En strävan efter att bli sedd och hörd genomsyrar hela vårt samhälle idag. Likes är viktigare än någonting annat och vi gör allt vi kan för att få en syl i vädret så fort vi får möjlighet. Man tar gammal fakta och paketerar det i nytt omslagspapper, stämplar sitt namn på det för att hävda att det minsann är man själv som kommit underfund med nya insikter, och vidare även påstå att man då självklart är lite viktigare än den andre. Ett tyvärr vanligt beteende idag. Man förminskar gärna andra och sätter sig själv på höga piedestaler samtidigt som man idiotförklarar personer som vågar yttra någonting annat, vilket leder till att man till slut bara står och kastar sten i glashus för det man anklagar andra för står man plötsligt själv och gör men med självgoda skygglappar och rosafärgade glasögon toppade med noll självinsikt gör att man inte ser sitt eget beteende.
Vi tar oss ut till ytterkanterna av samhällets fyrkantiga normer och mainstreams åsiktskorridorer för att finna annat, mer fritänkande individer med andra livsåskådningar än den sovande pöbeln, och där vi hoppas hitta nytänkande filosofier med smarta innovativa lösningar. Men de festa i den självutnämnda vakna befolkningen som säger sig jobba för att krossa paradigm och slita sig loss från systemets bojor, är bara ännu ett lager av copycats som blir irriterade över att ifrågasättas, och bortanför det lagret så hänger ett gäng människor som alltid varit utanför den innersta kretsen. Vid första anblick så tror man ju att här finns de där människorna som tänker utanför boxen, men märker sedan snabbt att de bara svansar efter de där copycatsen som suktar efter det som de i den innersta kretsen har.
Även här har man slutat ifrågasätta utan följer istället blint de som kopierat världsbilden och presenterar den från sin sanning – utan att ens tänka på om det verkar rimligt eller inte. Man håller bara med för att det går emot mainstream. Bara det är någonting annat än det som redan är, så är det bra. Det farliga med just dessa två grupper är att man inte får ifrågasätta eller påstå något utifrån en annan vinkel än det som de lägger fram. Man får endast ifrågasätta mainstream och det officiella narrativet, och man är antingen med dem eller inte. Svart eller vitt. För deras sanning är den enda sanningen.
Så hur kommer då denna revolution och paradigmskifte att se ut, när de självutnämnda ledarna endast ser till de som befinner sig i den innersta kärnan, när det är den enda tidigare sanningen de levt i och nu vill efterapa fast sätta sin egen touch på? Och pöbeln svansar glatt efter, för de är utsvultna. Ge en hungrig man vad som helst ätbart och han äter det, och tycker att det är det godaste han någonsin smakat – för han nöjer sig med att få äta något, bara det är något, för han är utsvulten. Många av de självutnämnda ledarna i den självutnämnda vakna befolkningen lägger dock fortfarande större delen av sitt fokus på det som sker i de rummen de säger sig inte vill vara i. De fokuseras på pengar, banker, politik, eliten, familjerna som styr världen, korruption, världsbanker och mörka krafter. Man vill starta revolution och krossa makthavarna och dra ner dem från de höga hästarna. Varför? För att hästarna ska få galoppera fritt? Nej. För att man själv vill sitta där. Och deras anhängare? De vill bara ha ett syfte, en gemenskap. Tillhöra. För de har de aldrig fått göra i de där andra rummen.
För att förändra världen måste vi vända blicken mot någonting annat. Man kan inte släcka eld med eld, man kan inte kriga för fred. Detta är inget nytt utan hur man genom alla tider har skapat förändring och format om de olika system i levt i. Grejen är att de som faktiskt varit med och bidragit till förändring på riktigt, inte varit de som drivs av att få en klapp på axeln eller ryggdunk av en massa ja-sägare runtomkring en, nej – tvärtom. De riktiga revolutionärerna, de riktiga innovatörerna har varit de som jobbat bakom kulisserna. Inspiratörerna, kreatörerna, artisterna, författarna, filosoferna, konstnärerna. Det är här gnistan till förändring skapas. I kultur av alla dess former.
Här pratar man inte om trendiga fenomen som ekobyar, kollektivt boende med mikrofarmar och eget valutasystem. Man tror inte på att ta ut pengar i kontanter för att lura systemet eller bunkra mat och förbereda sig inför samhällskollaps. Konstnärssjälarna har ingen aning om vad som händer där ute och är heller inte intresserade av det. Här handlar det bara om att skapa och uttrycka det som genomsyrar hela ens väsen utan att bli bedömd eller kritiserad eller pekpinnar över vad som är rätt eller fel.
Det är tack vare kreativitet som vi är där vi är idag. Det är skapelsekraften som banat väg och skapat något vackert i allt det fula. Men även det fula kan bli vackert och det vackra kan bli fult i konstens värld. Allt handlar om kreativitet, transformation och innovation.
För det är i konsten och kulturen just människorna i den där innersta kretsen finner sin inspiration. Och det är skalan där emellan, från cirkelns innersta mitt till utkantens yttersta kant, som skapar den värld du lever i. Världen vi kallar mainstream. Och den världen sitter och småler, sneglandes på dig och dina så kallade nyskapade idéer du copypasteat i plasttronen där du sitter och försöker visa dig bättre än allt och alla på den sociala media-appen du hänger på hela dagarna – trots att du hatar allt som har med etablissemanget att göra.
Trots att du aldrig hade kunnat nå ut till dina anhängare utan den där innovativa kreatören som skapat telefonen du sitter och håller i. För utan den, är du ingen.
Utan konstnären, hade du inte funnits.
:Martin:Nilsson., Vad vore vi utan konst?
