Om västerländska trollfabriker och Carl Bildts glasögon

Under de gångna decennierna har en rad dramatiska ”världshändelser” med dödlig utgång inträffat. Här är några exempel utan inbördes ordning: mordbrand i Odessa, dödsskjutningar på Majdan, nedskjutningen av MH17, användning av kemiska vapen i Syrien i april 2017 och 2013, Andra spektakulära händelser har varit 11 september, Rysslands s k angrepp på Georgien 2008, ”White Helmets” dubiösa räddningsinsatser i Syrien, påstådda massförstörelsevapen i Irak och dr David Kellys mystiska självmord i samband med invasionen, uppdiktade kuvösmorden i Kuwait och nu senast hemliga superkrematorier i Syrien…

Alla dessa händelser har varit mycket omskrivna men knappast allsidigt granskade av media. Utredningar, i fall de förekommer, tenderar att skapa mer förvirring än klarhet. Regelmässigt misslyckas man att peka ut och lagföra ansvariga.

”Pladder” och misstankar, inte fakta
Många av dessa händelser återkommer, gång på gång. Massmediernas bevakning av dem påminner om en dålig följetong där det viktiga är att de utpekade blir dömda i allmänhetens ögon. Eller, om så krävs¸ att det hela snabbt sopas under mattan och glöms bort.

Det kan inte uteslutas att de tragiska händelserna – efter att de har inträffat och oavsett vem som är skyldig – utnyttjats av olika underrättelse organisationer som en del av psyops (psykologiska operationer). Det förefaller som att den massmediala, militära och politiska hanteringen av dem ingår i den operativa arsenalen hos dessa organisationer, på samma sätt som t ex planläggningen av de så kallade ”färgade revolutioner”, utomrättsliga avrättningar, tortyr och kidnappningar.

Det finns flera typiska kännetecken:

1. De som antas vara skyldiga (syndabockar) pekas ut tvärsäkert, snabbt och bara några timmar efter att en händelse inträffat.
2. Anklagelserna bygger på spekulationer, indicier och antydningar. De tidiga utpekandena, av naturliga skäl, baseras inte på seriösa analyser eller faktiska bevis.
3. Skuldfrågan blir ett politiskt propagandanummer, ett redigerat skådespel med ingredienser: nödvändig svartmålning, förutsägbart manus och en tillrättalagd anklagelse akt. Idealet är att framställa det som en ädel kamp på en skala någonstans mellan ”Moder Teresa” och ”Hitler” ¹⁾
4. De utpekade hindras eller ges inte möjlighet att svara med en motbild
5. En av de mest basala frågorna som ”cui bono” ställs aldrig. Logiken, åker ner i källaren, den påverkar inte bedömningen.
6. Utmärkande för den ”passande” versionen är att den får en framskjuten plats och en synkroniserad spridning i de stora västerländska medierna. De hänvisar korsvis till varandra för att bekräfta sin version och därigenom skapa intrycket att deras berättelse är den sanna.
7. Ofta visar sig det sig att tankesmedjor och/eller någon av de större internationella PR-byråarna är inblandade. Till exempel de illa beryktade Hill & Knowlton, Ruder & Finn och Bell Pottinger. PR-byråerna levererar lämpliga ”aktörer”, berättelser, bilder, arrangerar expertintervjuer, osv. Det är vanligtvis oklart vem som i bakgrunden har skjutit till miljonerna för finansieringen av den här typen av propagandanummer.
8. De som försöker ifrågasätta ”berättelsen”, som nu blivit den officiella, kommer inte till tals i de stora medierna. Ifrågasättandet är nästintill förbjudet i det offentliga samtalet. Det kan påverka möjligheter att försörja sig som t ex journalist eller bli klassad som oseriös, ”lätt-galen” konspirationsteoretiker.
9. De många obesvarade frågorna lämnar utrymme för vidlyftiga spekulationer vilka, mer eller mindre medvetet, utnyttjas för att ”skydda” den officiella versionen och på så sätt motverka möjligheterna att få fram sanningen.
10. Även om det vid en senare tidpunkt visar sig att den ursprungliga berättelsen var felaktig – efter läckor och efter att ny information kommit fram – så fortsätter man hålla fast vid den första versionen. Så är fallet med exempelvis 9/11, där dröjde det 15 år innan hemligstämplade delar av utredningen släpptes och den omfattande inblandningen av Saudiarabien blev känd för allmänheten.
11. Även om det framkommer att en lögn har planterats ut, som t ex den om massförstörelsevapen i Irak, straffas ingen, trots att det smutsiga spelet ledde till död, förödelse och lidande för milliontals vanliga människor på båda sidor av konflikten.

