De svenska massmediernas självcensur och aktivism – Del 2

I den här artikeln så ska vi studera fler exempel på hur den svenska ”journalistiken” i flera avseenden har påmint mer om grindvaktsarbete och om aktivism än om god journalistik.

I maj år 2013 så utbröt upplopp i förorten Husby i Stockholm, då ungdomar satte minst 100 fordon i brand. Upprinnelsen till det hela troddes vara ett polisingripande en vecka tidigare då en knivbeväpnad 69-årig man i Husby sköts till döds. Upploppen fortsatte i fem nätter och oroligheter spred sig sedan vidare till andra delar av Stockholm och även till städer som Falun, Borlänge, Gävle, Linköping, Lysekil, Växjö, Västerås, Örebro och Umeå.

I en artikel i DN den 22:e maj 2013 och i en intervju med Timbros Medieinstitut dagen därpå så medgav reportern Ulrika By att rapporteringen från kravallerna i Husby och andra förorter inte varit objektiva och faktabaserade. By påpekade att hon både i egenskap av journalist och som privatperson ansåg det viktigt att reflektera över hur massmedierna i egenskap av den tredje statsmakten hanterade situationen i kölvattnet av kravallerna:

”Vi har mycket läsarkontakt som går ut på att vi bara ”förskönar” och ”tycker synd om”, många förstår inte att vi faktiskt funderar. Men det gör vi och snacket om konsekvens-neutralitet är ju bara nys i de här sammanhangen: jag tycker rakt av att journalistiken ska sträva efter att inte spä på främlingsfientlighet och det är uppenbart att vi ofta faktiskt går runt katten kring het gröt när vi kommer till så kallad förortsproblematik”.¹

Därefter så förklarade By att hon av egen erfarenhet visste att massmedierna  väljer bort vissa historier och händelser som lätt hade kunnat användas i främlingsfientliga syften”.² År 2016 så uttryckte Sydsvenskans dåvarande skribent Per Svensson djup oro över att vissa av hans liberala kolleger föreföll ha tappat omdömet och bytt politisk färg:

”Det som sker i Sverige är ”en slags politisk ätstörning en fobi, ett försök att kanalisera en stor men diffus ångest till ett område som man tror sig kunna kontrollera. Man räknar kalorier. Man talar om volymer”.³     

När Publicistklubben samma månad ledde en debatt om migrationspolitiken kritiserade Svensson Expressens Anna Dahlberg på grund av hennes texter om migrationspolitiken. ”Rubriken på debatten säger det mesta”, skrev Dahlberg senare. ”Har SD fått sin favoritrapportering?” Att det i själva verket var en akut kris under uppseglande, som var gravt underrapporterad i svenska medier, föresvävade uppenbarligen ingen”.⁴

Namnet PK Debatt kändes därför oavsiktligt passande i sammanhanget. PK är ju som bekant även en förkortning av uttrycket Politiskt korrekt.

Ett flagrant exempel på hur man dribblar med sanningen i Sverige var när journalisten Ludde Hellberg arbetade som reporter på Sveriges Radios Ekot 2019 och upptäckte att mycket tydde på att PISA-resultaten som nyss presenterats byggde på falska siffror och att Sverige hade brutit mot studiens regelverk och felaktigt undantagit en stor mängd utrikesfödda elever möttes han av ointresse från både chefer och medarbetare.

Hellberg fick veta att han borde ”släppa PISA-resultaten och återgå till något viktigare”.⁵ Detta ”viktigare”  visade sig sedan bestå av den så kallade ”Julsäcken”, en samling nyhetsinslag som Ekots reportrar brukar producera på hösten och sända i december. Inslagen skulle bestå av så kallade ”tidlösa nyheter”, vilket innebar att de skulle fungera även flera månader efter att de hade spelas in. Istället för att undersöka eventuella felaktigheter i PISA-studien föreslogs Hellberg göra ett julsäcksinslag om den utsatta situationen för butikspersonal som tvingas lyssna på julmusik hela dagarna.

Hellberg tog det först som ett skämt men chefen gjorde snart klart för honom att detta var allvar. Hellberg avslöjar dessutom att en känd reporter i ett avtackningstal till en äldre kollega inför Ekots redaktion och ledning oemotsagd hade beskrivit Sverigedemokraterna som ett ”ett brunt parti” medan en chokladpuff från en påse Bridgeblandning hölls upp för att exemplifiera.⁶  Det fanns dock värre exempel.

