Författaren och debattören Carl Hamilton har påtalat det ironiska i att demokratiska politiker i USA och vänsterpolitiker i Sverige som med väldig kraft driver en identitetspolitik blir oerhört förvånade när en annan grupp än den de själva ömmar för reagerar med precis samma argument. Man driver identitetspolitik för en lång rad grupper och genus men provoceras om någon talar för majoriteten vita protestanter.

Hamilton har förstås rätt. Att det skulle bli en motreaktion borde vilken analytiker som helst med någorlunda verklighetsförankring begripa. Liksom att denna omvända diskriminering kommer att göda extrema högerkrafter och öka polariseringen. I slutändan riskerar det att bli det mest tragiska resultatet av identitetspolitiken.

USA:s vicepresident Kamala Harris har sagt att hon med jämlikhet inte menar allas lika möjligheter, utan allas lika slutresultat. Dan Korn påpekade apropå detta synsätt att även om man måste hjälpa vissa människor lite mer än andra så blir konsekvensen av Harris policy i slutändan att det är onödigt att anstränga sig. Detta eftersom resultatet blir detsamma oavsett arbetsinsats eller personlig uppoffring.

Identitetspolitiken innebär också en relativisering på ett sätt vi tidigare fann absurt. När 22-åriga Alexandra Mezher knivmördades av en asylsökande man på ett asylboende 2016 dök dåvarande Rikspolischef Dan Eliasson upp i morron-TV och sa:

”Vad har den personen varit med om för någonting? Vilka omständigheter har den killen växt upp under? Vad är det för trauma han bär med sig?”1

I mars 2021 attackerade en ung invandrare sju personer med kniv i Vetlanda. Fyra av offren skadades svårt men lyckligtvis dog ingen. Polisen var osäker på om det var ett terrorbrott eller ett uttryck för en ensam förvirrad person. Gärningsmannen tycks inte ha tillhört någon extremistgrupp men ett av de intervjuade offren uppgav att han ropat ”Allahu akbar” (Gud är stor) under dådet.

Efteråt kom varnande pekfingrar från diverse skribenter och journalister om att inte politisera dådet och spä på främlingsfientlighet. Dalademokratens Göran Greider förklarade att dådet visserligen var förfärligt men att man borde gett amnesti åt alla istället för bara nöjt sig med gymnasielagen.2 ETC:s ledarskribent Andreas Gustavsson, i sin tur, skrev att SD kände ”en skadeglädje som nästan blir förtjusning.”3

Vissa tyckare på sociala medier uttryckte till och med viss förståelse för gärningsmannen. Bland annat kunde man läsa saker som:

”Vi känner alla så klart med offren och deras anhöriga. Men vi är också många som känner med gärningsmannen och hans situation.”4 En annan skrev att det är ”förskräckligt för de som drabbats av våld men det är också så sorgligt att gärningsmannen mått så dåligt.  Man frågar sig om det svenska samhället har någon del i skulden, att det blev så här?”5 En tredje menade att det är Sverige med sin ”gräsliga flyktingpolitik” som skapat attacken medan ”pojken” är ”ett offer för sin traumatiska uppväxt”.6

Skulle tongångarna gått likadant om en infödd svensk varit gärningsman och skrikit ”Heil Hitler” i samband med attackerna? Skulle mainstreammedia och vänsterdebattörer i Sverige då ha hänvisat till den unge mannens psykiska mående och avstått från att påpeka att han skrikit ”Heil Hitler” under dådet?

Det är tyvärr inte ovanligt att vi på det här sättet använder oss av dubbla måttstockar i Sverige. Om det är OK att fördöma våld, rasism och fördomar i vissa fall, medan det relativiseras eller tigs ihjäl i andra,så  kommer hela samhället drabbas. Om det bara är okej att påpeka och reagera på ”vissa” obehagliga fakta riskerar vi i slutändan få en tillvaro som ytterligare polariserar och splittrar. Risken är uppenbar att både uppgivenheten cynismen och ilskan bar kommer öka om vissa saker inte får uttalas.

