Lissabonfördraget – slutet för vår självständighet

EU babel

”Sveriges inflytande över de politiska beslut som tas i EU-parlamentet är 2 %. Detta i en församling som stiftar två tredjedelar av alla nya svenska lagar. Med fördraget halveras vår rösträtt i rådet och Sveriges vetorätt försvinner på drygt 60 områden.”

Nu i EU-valtider ser man återigen diverse politiker ockupera både TV och tidningar med sina floskler och löften om det saliggörande EU-spektaklet. Vad de däremot inte kommer att berätta för er är att Lissabonfördraget, det vill säga uppföljaren till Nicefördraget, som i själva verket är en konstitution för vad som snart ska bli Europas Förenta Stater, kommer att föra över mer makt till Bryssel och urholka den svenska självständigheten ännu mer än vad som redan gjorts sedan vi lurades att hoppa på EU-skutan.

Efter att det förra lagförslaget föll i folkomröstningarna i Holland och Frankrike 2005, tog eliten i EU nya tag och med hjälp av sina främsta byråkrater formulerade de om förslaget för att manipulera de europeiska folken. Den tyska förbundskanslern Angela Merkel kontaktade EU:s statsledare med ett brev märkt ”hemligt”, där hon efterfrågade en ändring av terminologin, men innebörden skulle vara den samma. Hon skrev då bland annat följande till sina kompanjoner i eliten:

”Hur värderar ni, i det fall att förslaget faller, att använda en annan terminologi utan att ändra det juridiska innehållet t.ex. i förbindelse med traktatens namn, beteckningarna för EU:s rättsakter och Unionens utrikesminister?”

Slutresultatet, det ”nya” fördraget, blev en blandning av fagra ord, smågodis till kritikerna och en mer eller mindre oläslig sörja av byråkratiska termer. I grund och botten är det samma fördrag, bara med en annan terminologi. Ett exempel är att det så fint heter att de enskilda EU-invånarna får mer att säga till om, om de är tillräckligt många. Står minst en miljon medborgare bakom ett förslag kan de lägga fram det för kommissionen.

Vad man däremot talar tyst om är att även om vi lyckas få ihop en miljon underskrifter så behöver kommissionen inte göra som medborgarna vill. Den har med andra ord ingen skyldighet att respektera det faktum att minst en miljon medborgare opponerar sig mot ett EU-förslag de tycker är orimligt.

Eftersom befolkningarna i EU dessutom har mage att rösta ”fel” i folkomröstningar så struntar EU-länderna, inklusive Sverige, helt sonika i att låta folket säga sitt. Trots att det står i svenska grundlagen att ”All makt utgår ifrån folket”. Med undantag av religion och egendomsförhållande så står det nästan ingenstans att EU inte får lägga sig i den svenska politiken.

I en speciell artikel i Lissabonfördraget står det dessutom att EU får fatta beslut även på områden som man egentligen inte får besluta om, så länge medlemmarna är överens om det. Syftet med Lissabonfördraget är i själva verket att steg för steg flytta över mer makt till EU, vilket av naturliga skäl medför att vi som nation får mindre makt och därmed mindre självständighet.

EU:s ministerråd har tidigare stiftat lagar bakom låsta dörrar. I det nya fördraget låtsas man vara demokratiska genom att dela upp rådet i två delar: en offentlig där lagbesluten fattas och en sluten där man diskuterar andra saker.

I realiteten är lagarna dock redan färdigförhandlade när de kommer till ministerrådet, eftersom diskussionerna och kompromisserna mellan länderna skett i diverse arbetsgrupper samt i det förberedande organet COREPER, där EU-ländernas ambassadörer huserar. COREPERS möten är helt stängda och så hemliga att inte ens riksdagens ledamöter får läsa instruktionerna till regeringens förhandlare i organet.

Lissabonfördraget har klubbats igenom i 26 länder runt om i Europa, utan att folken tillfrågats. Undantaget är den lilla tigern Irland, som tappert försöker stå upp emot elitisternas arrogans och röstade nej i folkomröstningen. De beslut som tas av EU rör hundratals miljoner människor och de kommer att tas långt bort från folket, av en relativt liten grupp makthavare i Bryssel.

Självklart är det ett av ondo för demokratin att besluten fattas av en ansiktslös elit som inte ens kommer i kontakt med gemene man, och som hellre låter sig fjäskas av lismande lobbyister än att ta debatten med vanligt folk.

Det får till följd att folket inte kommer att ha lika lätt att ta till sig vilka beslut som fattas och vad de i realiteten innebär. Förutom att förfarandet i ratificeringsprocessen är odemokratiskt är det naturligtvis ett problem att det är politikerna, inte de europeiska folken, som vill ha en EU-konstitution.

Sveriges inflytande över de politiska beslut som tas i EU-parlamentet är 2 %. Detta i en församling som stiftar två tredjedelar av alla nya svenska lagar. Med fördraget halveras vår rösträtt i rådet och Sveriges vetorätt försvinner på drygt 60 områden. Konsekvensen av fördraget är följaktligen att den svenska demokratin inskränks ytterligare på ett mycket påtagligt sätt.