En dag kom en notis in på reaktionen från en av kvällstidningarna som meddelade att en kraftig smäll hade gått av i närheten av Jimmie Åkesson under ett valmöte för Sverigedemokraterna. Polisen misstänkte att det var en så kallad banger, en kraftig smällare, som kan ha nästan samma sprängeffekt som en handgranat. En sådan händelse leder i normala fall till en febril aktivitet på nyhetsredaktioner runtom i landet, men inte den här gången. Istället fick Hellberg se hur i stort sett samtliga anställda på redaktionen, lugnt promenerade bort mot en soffgrupp för att fika.

”Vad gör vi, vem ringer polisen och vem ringer SD”?⁷ ropade Hellberg, varpå en av cheferna svarade att de hade köpt Mums-Mums och fortsatte gå mot soffan.

Nättidningen Kvartals redaktör Jörgen Huitfeldt skrev 2020 en artikel i tidningen Axess om hur journalistkåren i Sverige ofta har behandlat flera påståenden om landets omfattande invandring som konsensuella sanningar. Trots att deras egentliga uppgift är att granska och kritisera uppgifterna. Enligt Huitfeldt så är svenska journalister inte sällan idealister som räds att säga något negativt om något så hedervärt och angeläget som flyktingmottagning.

Det är mot bakgrund av detta som vi måste försöka förstå det förtigande av obekväma sanningar och den absurda relativisering som så länge tillåtits pågå i det här landet.

Sverige har inte bara drabbats av en ökad brottslighet utan dessutom en systematisk indoktrinering där mörkläggande, vinklade nyheter och hyckleri blivit en del av vår vardag, säger Bianca Muratagic, debattör, sångerska och invandrare från Bosnien och Hercegovina:

”Folk uppfostras i hur de ska tänka, vad som är bäst för dem och inte. Sakta men säkert bryter man ner människor genom att styra dem med de mest effektiva vapen: Osäkerhet och rädsla. Om jag lever i ett demokratiskt samhälle som påstår sig värna om yttrandefrihet, jämställdhet och människors rättigheter, hur kommer det sig att jag ser dessa kränkas varje dag? Varför tystas sanning och fakta med ord som rasism och främlingsfientlighet?”⁸

Det faktum att Sverige haft fred i flera hundra år är ingen garanti för att inga allvarligare konflikter inte ska kunna inträffa, varnar Muratagic, och hävdar att vi svenskar är naiva och bortskämda av den statliga välfärden. ”Men vad händer när systemet sviker? När bitterhet och besvikelse tar över när människor lämnas ensamma med sveken? Steget från demokrati till diktatur är kortare än vad du tror och det första som ryker är det fria ordet. Jag som upplevt krigets fasor vet hur snabbt verkligheten kan förändras”.⁹

År 2019 presenterade Nyheter Idag en 30 veckor lång kartläggning av Sveriges Radios program Godmorgon världen som visade att det fanns en kraftig överrepresentation av socialistiska, socialdemokratiska och liberala deltagare i panelen. Små vänsterredaktioner, exempelvis Flamman, var ofta representerade,medan konservativa röster sällan deltog. Söndagspanelen hade 90 deltagare varav 45 kom från redaktioner med vänsterprofil och 28 från liberala. Vid bara tolv tillfällen deltog liberalkonservativa eller obundna moderata panelmedlemmar och vid endast tre tillfällen Sverigedemokratiska.¹⁰

Vad säger det om objektiviteten och mångfalden i svensk debatt?

Ett visst uppvaknande har förvisso skett även i de gamla och etablerade medierna. I november 2021 skrev exempelvis Viktor Barth-Kron på Expressen att det ju ligger i den politiska opinionsbildningens natur att framställa egna åsikter som rimliga och populära men att det inte är journalistikens roll att bistå denna opinionsbildning.  I ett slags önsketänkande om en ”mittfåra” där både politiker och allmänhet var överens om samhällets ”heta potatisar” blundade man länge för den faktiska verkligheten. Han exemplifierar med att uppfattningar som att vi borde minska invandringen och föra en tuffare kriminalpolitik länge betraktades som en ytterlighetsposition.

