Estoniagate

0
2888
estonia

När Ingvar Carlsson den 30 september 1994 – bara två dagar efter Estonias förlisning – tillträdde som ny statsminister efter Carl Bildt, förklarade han i TV Aktuellt att ”alla ansträngningar måste göras för att få upp fartyget” och – förklarade han vidare – ”detta av hänsyn till de människor som redan har drabbats väldigt hårt”. Den avgående statsministern Carl Bildt hade tidigare gjort samma utfästelse.

Inom blott två dygn hade två statsministrar utfäst sig att Estonia skulle bärgas och de omkomna hemföras. De anhöriga till de 852 omkomna skulle ges möjlighet att begrava sina förlorade nära och kära. För att detta skulle bli möjligt skulle inga ansträngningar sparas.

Men Estonia blev inte bärgat. De omkomna blev inte hemförda. De anhöriga fick inte möjlighet att begrava sina nära och kära. De båda statsministrarna ändrade mening.

Vad som fick Bildt och Carlsson att momentant ändra mening och frånträda sitt löfte till de anhöriga är en fråga som aldrig besvarats. Både frågan och svaret har höljts i dunkel.

Det var så mörkläggningen kring Estonia och vad som bragte 852 människor om livet inleddes. Det är de båda statsministrarnas helomvändning i frågan om bärgning, som markerar startpunkten för ESTONIAGATE.

Kampanjen

Mörkläggningsmaskineriet – det som syntes och ekade ut i den så kallade opinionsbildningen – inleddes den 13 oktober 1984 med ett inlägg på agendasättande DN Debatt av Göran CO Claesson (en gång FPU-ordförande och Jan Gillbergs företrädare på posten som VD i Sveriges Marknadsförbund för att sedan bli betrodd kanslihusutredare). Inläggets budskap slogs upp tvärs över debattsidan: ”Låt färjeoffren vila i frid!” Vem kan berätta om vad som fick Göran CO att sätta sig ner och skriva detta inlägg?

DN Debatt-inlägget följdes redan påföljande dag upp av en artikel i Aftonbladet av Gunnar Fredriksson med mångårig förankring i Styrelsen för Psykologiskt Försvar. Fredriksson förklarade: ”Ingen grav värdigare än havet.”

Sedan tystnade kraven på Estonias bärgning och de omkomnas hemförande. De anhörigas talesmän och taleskvinnor blev – som det heter i Sverige – ”marginaliserade”. Med detta menas att inte få komma till tals och när så ändå någon gång sker så sker det på ett sätt, att det skall förmedla ett intryck av att inte vara värt att tas på allvar. Den ”rådande” meningen är ju en annan.

Etiska rådet och betongövertäckningen

De båda statsministrarnas ändrade inställning måste emellertid ges en solidare underbyggnad än ett antal debattartiklar. Därför tillsattes ett Etiskt råd med ”betrodda”. Detta den 20 oktober 1994. De anhöriga blev inte – knappt påpekat i medierna – representerade i detta råd!

Rådets uppgift var att komma på och formulera skäl för att det utifrån etisk synpunkt inte är försvarbart att bärga Estonia liksom heller inte att skicka ner dykare för att så långt det var möjligt hemföra de omkomna. Ett av rådets skäl för sin inställning var, att dykarna skulle kunna ta psykisk skada – de skulle som det med ett modernt uttryck heter ”traumatiseras” – av de syner som skulle möta dem.

Därmed hade en viktig ”politisk förutsättning” skapats för regeringen att – oaktat tidigare beslut om bärgning – fatta beslut om ”betongövertäckning”! Om denna – så måste man uttrycka det – ”otraditionella lösning” för att en gång för alla göra det omöjligt att dokumentera vad som förorsakat Estonias förlisning fattade regeringen beslut den 15 december 1994. Således bara sex veckor efter att två svenska statsministrar uttalat som sin mening att Estonia skulle bärgas och de omkomna hemföras.

Beslutet om betongövertäckning fattas utan att regeringen hunnit inhämta vad det skulle kosta eller om det ens var tekniskt möjligt att på havets botten betongövertäcka en stor passagerarfärja. Det enda som beslutet gör klart är att Estonia skulle betongövertäckas. Basta! Vad får en regering att fatta ett sådant – som det framstår – desperat beslut?