Dessutom ska euron bli gemensam valuta, vilket svenska folket röstade emot 2003. När Sveriges riksdag röstade igenom förslaget var det bara en av alliansens medlemmar som vågade stå emot och säga nej, det var Sven Bergström från centerpartiet. All heder åt honom för det. En annan centerpartist, den före detta EU-parlamentarikern Hans Lindqvist, har sagt:

”Grundlagsförslaget ger EU den konstitutionella formen av en stat. De kosmetiska förändringar som gjorts, där flagga, hymn, nationaldag och ordet konstitution tagits bort, ändrar inte sakinnehållet i grundlagsfördraget.”

Faktum är att förslaget innebär att EU får en icke folkvald president som sitter två och ett halvt år, en samordnad utrikespolitik och en icke folkvald utrikesminister som också blir vice ordförande för EU-kommissionen, samt ett gemensamt försvar.

Med andra ord innebär det slutet för den svenska militära alliansfriheten. I den så kallade solidaritetsklausulen står dessutom att medlemsstaterna ska:

”(…) handla gemensamt i en anda av solidaritet om en medlemsstat utsätts för en terroristattack (…) unionen ska mobilisera alla instrument som står till dess förfogande, även militära resurser som medlemsstaterna tillhandahåller, för att förhindra terroristhot på medlemsstaternas territorier.”

Det överskuggande målet är kapitalets och varornas fria rörlighet, oavsett yttre omständigheter, inklusive krig.

100 nya politikerområden kommer att flyttas över från medlemsländerna till Bryssel om förslaget går igenom. Notera också, att trots att vi fortfarande står mitt uppe i en global finanskris, där till och med flera av de marknadsliberala anhängarna börjat ropa på nya regelverk och hårdare restriktioner, så väljer länderna i Europa att rösta för ett förslag som förbjuder restriktioner och regleringar av det globala kapitalet (se artikel 63:1 och artikel 58:2 i fördraget.)

Ett av argumenten för det nya förslaget är att det skulle underlätta för EU att fatta beslut. EU-parlmentarikern Jens Holm (V) berättade vid ett seminarium att han hade frågat EU-kommisssionens ordförande Jose Manuel Barrosso om det är svårare att lägga fram förslag eller fatta beslut i EU jämfört med för tio år sedan.

”Han svarade att det inte är svårare. Då som nu är det 500-600 direktiv och förordningar som antas i EU varje år. Därför klarar vi oss utan Lissabonfördraget”, förklarade Holm.

En av de värsta sakerna med Lissabonfördraget är de övergrepp som det öppnar upp för vad beträffar den personliga rättsäkerheten. Maria Wetterstrand har definitivt en poäng när hon säger:

”EU:s definition av terroristhot är fortfarande luddig och ger möjlighet till väldigt öppna och vida tolkningar är den föreslagna formuleringen minst sagt oroväckande.

Ett av de tydligaste exemplen var hur den första dömda organisationen utifrån EU:s terroristlagar var Greenpeace Norden, som hade genomfört en fredlig protestaktion mot genmanipulerad mat i Danmark.”

För i princip kan vem som helst fängslas och hållas kvar utan rättegång. Det är precis vad som har skett på bland annat Guantanamo i flera år.

Piratpartiets kandidat Christian Engström skriver:

”Felet med den nya konstitutionen är att den permanentar det demokratiska underskottet. I klartext betyder det att det blir ännu lättare för storföretagens lobbyister att få EU-kommissionen att göra som de vill, och ännu svårare för aktivister i gräsrotsrörelser att göra sig hörda.”

Och vidare:

”EU-kommissionen, sätet för den verkliga makten över EU, lever i en värld som består av dels EU-byråkraternas egna intressen, dels storföretagens intressen via lobbyisterna.

Resultatet kan ses i en lagstiftning nära dig. Mer eller mindre vartenda direktiv som kommer från Bryssel ser ut som ett beställningsjobb från storföretagen och makteliten. Copyrightdirektivet, datalagringsdirektivet, sanktionsdirektivet, IPRED1, kriminaliseringsdirektivet, IPRED2, etc.”

Libertas med Declan Ganley är en av de grupper i Europa som försöker stoppa Lissabonfördraget. Libertas är visserligen för EU, men starkt kritiska till fördraget. Declan Ganley berättade att han blev förfärad när han läste Lissabonfördraget och han sa bland annat följande i ett tal i Rom:

”En icke folkvalvald president… en icke folkvaldvald utrikesminister för Europa… och förlusten av våra nationella ledamöter.”

Förre moderate riksdagsmannen Henrik S Järrel sammanfattade det så här:

”Ett nej till Lissabonfördraget skulle kunna bli en nyttig startpunkt för en nödvändig reflektion, konstruktiv revision och en mer balanserad reformering av unionsbygget, dess målsättningar, syften och omfattningen av dess inflytande.”

Sveriges redan låga röststyrka på 2,8 % sjunker från 2014 till 1,9 vilket innebär att de mindre medlemsländerna tappar inflytande till förmån för de större.

Så när ni lägger era röster i EU-valet på söndag så kan ni ju ställa er frågan om ni tycker att det är en bra ide att Sverige upplöses som en självständig stat och förvandlas till en satellitstat i Europas Förenta Stater, styrd av 40 000 byråkrater i Bryssel. För det är vad de allians- och sossekandidater som vill ha era röster röstade för den 20 november 2008, utan att bry sig om vad ni eller någon annan i den svenska befolkningen tyckte.

Personligen ser jag hellre Sverige som en självständig nation än som ett maktlöst litet Brysselkål.

Michael Delavante
[ Orginalartikel ]

Lämna ett svar

Please enter your comment!
Please enter your name here