När det sen visade sig att detta förhållningssätt hade katapultat Sverigedemokraterna till ett av Sveriges största partier stod politiker och mediefolk perplexa med tappade hakor, förklarar han och skriver:

”Utvecklingen kom överraskande för den etablerade offentligheten,  men det borde den inte ha gjort. Den som ville titta kunde hela tiden se att uppfattningarna hade ett brett stöd i den allmänna opinionen, som inte alls avspeglade sig i hur den självutnämnda politiska ’mitten’ agerade”.¹¹

Det bekräftas av SOM-institutets mätningar som länge visat att majoriteten väljare, i synnerhet beträffande frågor som migration, brott och straff, är ganska konservativa.¹²

Mittenfåran hittar man snarare i ekonomiska frågor, där mycket tyder på att majoriteten blivit mer skeptiska till privatiseringar och marknadslösningar. Ivar Arpi, som tidigare var chefredaktör på SvD och Bulletin, menar att  ”mediefolket har blivit som en egen kast i samhället, som snarare bekymrar sig om anseendet hos varandra, än för vanligt folks åsikter. “Mannen på gatan uppfattas som ett hot”, säger Arpi, ”och kommer kritik kallas avsändarna ofta för nättroll, trollarméer och hatsvansar”.¹³

Ronie Berggren, redaktör för bloggen Amerikanska nyhetsanalyser och numera även på Bulletin, gav i ett debattinlägg på Nyheter idag sin syn på journalistiken. Den grundas bland annat på erfarenheter från utbildning vid Umeå universitet. ”Svenska journalister har tagit som sin uppgift att uppfostra allmänheten i stället för att bara berätta nyheter, göra nyheter”, hävdar han. En förklaring finns i den vänstermarinerade utbildningsmiljö som journalisterna kommer från. Där frågor som invandring, USA och islam skildras med extrema vänster- och identitetspolitiska perspektiv, anser han:

”Exemplen kan mångfaldigas, men min poäng är att Sveriges journalistkår inte i första hand ägnar sig åt det som bör vara journalisters primära uppgift: att objektivt hitta information och sedan bolla över detta till folket, som sedan på egen hand tillåts fatta beslut utifrån den objektiva informationen ifråga”.¹⁴

Journalistkåren blandar istället ihop journalistikens primäruppgift med idén om att folk även måste fostras, så att de inte fattar felaktiga beslut, hävdar han. Det råder därför en stor obalans, eller till och med oförmåga att beskriva sanningen. Fenomenet härrör i stor utsträckning från universitetsvärlden, där studenter, inklusive journalistelever, formas i hur de ska tänka, tycka och skriva om världen och tillvaron:

”Det är därför vi fortfarande (även om situationen är bättre nu än förr) har en så usel mediabevakning av ovan exemplifierade ämnen. Och just därför behövs alternativ media, medborgarjournalister med mod och integritet, som vågar göra det etablerad journalistkår inte kan eller vågar:att presentera sanningen för folket utan att pådyvla dem slutsatserna”.

När Aftonbladets förre skribent Anders Westgårdh i en av sina krönikor berättade att hans son blivit rånad beklagade han att rånarna hade invandrarbakgrund. Westgårdh önskade att de ”hade varit blonda  och hetat Patrik och Håkan”.¹⁶ Både Diamant Salihu, författare och krimreporter på SVT och Johanna Bäckström Lerneby, författare och nyhetschef, har skrivit hyllade reportageböcker om våld i förortsklaner.

När de deltog i en debatt som Publicistklubben höll på Kulturhuset i Stockholm 2021 tillsammans med bland annat Kerstin Gustafsson Figueroa, chefredaktör på Nyhetsbyrån Järva, hävdade hon att perspektiven som skildrades i böckerna inte var särskilt intressanta. När Salihu förklarade att journalister måste ta sig ut i förorterna och undersöka om dödsskjutningarna ingår i ett större sammanhang och hur stort problemet  är, svarade hon:

”Att vi förstår att det är ett stort problem har väl inte undgått någon. Frågan är varför det är ett stort problem? Om de tror att det handlar om något slags kulturellt betingat eller om det faktiskt har sociala orsaker? Eller hur? Det beror liksom på helt hur man angriper den här problematiken eller liksom håller på. Ingen blev väl särskilt klokare av era böcker?”¹⁷