Gravfriden

Efter att Sjöfartsverket – en av huvudaktörerna i ESTONIAGATE – den 10 februari 1995 presenterat fyra tänkbara metoder för betongövertäckning fattade regeringen den 2 mars 1995 beslut om att uppdra åt Sjöfartsverket att effektuera betongövertäckning.

Arbetet med betongövertäckningen sätter igång men det visar sig snart att idén om en betongövertäckning är en teknisk omöjlighet att genomföra. Det desperata försöket hade då kostat 230 miljoner kronor. En källa uppger att det skall ha handlat om ”flera hundra miljoner kronor”.

Det var dock inte kostnaderna som avskräckte regeringen från att försöka fullfölja projektet. Om det bara hade varit tekniskt möjligt med en fungerande betongövertäckning, hade regeringen bundit upp sig för ett fullföljande även om det sedan skulle ha kostat flera miljarder kronor! Projektet med betongövertäckningen föll på att det var tekniskt omöjligt att fullfölja.

Nu heter ”lösningen” i stället ”gravfrid”. Detta efter att den av regeringen anlitade entreprenören rimligen måste ha stört friden nere vid Estonia åtskilligt. Vad var det annars som kostade 230 miljoner kronor eller möjligen ännu mer?

Den 1 juni 1995 fattar Sveriges Riksdag så beslut om ”gravfrid”. Detta beslut följs sedan upp genom ett folkrättsligt avtal om ”säkrande av gravfriden” innefattande både dykförbud och betongövertäckning. Detta avtal ingås den 27 augusti 1995 mellan Sverige som drivande och Estland och Finland.

Redan så här långt kan man slå fast att från någon gång efter den 30 september 1984 blev den svenska regeringens – eller snarare Ingvar Carlssons och ”det inre kabinettets” innefattande företrädaren Carl Bildt – linje: ”Sanningen måste döljas till varje pris.”

Det parallella mörkläggarspåret

Parallellt med mörkläggarspåret ”Från bärgning till gravfrid” löper ett annat mörkläggarspår: ”Desinformationsspåret” – det spår som kröntes med en av all oberoende expertis ifrågasatt haveriutredning – JAIC (Joint Accident Investigation Commission) – som lade fram sin slutrapport den 3 december 1997. På resans väg finns många egendomligheter att notera. Detta är bara några:

• Enligt haverikommissionen förorsakades förlisningen av att bogvisiret slets bort och att vattenmassor strömmade in på det bildäck, som låg över vattenlinjen. Förutsatt att detta är förklaringen skulle Estonia förlorat sin stabilitet och slagit runt för att sedan bli flytande på sina luftmassor i många timmar. Nu sjönk Estonia på mindre än en timmes tid. För detta snabba sjunkförlopp lämnar kommissionen ingen förklaring. Detta som borde ha varit själva utgångspunkten för ett klarläggande om vad som förorsakade förlisningen skall nu utredas genom en av Sveriges regering beslutad forskningsstudie, som syftar till att genom simulering ”ge en bred bild av händelseförloppet och samtidigt föreslå åtgärder för framtida sjösäkerhetsåtgärder”. Uppdraget att göra denna studie har lämnats till SSPA Sweden AB, som visat sig vara ett av de företag som redan 1995 biträdde JAIC med en – enligt oberoende fartygsexpertis – grovt missvisande rapport om vågkrafter på Estonias överbyggnad respektive visir. Studien skall vara slutförd 2008 – 14 år efter Estonias förlisning!

• En viktig pusselbit för att förklara hur – som JAIC gör gällande – visiret kunnat slitas bort är bulten till det så kallade atlantlåset. Bulten är ett nyckelbevis i frågan huruvida atlantlåset haft en för svag konstruktion. Därför hade dykarna order att ta upp alla vitala delar till visirets låsanordning. Efter att bulten till atlantlåset bärgats slängdes den emellertid tillbaka i havet. Uppgiften är så sensationell att den har ifrågasatts men finns bekräftad i en intervju med tyska Spiegel TV, där Börje Stenström – av JAIC anlitad haveriutredare som var närvarande vid det aktuella tillfället – bekräftar att så skedde. Vid detta tillfälle var också Tore Forsberg från SÄPO närvarande.

• Av filmmaterial framgår att dykare varit nere och agerat på lastdäcket, något som JAIC i sin rapport förnekar. Detta förnekande är anmärkningsvärt.