Människan är en flockvarelse och rädslan för att stötas ut ur gruppgemenskapen är djupt rotad. Ingen vill bli stigmatiserad och betraktad som en rasist eller pajas. Vi är inte skapta att leva i ensamhet, alienerade från andra  utan behöver ett socialt sammanhang där vi kan interagera med och spegla oss i varandra. Därför krävs det också en rejäl självkänsla för att våga utmana rådande dogmer inom samhället.

För sju år sen kunde man i Miljöpartiets förslag till kulturpolitiskt program hitta formuleringar som ”tydliga direktiv och krav ska ställas på kulturinstitutioner och myndigheter att arbeta med mångfaldsfrågan på alla plan. Kvantifierade mångfaldsmål ska sättas upp, med sanktioner och konsekvenser från huvudmän om målen inte uppnås” och ”Oberoende forskare ska tillsammans med organisationer som företräder underrepresenterade grupper genomföra en fortbildningsinsats i intersektionalitet och postkoloniala teorier för alla styrelser och all personal inom kulturinstitutionerna.”7

Allt fler kritiska röster mot identitetspolitiken började dock höras. ”Jag är ansvarig för en stadsdel med utsatta områden och ser flera relevanta politiska frågor som måste få diskuteras”, skrev dåvarande miljöpartisten Henrik Munck 2018. ”Identitetspolitiken skadar mitt parti – och den skadar invandrarnas möjligheter i samhället.”8 Munck mednade att anhängare av dess yttersta form var ointresserade av partiprogram och ideologi och istället resonerade utifrån vad någon personligen ogillade. Identitetspolitikens intrång i MP och dess följdeffekter med misslyckade rekryteringar och utspelshysteri är enligt Munck huvudorsaken till kriserna i partiet.

Vidare hävdade han att ledande företrädare i partiet länge sett mellan fingrarna på identitetspolitikernas brott mot partiprogrammet varpå han listade flera politiska frågor som inte kan diskuteras utan att identitetspolitikerna ”drar rasistkortet”.

Exempelvis:

Hur stor andel elever med utländsk härkomst kan vi ha i skolklasser utan att det blir så kallad white-flight och mer segregation? Hur hanterar samhället spänningar mellan olika invandrargrupper? Hur säkerställer vi språkstöd för en mängd olika språk i allt från förskola till äldreomsorg, på ett rimligt sätt? Kan riktad samhällsservice på olika språk till olika geografiska områden vara del i en aktiv politik för att gynna olika invandrargrupper att bo i olika områden?9

Munck, som  hävdade att identitetspolitikerna skadar Miljöpartiet och försvårar arbetet för att hitta lösningar för att invandring ska fungera bra, har idag lämnat partiet.

Identitetspolitikens kärna är att fokusera på rastillhörighet, könstillhörighet eller på sexuell läggning. Med tiden så utvecklades olika begrepp som intersektionalitet, appropriering, ”rasifiering” och cisperson. Intersektionalitet kommer från engelska intersection, (vägkorsning eller skärning) och används för att beteckna hur olika maktordningar och diskrimineringsgrunder påverkar och ibland förstärker varandra.

Appropriering är ett sociologiskt begrepp och innebär att en person tillägnar sig andra individers kunskaper och gör dem till sina egna. Rasifiering används för att beskriva vad som sker när personen eller gruppen tillskrivs egenskaper och beteenden utifrån föreställningar om hudfärg, etnicitet, religion, språk och/eller nationalitet. Cisperson är någon som kan beskrivas som motsatsen till en transperson. Det vill säga en person som är i samklang med sin kulturs könsnormer och vars biologiska kön överensstämmer med dess juridiska, sociala och upplevda kön.

När journalisten Kajsa Ekis Ekman kallade en transkvinna för ”han” i sin bok Varat och varan blev hon anklagad för transfobi och utsattes för bojkotter av transpersoner och feminister.