Propagandateknik: ”Carl Bildts glasögon”
Ett numera klassisk exempel är Carl Bildt som utmärkt sig genom att bara efter några timmar, som först i världen, hävda att MH17 sköts ner av ryska separatister. Ett annat är president Bush som redan den 11 september beskyllde Osama bin Laden. Senast var det presidenten Trump, som något förhastat, i april 2017, anklagade den syriska armén för en kemisk attack.

För att den här typen av propaganda kampanjer ska fungera så krävs det att en känd person är med tidigt, resp. är först med, att peka ut en lämplig syndabock. Alternativt kan institutioner eller organisationer med ett visst anseende eller rang anlitas. Det är viktigt att berättelsen sprids ut snabbt i de etablerade medierna. Berättelsen betraktas från och med nu med vad vi här kallar ”Carl Bildts glasögon”.

Det vill säga den officiella, sanktionerade berättelsen avsedd för den stora, ”inte-så- mycket-bry sig-om” allmänheten. Berättelsen blir seglivad, även om den har lite eller inget med sanningen att göra. Så småningom, efter etableringsfasen, blir den, den påbjudna synen av händelsen. Avvikande åsikter anses vara störande, de hänvisas till periferin, långt utanför de etablerade medierna.

Påpekas bör att inga ”avslöjanden” biter på denna typ av hit-and-run-propaganda. De är till för att skapa direkta reaktioner; sanktioner och aktioner av en typ vi sett med statskuppen i Kiev och Trumps Hellfire-missiler i Syrien. Beslut tagna samma dag eller senast dagen efter. Med detta har propagandan redan fyllt sin funktion.

Förfärliga konsekvenser
En konsekvens är att händelserna kan utnyttjas som alibi för riktade sanktioner eller för ett anfall med exempelvis kryssningsrobotar. Händelsen kan till och med vara ett skäl för en invasion och efterföljande ockupation.

I de fall det handlar om en ”sanning” som kan störa det rådande västerländska synsättet, så försöker man fördröja eller obstruera undersökning på plats. Alternativt begravs frågan i en partisk och intet sägande rapport (whitewash), långt efter att händelsen inträffat. Då har händelsen fallit i glömska, känslorna, spåret och interesset har kallnat.

En allvarlig konsekvens är att om och när ett nytt kemiskt anfall eller ett nytt 9/11 inträffar så blir många både oengagerade och misstänksamma, för de vill inte utnyttjas igen i det de uppfattar som maktelitens politiska skådespel. Anklagelserna utan bevis i kombination med propaganda teknik ”Carl Bildts glasögon” leder till att trovärdigheten av politiker urholkas och demokratin undermineras. Vem ska man kunna lita på?

>>>>>>

1) För att mobilisera opinionen används regelmässigt Hitler – den absoluta ondskan personifierad – att peka ut misshagliga motståndare. Då behövs ingen annan argumentering. Till exempel kallade Anthony Eden, premiärminister i koloniala Britannien, Egyptens president Abdel Nasser, som ”Hitler vid Nilen”.

Om förekomsten av denna kliché skriver Floyd Rudmin, norsk professor i socialpsykologi i Tromsö: ”John Kerry said Assad is Hitler. John McCain said Castro is Hitler. George Bush said Saddam was Hitler. Donald Rumsfeld said Chavez was Hitler. The list of leaders the US has targeted as Hitler includes Allende (Chile), Noriega (Panama), Ortega (Nicaragua), Milosevic (Serbia), Arafat (Palestine), Gaddafi (Libya), Ahmadinejad (Iran), and Kim (North Korea)”.

Inte minst korade Finland, med Sverige som god två i världen, ryske presidenten Vladimir Putin som 2015 års nya Hitler. Enligt opinionsmätningar uppgav cirka 90 procent av finländarna resp. drygt 80 procent tillfrågade svenskar sin övertygelse om detta. (Som Hitler-allierade under andra världskriget borde ju finnarna veta.)

Franz Smidek, Om västerländska trollfabriker och Carl Bildts glasögon

Länk: http://www.counterpunch.org/2014/03/28/viewing-the-ukraine-crisis-from-russias-perspective/ Viewing the Ukraine Crisis From Russia’s Perspective