Uranbrytning är åter tillåten i Sverige efter att förbudet mot utvinning av uran togs bort. Beslutet har väckt oro, inte minst i områden där det finns kända uranfyndigheter.
Frågan är kontroversiell eftersom uranbrytning kan innebära stora miljörisker. I Sverige finns uranet framför allt i alunskiffer, där halterna är låga. Det innebär att mycket stora mängder berg måste brytas för att få fram relativt små mängder uran. Vid brytningen kan bland annat radioaktiva ämnen, radon och tungmetaller frigöras.
Ranstad i Västergötland, Sveriges hittills enda urangruva, används ofta som exempel på både möjligheterna och problemen med uranbrytning. Mellan 1965 och 1969 producerades omkring 215 ton uran där. Efteråt krävdes omfattande sanering och återställning. Mer än en miljon ton radioaktiva lakrester finns fortfarande deponerade på området, som är klassat som miljöriskområde.
Kritiker menar därför att Ranstads historia visar hur gruvdriftens konsekvenser kan finnas kvar i decennier efter att verksamheten avslutats. Förespråkare ser däremot uran som en viktig råvara för kärnkraften och menar att Sverige bör kunna utvinna sina egna naturresurser.
Nina, Uranbrytningens återkomst väcker frågor om miljön
