Flera kända samhällsfästen inklusive media försöker allt tydligare undanröja annorlunda åsikter och kunskaper. Ett populistiskt förakt för det annorlunda sprider sig.

Jag har skrivit om det i flera år och tvingas nu se på när det sker. Jag pratar om nedskärningen av demokratin, jag pratar om samhällets behov av att trycka undan obekväma åsikter, om att i samma meningar som man upphöjer demokratin också värdera andras åsikter så pass, att man inte anser dem ha rätten att nå ut till människor.

Jag har under flera år följt stickande teorier, ”inkorrekta” åsikter, ibland dåligt underbyggda men oftast grundade på fakta, resonlighet och med en längtan efter förändring men som med lögner och retorik tvingats undan av de som allra mest pratar om demokratin.

VoF, Humanisterna och Expo är exempel på grupper som vinner förtroende bland många , men som med lögner och retorik försöker tvätta rent samhället från ”smutsiga tankar” och obekväma fakta. Individer och rörelser drabbas trots att de varken är extremister, bluffmakare eller oseriösa i någon mening. Metoderna för att sätta dit oliktänkande har inga gränser.

Bara så sent som för några veckor sedan använde Humanisternas ordförande Christer Sturmark under en debatt helt ovidkommande och absurda uttryck såsom förintelseförnekare och UFO (knasiga grejer sörrö) för att om möjligt bunta ihop och människor som tänker annorlunda än vad hans anti-humanistiska förening Humanisterna gör. Med laddade ord som ”förintelseförnekare” avskjutna så kunde han senare under samma föredrag, med förstärkt momentum, avlossa ordet ”evolutionsförnekare”. Retoriken är lika smutsig som VoF:s årliga mobbarutmärkelser och Expos häxjaktknep när de ger sig på Occupyrörelsen, Julian Assange och andra som försöker skapa en förändring.

VoF, Humanisterna och Expo använder sig av varandras uttryck för att gemensamt försöka skapa en renhet, en intellektuell och politisk gränsdragning, en mur som då kan skilja de rättfärdiga från kättarna, väst från öst, konservatism från kreativism, splittring/sekularisering/konflikt från helhet och allseende, kyla från värme. Och många tar efter deras konspirationsteorier, inte minst journalister.

Det handlar om främlingsfientlighet, populism och extremism men avlossad av människor och grupper som har rykte om sig att vara garanter för respekt för olikheter, för ett förnuftigt tänkande och för ett civiliserat samhälle.

Gammelmedia inklusive TV är alfahannen i denna jakt efter ohygieniska yttranden. 2011 radade upp ett koppel med skribenter såsom Rasmus Fleicher, Ellinor Brenning, Maria-Pia Boethius, Jackie Jakubowski, Anna Ritter med flera som jagade efter eller klampade på Sanningsrörelsen. Den ena demonhistorien löste av den andra. Rädslor och direkta lögner visar det sig när man synar argument och innehåll, vilket jag gjorde inför min research av boken ”Det enda rätta – Om att kämpa för sanningen i en förljugen värld” (Mars 2012). Och skulle någon journalist vägra skriva osanningar så rättas de in i ledet och får sina artiklar redigerade i smyg av sina redaktörer innan det går ut i tryck, såsom man exempelvis gjorde på DN i samband med Mangs-historien. SVT Agenda fälldes i granskningsnämnden för samma grova fabricerande men drevet tycks fortsätta i något som liknar ett accelererande informationskrig. Och eftersom krigskorrespondenterna är media själva så är det tyst om det för gemene man.

Jag kallar alla dessa instanser av samhällsförsvarare och människoförnekare för Stimmet. Det är inte en konspiratorisk skapelse. Stimmet består av grupper och individer som triggar på samma åsikter, som försvarar samma paradigm utifrån olika personliga uppsåt men med en gemensam värdegrund som kännetecknas av konservatism och rädslor över att olika fästen i samhället ska förlora makt och inflytande över samhällsutvecklingen. De ser till att blockera kreativa tankar och grundläggande kritik av exempelvis det ekonomiska systemet, av ökande stress, av institutionalisering av barn, av bristen på jämställdhet, av övervakningssamhället, av vaccinationshysterin, av EU och en rad andra basfrågor som politiker för länge sedan släppt.

I artikeln ”Klimatundervisning: När skepsis blir trångsynthet” protesterar DN:s Håkan Boström mot att man i allt fler delstater i USA undervisar i klimatskepticism, alltså, man lär ut andra vetenskapliga förklaringar till klimatproblemen än de som samhället har befäst som de korrekta.

Broström påbörjar artikeln med att försvara begrepp som kritiskt tänkande, den politiska demokratins krav på åsiktsfrihet, pluralism och vikten av att se båda sidorna.

Med dessa grundläggande demokratiska försäkringar så har han placerat sig sittande på säker mark och kan som en soldat i Stimmet tryggt påbörja beskjutningen. För, att låta andra åsikter komma till tals innebär ju att man låter, som han kallar det, trångsyntheten komma till tals och det är inte bra, det är inte yttrandefriheten värd. Så vad är trångsynthet? Jorden är rund, svarta människor är lika kloka som vita, jorden snurrar runt solen är exempel på trångsynta åsikter, ifall du backar i tiden. Den medeltida prästen Håkan Broström hade kunnat skriva samma artikel.

Broström menar att ifall man INTE lyssnar på experter, alltså en slags kunskapens elit, så är detta tecken på en ”charmig men ändå dumdryg och ansvarslös självgodhet”.

Hmm, så talar makten.

Samhället