När författarinnan Nina Björk skrev en artikel i DN om förlossningsvård och kvinnor som föder barn ansågs den i sociala medier vara cisnormativ eftersom kritikerna anser att även män kan föda barn, syftandes på att män som tidigare definierats som kvinnor ibland behåller könsorganet.

När serietecknaren Liv Strömquist gav ut ett seriealbum med titeln Kunskapens frukt, om ”det som brukar kallas för det kvinnliga könsorganet” anklagades även hon för att vara fördomsfull eftersom hon påstod att bara kvinnor har slidor.

En konsekvens av den här typen av resonemang är att biologiska män som identifierar sig som kvinnor och begår brott kan komma att hamna på kvinnofängelser. En annan följd är att tidigare män kan få tävla i damidrottsgrenar, vilket i praktiken innebär  att transkvinnor med fysiska fördelar av att vara födda som biologiska män, kan köra över och fullständigt utklassa biologiska kvinnor i fysiska grenar. Om någon invänder och menar att detta är orättvist eftersom de inte tävlar på samma villkor riskerar vederbörande nästan garanterat att beskyllas för att vara en fördomsfull transfob.

”I den moderna sekulära demokratin är samhällsmedlemmarna i första hand medborgare, blott i andra hand svenskar, blattar, rasifierade, bögar, queera, hetero – och/eller arbetare, kvinnor, gamla eller unga, fattiga eller rika”, skriver docenten i litteraturvetenskap, Fredrik Agell: ”Den radikala identitetspolitiken, däremot, har helt och hållet anammat det högerkonservativa ifrågasättandet av det upplysta förnuftets medborgarskapstanke. I stället för att vara medborgare står det var och en fritt att i första hand identifiera sig som olik, annorlunda, utanför, förtryckt, som ”kränkt” och i denna gest samtidigt fördöma den demokratiska statsapparaten som en totalitär terrormaskin”.10

Agevall menar att stora grupper i dag är påverkade av identitetspolitik och att de redan på förhand bestämt sig för att underkänna alla typer av politisk dialog som rasistisk eller förtryckande. Något som i sin tur saboterar samförstånd som en fungerande modell för olika politiska viljor.

Det som ursprungligen var en angelägenhet för små, slutna, akademiska sällskaps fundamentala trossatser har idag spridits och förvanskats så till den grad, att det i dagens identitetspolitiska mainstream-offentlighet blivit en odiskutabel sanning att västerländska samhällen kännetecknas av ett strukturellt förtryck av sexuella minoriteter, trosriktningar, etniska grupper, menar Agell.

Postkolonialismens grundberättelse om den vite, hegemoniske västerländske mannen som förslavar främmande folkslag har idag förvandlats till en berättelse om ett permanent belägringstillstånd i de västerländska demokratierna själva, inklusive de länder som saknar kolonialt förflutet. Rättsstatens principer, förklarar han, bygger på den överordnade idén om allas lika värde, vilket i sin tur grundas i den universalistiska, allmänmänskliga idén om att det finns något som förenar oss allihop; ett autonomt förnuft.

”Det är hög tid att återupprätta samtalet, på alla nivåer”, skriver han, ”dialogiska förståelsemodeller måste åter ses som grundläggande för demokratin, och den självbild som akademisk forskning förmedlar till samhällsmedborgarna måste än en gång utgå från hermeneutiska, historiografiska metoder och inte från en förutfattad, politiserad idé om västerlandets ondska och de vetenskapliga begreppens härskarkaraktär”.11

Risken är annars stor att vi skapar ett samhälle där ingen vågar yttra sig i någon känslig fråga. För vem vill stämplas som transfob, rasist, sexist eller extremist för att man har annorlunda åsikter? Begreppet preferensfalsifikation myntades av den turkisk-amerikanske ekonomen Timur Kuran och innebär att människor offentligt undertrycker privata åsikter till förmån för socialt accepterade kollektiva lögner. Ungefär som dem vi ser i enpartistater med åsiktsdiktatur.