Genom att endast hänvisa till sociala orsaker bakom den grov kriminaliteten och helt bortse från en kulturell påverkan, avfärdade hon lättvindigt viktiga reportagearbeten av dessa två seriösa journalister som ”spänningsromaner”. Ett annat rätt absurt exempel på hur världsfrånvända en del journalister kan vara  fick vi när Jan Guillou år 2021 gav sig in i debatten om gängvåldet. Enligt Guillou var det  förvisso ”bekymmersamt och tragiskt” med alla skjutningar men de är knappast något som ”lamslår allas våra liv.”¹⁸

Därefter hasplade han ur sig följande:

”Våra förluster i människoliv är årligen 200 gånger större till följd av fallolyckor i hemmet. Det krävs blott lite inlevelseförmåga för att föreställa sig all denna tragik i det tysta. För den svenska allmänheten utgör således hala badkar en betydligt större fara än beväpnade tonårsligor ute för att skjuta varandra”.¹⁹

Påståendet har förstås ingen som helst förankring i verkligheten. Enligt Socialstyrelsen, som ansvarar för dödsorsaksregistret, så avled 1 person i en badkarsrelaterad händelse 2020.²⁰ Det bekräftades av Shiva Ayoubi, som är statistiker på Socialstyrelsen. Samma år så dödades 124 personer i dödligt våld, enligt BRÅ,²¹ varav 47 i skjutningar. Lägg därtill att minst 50 utomstående personer dödats eller skadats i  skottdåd de senaste elva åren, varav tio är barn under 15 år.²²

Dessa Fakta verkar dock sekundära i sammanhanget. Ska man tro Guillou är orsaken till att medier och politiker fokuserar på just skjutningar  ”brist på empati och fantasi” och  ”blåbrun människosyn.”²³Med andra ord borde medier sluta ödsla tid på det dödliga våldet eftersom det är något fantasilösa fascister gör. ”En annan orsak skulle ju kunna vara att människor, fullt rationellt, faktiskt är mer rädda för de allt vanligare kringflygande kulorna än den minskande och försumbara risken att dö i badkaret”,²⁴ skrev Kvartals Henrik Höjer.

Journalisten Sofie Löwenmark, i sin tur, twittrade träffsäkert:

”Enklast är väl om vi samlar ihop till en halkmatta för badkar till Jan Guillou så vi kan stilla hans oro i sitt elfenbenstorn”.²⁵

Amir Sariaslan är en medicine doktor i psykiatrisk epidemiologi och senior forskare på institutionen för barnpsykiatri vid Åbo universitet. Han hävdar att kriminaliteten i Sverige inte handlar om utsatta områden eller fattigdom i första hand utan snarare om ärftliga egenskaper och individspecifika riskfaktorer. I sin doktorsavhandling undersökte han om socioekonomiska faktorer orsakar kriminalitet, missbruk och psykiatrisk sjukdom i Sverige.

Sariaslan kontrollerade korrelationen mellan utsatthet och brottslighet genom att först undersöka utsatta bostadsområden och titta på syskon och tvillingar som vuxit upp i samma familj fast i olika bostadsområden eftersom familjen hunnit flytta. Resultatet av forskningen visade att bostadsområdet inte spelade någon roll. De som växte upp i bättre bostadsområden löpte samma risk att begå brott som sina syskon. Samma sak gällde när han studerade samband mellan föräldrarnas ekonomiska situation och barnens brottslighet.

Sariaslan deltog sedan i en annan stor studie på syskon och tvillingar som visade att över 50 procent av risken att bli dömd för våldsbrott kan kopplas till ärftliga faktorer. Andelen som beror på miljö som syskon delar uppgick till knappt 15 procent. Ärftligheten för att bo i ett utsatt bostadsområde i Sverige är 65 procent, berättar han:

”Vi vet att det finns en mängd individegenskaper, alltifrån impulsivitet till kognitiva förmågor och personlighetstyper, som är måttligt till starkt ärftliga och som korrelerar med såväl skolprestationer som arbetsmarknadsanknytning. Det förklarar i sin tur varför folk bosätter sig i olika bostadsområden. Just dessa egenskaper är också korrelerade med våldsbrottslighet och andra typer av problembeteenden. För att uttrycka det med andra ord: Hela den utgångspunkt som det kriminologiska fältet bygger på verkar inte stämma.”²⁶

Det här blev, föga överraskande, inte populärt bland kriminologer och forskare. Sariaslan berättar:

