Irak stod på knäna efter över ett decennium med mycket stränga sanktioner från FN som straff för attacken på Kuwait. Sanktionerna hade i praktiken utblottat staten fullständigt och lett till extrem fattigdom samtidigt som amerikanska bomber regelbundet fortsatt att slå ut sjukhus och annan infrastruktur. Upprepade mindre uppror i landet hade förekommit på olika håll och föranlett USA att proklamera flygförbudszoner för att försvåra för regimen att slå ner upproren. Zonerna hade 2002 omvandlats till ett offensivt luftherravälde över hela landet. Men Saddam satt kvar!

Fortsatt amerikanskt bombardemang decimerade resterna av landets krigsmakt och även mycket av den redan förstörda civila infrastrukturen. Detta fördömdes internationellt och kritiserades i Säkerhetsrådet av bland annat Frankrike, Ryssland och Kina som vände sig mot USA:s och Storbritanniens ständiga bombarderande. De från amerikanskt håll återkommande förevändningarna var att man påstods ha hindrat FN:s Unscom-inspektioner. Chefen för Unscom sade dock att det faktiskt var USA som krävde att inspektörerna skulle lämna Irak 1998. Irak hade då låtit FN-inspektörerna få besöka alla militärbaser de ville. Irak menade att USA underminerade inspektörernas trovärdighet genom att stationera agenter bland dem, vilket senare verifierades. FN:s generalsekreterare Kofi Annan bad om ursäkt och som resultat av detta övertogs inspektionerna av Unmovic vars ordförande 2000-2003 var svensken Hans Blix.

Hökar som USA:s försvarsminister Donald Rumsfeld och biträdande försvarsminister Paul Wolfowitz ville ha en omedelbar attack mot Irak efter 9/11 för påstådd inblandning i attentaten. President Bush och utrikesminister Colin Powell motsatte sig detta eftersom det inte fanns några bevis för en sådan inblandning. Efter en CIA-rapport (the Deep State?) kom dock Bush att ändra sig. Rapporten hävdade att Irak försökt införskaffa material för framställning av kärnvapen (vi vet idag att detta var planterat av CIA). Colin Powell avrådde kollegorna i Bushadministrationen från att starta ett väpnat angrepp mot Irak utan ett tydligt godkännande av FN. Även vicepresident Dick Cheney pressade hårt för en omedelbar attack utan att låta en ordentlig debatt äga rum, om huruvida Irak egentligen utgjorde ett hot mot USA:s intressen. CIA:s andreman under den här tiden Michael Morell anklagar i en bok  Cheney för att ha pressat fram bevis från CIA för en länk mellan Saddam Hussein och Al-Qaeda för att legitimera den planerade invasionen av Irak.

Anfallet
Invasionen av Irak inleddes till slut den 20 mars 2003. Efter att USA misslyckats med att få ett FN-mandat för invasionen (Frankrike hade gått så långt att man hotat USA med ett veto i Säkerhetsrådet) samlade man genom olika påtryckningar ett stöd från 33 olika länder. Man fick dock inget stöd från Ryssland och viktiga NATO-länder som Tyskland, Canada och Frankrike, inte heller Norge stödde operationen. I praktiken genomfördes hela invasionen av USA assisterat av Storbritannien och Australien. Den inleddes precis som i Kuwaitkriget med intensiv terrorbombning av infrastruktur och nyckelpositioner i främst Bagdad med bl.a. kryssningsrobotar. En i vanlig ordning meningslös förstörelse och overkill. Regimen saknade i praktiken alla möjligheter att bjuda motstånd och gav upp efter bara tre veckor. Bagdad intogs av USA:s styrkor.

Invasionen av Irak ökade missnöjet mot USA och människor runt om i världen protesterade. En stor mängd politiker över hela världen, däribland FN:s dåvarande generalsekreterare Kofi Annan ifrågasatte krigets legitimitet. Omfattande demonstrationer hölls mot kriget.

Den 1 maj 2003 förklarade president Bush i ett tal ombord ett av USA:s hangarfartyg att de militära operationerna nu var avslutade. Detta tal kom att kritiseras då USA och de allierade stod inför ett problem med snabbt växande motståndsrörelser, vilket knappast tydde på något avslut. Snarare var det bara början på kriget.

Saddam Hussein infångades av amerikanska styrkor den 13 december 2003 vid en bondgård utanför hans hemstad Tikrit. Han avrättades 30 december 2006.

En systematisk utrensning av alla sympatisörer till det styrande Baathpartiet inom statsapparaten påbörjades. En provisorisk koalitionsmyndighet övertog samtliga verkställande och lagstiftande befogenheter i landet. Den amerikanska överståthållaren Paul Bremer beordrade att alla irakiska militära enheter, underrättelsetjänsten och övriga säkerhetsinstitutioner skulle upplösas. Sammanlagt ca. en kvarts miljon man berövades sin försörjning. Huvuddelen av dem var militärt utbildade sunniter. Detta beslut skulle i vanlig ordning, när det gäller USA:s klumpiga agerande i liknande situationer, visa sig vara deras största misstag bland alla man begick. Förnedring och tortyr av fångar inte att förglömma.

USA:s beslut underblåste de redan existerande motsättningarna mellan sunni- och shiamuslimer och mellan kurder och araber. Detta blev grogrunden för framväxten av det sunnitiska uppror som senare skulle utvecklas till den Islamiska Staten – IS. Dess ursprung var en grupp bildad 2004 ledd av terroristen Abu Musab al-Zarqawi som med stor skicklighet rekryterade och organiserade en viktig del av den frustrerade sunnitiska militärer.

Efter ett parlamentsval som hölls 2005 blev den dominerande politiska gruppen den shiamuslimska koalitionen Högsta islamiska rådet i Irak med nära anknytning till Iran. Kurden Jalal Talabani tillträdde som Iraks president och shiamuslimen Nouri al-Maliki som premiärminister. Detta eskalerade konflikten mellan sunni och shia och gav näring till ett allt intensivare uppror från sunniternas sida.

Det sunnitiska upproret yttrade sig bl a i ytterst blodiga terrorattacker mot civila irakier och mot soldater och poliser. Antalet självmordsbombningar och sabotage var i juli 2003 cirka 200 i veckan och hade fyra år senare ökat till 1500 i veckan. Den misslyckade ockupationen hade lett till fullt inbördeskrig med en enorm blodspillan och växande flyktingströmmar. USA tvingades 2007 mot sina beräkningar svara med militär förstärkning i landet med ytterligare över 20.000 soldater.

I juni 2006 lyckades USA döda upprorsledaren al-Zarqawi vid en flygräd. Han kom dock att ersättas av en om möjligt, ännu värre terrorist vid namn Abu Bakr al-Baghdadi. Under hösten 2007 och våren 2008 minskade våldet och i maj 2008 var antalet terrorattacker tillbaka på ca. 200 i veckan. Övriga länder som deltog i den multinationella styrkan drog tillbaka samtliga sina trupper i slutet av 2008.

Efter att Barack Obama tillträtt som USA:s president 2009 beslutade han att dra tillbaka alla aktivt stridande trupper. Han behöll viss fortsatt militär närvaro (30 000 till 50 000 man) för träning och utbildning av den irakiska armén och polisen. Huvuddelen av de 142 000 amerikanska soldaterna lämnade landet innan augusti 2010. Ett växande motstånd från den irakiska regeringen med bl.a. vägran att acceptera åtalsimmunitet för amerikansk militär, ledde till att USA senare drog tillbaka samtliga a