Starka krafter verkar idag för att rasera vetenskapligt vedertagna synsätt och liberala och traditionella värderingar som ofta härrör från upplysningstidens ideal om  förnuft och frihet. Dessvärre är det här ett tankegods som letat sig in i snart sagt alla sektorer.

Något som resulterat i en begreppsförvirring och polarisering som i slutändan hotar att bryta sönder hela det fundament på vilket samhället vilar:

Yttrandefrihet, demokrati och empiri.

Istället riskerar vi få ett samhälle där bara vissa åsikter tillåts, bara en ideologi får råda och där i förväg uppställda teorier och filosofiska resonemang trumfar datainsamling via vetenskapliga undersökningar av verkligheten.

Upplysningstidens idéer spelade en mycket viktig roll för två stora revolutioner i slutet av 1700-talet: den amerikanska och den franska. Den bärande tanken i upplysningstiden var en stark tro på människans förnuft och att verkligheten kan förstås genom vetenskaplig undersökning. Agell menar att avfärdandet av upplysningsidéerna utgör en fara för den demokratiska offentlighet som traditionellt har kännetecknats av en vilja till ömsesidig förståelse i det öppna samhället.

Enligt Agell har avståndstagandet från upplysningsidéerna djupt konservativa rötter som okritiskt reproduceras utifrån lösa vänsterpositioner av personer utan några grundläggande kunskap om traditionen.  Han efterfrågar istället en återgång till möten där vi istället för att uttrycka oss kategoriskt om varandra öppnar för en djupare förståelse via dialog.

Historien visar emellertid att även de bästa av idéer kan förvanskas. Jakobinerna, ursprungligen Société des Jacobins Amis de la Liberté et de l’Égalité, (Sällskapet Jakobinerna, Frihetens och Jämlikhetens Vänner) var en radikal politisk grupp under franska revolutionen. Efter avsättandet av kungen införde Jakobinerna politiska reformer som allmän skolgång, jordlottsreformer och en ny demokratisk konstitution.

Tyvärr dröjde det inte länge innan ett skräckvälde uppstod där alla som motsatte sig jakobinerna förföljdes, fängslades och mördades. Faktum är att ordet terror ursprungligen härrör från jakobinernas regime de la terreur.

Upplysning och en sund samhällsutveckling kan aldrig uppnås genom åsiktsförtryck eller via våld. Det bygger på dialog och vilja till samförstånd.

”Ibland talas i Sverige om »det fina hatet« från vänster”, skriver Göran Adamson. ”Alltså ett ursinne som är moraliskt berättigat därför att det kommer från människor som vill väl och i grunden är goda. Debatten handlar då inte längre om argument och motargument utan om gott och ont, där de med högre moral känner sig föranledda att understryka sin godhet med indignation eller, om så behövs, ursinne. Det är en oroväckande tanke att Sverige befinner sig på ett sluttande plan och frågan då är var vi befinner oss intellektuellt när vi har halkat färdigt”.12

Det klassiska och demokratiska sättet att avsluta en politisk diskussion är att parterna antingen blir överens eller att de är ”överens om att de inte är överens”, förklarar han. Numera känns dock denna jämlika och respektfyllda intellektualism avlägsen. Oavsett om det handlar om rasism, metoo eller om klimatet så är det många gånger mer regel än undantag att den ena parten avkrävs en ”syndabekännelse”, det vill säga en självrannsakande utläggning och ivrig försäkran om att man verkligen spelar med ”det goda laget” och dess ”fina värderingar” och inte kommer att ”synda igen.