”Jag har varit i kontakt med mer seniora forskare vid andra lärosäten som till exempel bett mig dra tillbaka artiklar för att de skulle gynna SD”.²⁷

Det förklarar också delvis varför kriminologen Jerzy Sarnecki, år efter år får stå oemotsagd av journalister och det akademiska etablissemanget och envist hänvisa till socioekonomiska faktorer eller att vi inte vet vad det beror på när man diskuterar orsakerna bakom den grova brottsligheten. Sarnecki vill inte vidkännas att dödsskjutningar har någon koppling till invandring. Under Rikskonferensen för Folk och Försvar 2023 påstod han exempelvis att invandrartäta Marseille i Frankrike till skillnad mot Sverige inte har några dödsskjutningar.

I själva verket så hade Marseille hela 33 dödsskjutningar år 2022.²⁸

Mediemätaren är den största sammanhållna, återkommande analysen som görs i Sverige av samtalet kring svenska riksdagspartier och partiledare i sociala och redaktionella medier. 2021 visade Mediemätarens rapport att mellan augusti och september samma år så ökade Socialdemokraterna sin dominans i media jämfört med de övriga partierna. Den visade även att Miljöpartiets Per Bolund haft en ovanligt framträdande roll och synts näst mest av partiledarna i nyhetsmedier.²⁹ Notera då att Bolund var den partiledare som brukade få lägst betyg när förtroendemätningar gjordes och att MP hör till de minsta partierna.

Journalisten Johan Romin har mångårig erfarenhet av både radio, tv och tidningar. När han och en kollega skulle göra ett reportage för Utbildningsradion för flera år sedan i syfte att belysa båda sidor av konflikten Israel och Palestina sparkade ledningen bakut. Romin och kollegan ville visa hur journalister med hjälp av ord- och bildval kan forma bilden av en konflikt och motsättningen mellan Israel och Palestina var tänkt att agera exempel.

I två separata reportage avsåg de att med samma bild- och intervjumaterial visa konflikten både ur ett pro-israeliskt och  pro-palestinskt perspektiv. Innan sändningen blev Romin och kollegan dock inkallade till cheferna där de läxades upp och tvingades förklara hur de kunde göra ett dylikt program. ”En av cheferna utbrast ilsket ’för det vet vi ju vems fel denna konflikt är, det är Israels fel”,³⁰ berättar Romin.

Enligt Romin så var cheferna ”livrädda” för att medarbetare och deras anhöriga skulle råka ut för smutskastning efter att programmet hade sänts. ”Varje gång jag hör någon från PS göra reportage om Israel-Palestina-konflikten tänker jag på denna episod och detta uppläxningsmöte som skulle hindra två journalister i deras arbete med att beskriva en konflikt opartiskt.”³¹

Medieforskaren Jörgen Westerståhl utformade en objektivitetsmodell där Objektivitet utgör den översta ”byggklossen”, Saklighet och Opartiskhet de mellersta och Sanning, relevans, balans, och Neutral basen.³² Enligt Westerståhl ska en objektiv artikel vara saklig, vilket innebär krav på två andra villkor: Att nyheten måste vara sann och överensstämma med verkligheten och att den har relevans och får ett skäligt utrymme.

Opartiskhet innebär exempelvis att det skall finnas en balans mellan olika parters synsätt. Med balans menas att inga väsentliga fakta får utelämnas och med en neutral presentation menas att man inte får ta parti för en särskild part i en konflikt. Informationen skall alltså inte utformas så att meddelaren identifierar sig med eller tar avstånd från den berörda parten. Lever Public service, med nio miljarder kronor i statligt bidrag per år, upp till det? Inte om man ska tro flera av de tidigare anställda. Exempelvis Jörgen Huitfeldt menar att Public Service försöker fostra allmänheten, snarare än rapportera neutralt till den.³³

Avslutande del följer…

Michael Delavante, De svenska massmediernas självcensur och aktivism – Del 2

Källor:

1. DN-reporter om Husby: ”Journalistiskt riskprojekt” Daniel Löfstedt, naringslivets-medieinstitut.se, Maj 23, 2013.

2. DN-reporter om Husby: ”Journalistiskt riskprojekt” Daniel Löfstedt, naringslivets-medieinstitut.se, Maj 23, 2013.

3. ”Talet om volymer är en politisk ätstörning”, Josefin Pehrson, omni.se, 31 augusti 2015.