• Förnekandet blir än mer anmärkningsvärt som det står utom allt tvivel, att det bara något dygn efter förlisningen genomfördes en undervattensoperation, vid vilken den 10 ton tunga ombordkörningsrampen öppnades och sedan stängdes. Beviset för detta är att räckena i innefattningen fastnade i samband med stängningen. För att stänga rampen tvingades man att såga av räckena, som sedan hamnade på havets botten. Detta är något som filmades av den officiella utredningens dykare.

• Det är också ostridigt att den svenska marinen var på plats omgående efter olyckan, något som inte finns redovisat i haveriutredningen.

Den plötsliga scenförändringen

Annat anmärkningsvärt och för ansvariga på olika nivåer graverande har tidigare överhuvudtaget inte varit känt förrän då det ena efter det andra nu långt i efterhand uppenbaras – bland annat som en följd av att en numera pensionerad tullare av samvetsskäl började berätta om sin kännedom om hur Estonia använts för hemliga militära transporter.

Att Estonia utnyttjats för sådana transporter har visserligen länge varit ”känt” – bland annat och främst genom de efterforskningar som den tyska journalisten Jutta Rabe bedrivit alltsedan dagen för Estonias förlisning. Men då har det gällt ”undersökande journalistik” som samt och synnerligen avfärdats som ”konspirationsteorier”. Nu plötsligt handlar det om vad en svensk statstjänsteman kunnat omvittna från sin egen upplevda verklighet – en verklighet som inte går att avfärda som ”konspirationsteoretisk”. Visserligen bara en flik av den verklighet, som Jutta Rabe ägnat sitt ljusspridande åt, men en flik med den särskilda kvaliteten, att den förmedlas av en medlem – låt vara en pensionerad sådan – av den svenska byråkratin. Dessutom förmedlades den ut till svenska folket genom en av den svenska statens egna TV-kanaler.

Därmed inträdde en plötslig scenförändring. Det plötsligt uppenbarade måste sorgfälligt ”utredas” – visserligen i akt och mening att så långt det är möjligt begränsa ”skadeverkningarna” av den lite som en sinkadus uppenbarade verkligheten. Uppdraget för detta går till en av Sveriges högsta och av regeringsmakten mest betrodda jurister – hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt.

Hirschfeldts uppdrag: att tjäna statsnyttan

Uppdraget gavs som ett enmansuppdrag. Ju färre som ”betros” i en så känslig historia som denna, desto bättre – sett utifrån ett till ”statsnyttan” begränsat ”sanningsperspektiv”.

Instruktionen till Hirschfeldt var därför att ”utreda” varsamt och begränsat. Trots att regeringen visste att det redan 1992 – närmare bestämt 30 månader före Estonias förlisning – skrevs ett avtal mellan tullen och ÖB om att militärt gods från forna Sovjetunionen skulle kunna tas in i Sverige utan den formella tullklareringen, begränsade regeringen Hirschfeldts uppdrag till att endast gälla frågan om Sveriges försvarsmakt och/eller FMV hade ansvar för några militära transporter på Estonia under september månad 1994. Uppdraget gällde således inte huruvida det förekommit sådana transporter oavsett när och oavsett vem som bar ansvaret!

Till detta kommer att det nu också framkommit, att rederiet saknade varje som helst kännedom om det avtal mellan tullen och ÖB, som nu på allra sistone bringats till offentligheten. Det förklarade Hans Laidwa – före detta VD på Estline – i en intervju den 23 maj 2006 för TV4-nyheterna. Laidwa gjorde samtidigt kommentaren:

”Som transportör bör man vara insatt. Det får inte vara så att en part är helt ovetande. Då borde försvaret istället transporterat på egna båtar.”

Det borde försvaret gjort under alla omständigheter. Den typ av militära transporter det här varit frågan om måste hållas åtskilda från transport av passagerare. Det är här en sammanblandning skett, för vilken ett tungt ansvar vilar på först som sist Regeringen Bildt. Är det något som man med avseende på den allmänna sjösäkerheten vill ta lärdom av så är det just detta! Vad rederierna därför nu måste kräva av den svenska staten är: Aldrig mer!

Och det är insikten (vunnen efter att katastrofen var ett faktum) om de risker, som den svenska statsmakten genom denna sammanblandning utsatte tusentalet män, kvinnor och barn för, som är upprinnelsen till det som DSM för nu fem år sedan valde att kalla ESTONIAGATE.

Artikel skriven av Jan Gillberg

Artikeln publicerades först i DSM nummer 6-7 år 2006.

www.dsm.nu