”Ingen kultur i världshistorien har haft en sådan fallenhet för självkritik som den västerländska”, skriver Johan Hakelius på nättidningen Fokus. ”Man kan säga att det beror på att det finns mycket att kritisera, men det duger inte. Allt det västerlandet gjort sig skyldig till – krig, slaveri, rasism, kolonialism, miljöförstöring – finns i snart sagt alla kulturer”.13

Istället bottnar västerlandets självkritik paradoxalt nog i självförtroende, menar han. Detta då intellektuella i väst har kunnat ”stå stadiga” i en övertygelse om allt det positiva deras kultur har åstadkommit, såsom frihet, rättsordning, demokratiska ideal, ekonomisk utveckling och humanism när de kritiserat det de ogillat.14

Genom att ”bottna” i denna ”bördiga mylla” har de på ett trovärdigt kunnat väcka hoppet om något bättre i tider av missmod och ”cynism. Det som nu riskerar ske är att de intellektuella tystas i den ”skog” av identitetspolitik som breder ut sig och som vill slå ned på alla ”avvikande” åsikter samtidigt som den begär förtur i snart sagt alla viktiga frågor.

”Den politiska korrektheten som ideologi har länge omfamnat identitetspolitiken och placerat den som en självklar teoretisk modell att se världen genom” skriver den socialdemokratiske politikern och företagaren Jan Emanuel ”Många har fått bevittna straffen för dem med avvikande världsbild”.15

De kristna är troligen den mest förföljda religiösa gruppen i världen, påpekar han. De mördas, fängslas och torteras för sin tro. Organisationen Open Doors, vars syfte är att hjälpa förtryckta kristna, redovisar i”World Watch list” de 50 värsta länderna. År 2022 toppas listan av Afghanistan, Nordkorea, Somalia, Libyen, Jemen, Eritrea och Nigeria.16

”När läste du senast om övergreppen i Somalia där kristna förföljs av al-Shabab, i Nigeria där de förföljs av Boko Haram, eller i Afghanistan där kristna förföljs av IS och talibanerna?”17 undrar han. ”Eller när läste du om övergreppen mot kristna från staten i Iran, Irak, Pakistan och många andra länder? Hur många känner ens till detta förtryck? Kvinnor som misstänks vara kristna riskerar att bli offentligt förnedrade, våldtagna eller mördade. Kristna män mördas, unga pojkar tvingas bli barnsoldater”.18

Det här har vi svårt att förstå, menar han, eftersom vi är så vana vid att se världen genom ett identitetspolitiskt filter. ”Vi måste våga stå för motsatsen till identitetspolitiken och se människor som just människor. Människor som inte är möjliga att reducera till summan av deras pigment och könstillhörighet. Först då får vi ett nytt och mer klartänkt sätt att förhålla oss till förtryck, utan ideologiska skygglappar”.19

Bo Rothstein, som är professor emeritus i statsvetenskap, hävdar att identitetspolitikens tankegångar riskerar att förstöra välfärdsstaten. Detta då identitetspolitikens sätt att resonera urholkar förtroendet för de myndigheter som är tänkta att genomföra den service som välfärdsstaten vilar på.20

Låt oss avsluta med några exempel på hur absurd identitetspolitiken faktiskt är:

När artisten Agnes Carlsson gästade semifinalen av det populära programmet ”På spåret” i SVT vintern 2022 och sjöng en låt tillsammans med Vargas & Lagola och Roger Pontare bar hon en frisyr som påminde om ett afro. Efter framträdandet kom upprörda  reaktioner i sociala medier om att artistens hår var kulturell appropriering.

Med kulturell appropriering menas att en person som tillhör en majoritetskultur anammar särdrag från en minoritetskultur eller en kultur med låg status utan att visa tillräcklig respekt för den. I kommentarsfältet på Agnes Instagram kunde man bland annat läsa kommentarer som: ”Agnes, frisyren är inte din att bära. Kulturell appropriering. Så inte okej”.21

En annan person förklarade att hon fick ”ont i magen att se artisten Agnes ta på sig afro som en utklädnad och scenkostym”.22

Det var lite oklart exakt på vilket sätt Agnes skulle ha visat bristande respekt gentemot kulturerna ifråga, men tydligen handlade det om att vita människor inte borde tillåtas ha afrofrisyrer på grund av den kolonialism och det förtryck vita människor i historien utsatt människor med afrikansk bakgrund för.