4. Principryttarna klarar inte mötet med verkligheten, Anna Dahlberg, Expressen, 1 maj 2021.

5. Nyheten som Ekot inte ville ha, Ludde Hellberg, kvartal.se, 3 oktober, 2021.

6. Nyheten som Ekot inte ville ha, Ludde hellberg, kvartal.se, 3 oktober, 2021.

7. Nyheten som Ekot inte ville ha, Ludde Hellberg, kvartal.se, 3 oktober, 2021.

8. Sverige ökar osäkerheten men politiker och journalister fortsätter att ljuga, Bianca Muratagicse, 15/03, 2017.

9. Sverige ökar osäkerheten men politiker och journalister fortsätter att ljuga, Bianca Muratagicse, 15/03, 2017.

10. Fortsatt blytung vänster-liberal dominans i SR:s Godmorgon världens panel, nyheteridag.se, Söndag 4 okt 2020.

11. Journalister ska inte slå fast vad som är normalt Viktor Barth-Kron, Expressen, 14 november, 2021.

12. DN:s skräckscenario är dagens mittenpolitik, Johan Hakelius, Focus, 9 november, 2021

13. Ingen minns en fegis, Ivar Arpi, substack.com, 3 maj, 2021.

14. Ronie Berggren: Svenska journalister har glömt sin huvuduppgift – att berätta sanningen, nyheteridag.se

15. Ronie Berggren: Svenska journalister har glömt sin huvuduppgift – att berätta sanningen, nyheteridag.se

16. Önskar att rånaren hade varit blond, Anders Westgårdh, Aftonbladet, 13 december 2013

17. Ger medierna hela bilden eller väljs viktiga aspekter bort? Publicistklubben, Kulturhuset i Stockholm måndag 8/11, 2021. https://www.youtube.com/watch?v=W5LrWfMC5Z

18. Ligorna spelar rollen som samhällets fiende nummer ett, Jan Guillou Aftonbladet, 19 december 2021.

19. Ligorna spelar rollen som samhällets fiende nummer ett, Jan Guillou Aftonbladet, 19 december 2021.

20. Statistikdatabas för dödsorsaker, https://sdb.socialstyrelsen.se/if_dor/val.aspx Se även: Jan Guillous badkarsanka, Henrik Höjer, kvartal.se, 20 december 2021.

21. Mord och dråp, BRÅ, https://bra.se/statistik/statistik-utifran-brottstyper/mord-och-drap.html

22. Organiserad brottslighet är som en aggressiv cancer, Fredrik Kärrholm, kvartal.se, 22 september 2021.

23. Jan Guillous badkarsanka, Henrik Höjer, Kvartal, 20 december, 2021.

24. Jan Guillous badkarsanka, Henrik Höjer, Kvartal, 20 december, 2021

25. En halkmatta till Guillou efter veckans bråk, Anton Säll, fokus.se, 2021-12-21

26. ”Kriminalitet handlar inte om socioekonomiska faktorer”, Blanche Sande, 25 mars, timbro.se, 2018

27. ”Kriminalitet handlar inte om socioekonomiska faktorer”, Blanche Sande, 25 mars, timbro.se, 2018

28. In Marseille, 33 gunshot deaths in 2022, the highest figure for 20 years Sugar Mizzy, Europe cities.com, December 26, 2022

29. Partiskhet i pressen- En kvantivativ studie av Nerikes Allehandas och Aftonbladets rapportering av Miljöpartiet, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna, Av: Anna Falk och Isabelle Mannersjö. Handledare: Karin Stigbrand. Södertörns Högskola, 2012.

30. Journalist: Partiskhet i Israelfrågan på public service, Samuel Teglund, varldenidag.se, 3 mars, 2021

31 Journalist: Partiskhet i Israelfrågan på public service, Samuel Teglund, varldenidag.se, 3 mars, 2021

32. I sökandet efter objektivitetsidealet – En studie om rapporteringen kring FRA-lagen i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet ur ett objektivitetsperspektiv, Jörgen Westerståhl, Linnéuniversitetet, Institutionen för Samhällsvetenskaper.

33. En ny kritisk diskurs om Public service – En kritik från tidigare anställda. Uppsatsförfattare: Jonathan Kender. Institution: Statsvetenskapliga institutionen Universitet: Stockholms universitet Handledare: Hedvig Ördén. 2020