Det hela slutade med att Agnes gick ut på Instagram och bad om ursäkt för sin frisyr.

Inte heller så kallade ”dreadlocks” är OK tydligen. Amie Bramme Sey och Fanna Ndow Norrbys som drev podcasten ”Raseriet” var nämligen inte bara upprörda på Agnes utan även på före detta kulturministern Amanda Lind, som har dreadlockfrisyr: ”Alla vita personer som väljer att plocka både det ena och det andra ur svart kultur, tjänar också på det”, förklarade Amie Bramme Sey och Fanna Ndow Norrbys i en kommentar. ”De får en ’edge’, de får något som kännetecknar dem, de sticker ut på något sätt som man måste som politiker eller artist”.23

Det här är inte bara hårresande dumt, det är i själva verket en omvänd form av rasism.

Michael Delavante, Hur identitetspolitiken splittrar samhället – Del 2

Läs även del 1

Källor:

1.Vi måste sluta tycka synd om förövarna, Stefan Krakowski, Aftonbladet, 2017-08-16

2.Göran Greider: Vetlanda och Sverige är skakat. Förövaren har förstört mångas liv, men också sitt eget och gjort livet svårare för andra asylsökande i samma situation, Dala-Demokraten, 4 mars 2021

3.Andreas Gustavsson: Gamarna landar i Vetlanda – det här har de väntat på, ETC, 7 mars, 2021

  1. Här kärleksbombas Sultani efter knivattackerna i Vetlanda, nyheteridag.se, 6 mars, 2021.
  2. Här kärleksbombas Sultani efter knivattackerna i Vetlanda, nyheteridag.se, 6 mars, 2021.
  3. Här kärleksbombas Sultani efter knivattackerna i Vetlanda, nyheteridag.se, 6 mars, 2021.
  4. MP driver vidare sin revolution med gaslighting, Johan Hakelius, fokus.se, 2022-02-14
  5. Mina partikamrater har rasistkortet ständigt redo, Henrik Munck, Expressen, 4 februari, 2018.

9.Den ovillige medborgaren – Identitetspolitik, motupplysning, dekonstruktion, Fredrik Agell, Respons 3/2016.

  1. Den ovillige medborgaren – Identitetspolitik, motupplysning, dekonstruktion, Fredrik Agell, Respons 3/2016.
  2. Den ovillige medborgaren – Identitetspolitik, motupplysning, dekonstruktion, Fredrik Agell, Respons 3/2016.
  3. ”Sveriges idéklimat påminner om det forna östblockets”, Göran Adamson, fokus.se, 2021-12-10
  4. Intellektuella – var blev ni av?, Johan Hakelius, fokus.se, 2022-02-23
  5. Intellektuella – var blev ni av?, Johan Hakelius, fokus.se, 2022-02-23
  6. Jan Emanuel Johansson: Identitetspolitik gör oss blinda för förtryck, Göteborgs-Posten, 15 jan, 2022
  7. World Watch List 2022, https://www.open-doors.se/wwl
  8. Jan Emanuel Johansson: Identitetspolitik gör oss blinda för förtryck, Göteborgs-Posten, 15 jan, 2022
  9. Jan Emanuel Johansson: Identitetspolitik gör oss blinda för förtryck, Göteborgs-Posten, 15 jan, 2022
  10. Jan Emanuel Johansson: Identitetspolitik gör oss blinda för förtryck, Göteborgs-Posten, 15 jan, 2022
  11. Identitetspolitiken förstör tilliten till myndigheter, Bo Rothstein, fokus.se, 2021-10-31
  12. Efter kritiken mot frisyren i SVT– Agnes ber om ursäkt, Rosanna Berg, Expressen, 25 feb 2022
  13. Efter kritiken mot frisyren i SVT– Agnes ber om ursäkt, Rosanna Berg, Expressen, 25 feb 2022

23.Efter kritiken mot frisyren i SVT– Agnes ber om ursäkt, Rosanna Berg, Expressen, 25 feb 2022

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här