När man går till doktorn och får veta att det tillhör normalt åldrande att bli trött och att få ont låter sig de flesta nöja med det svaret. Det låter ju rimligt att tröttheten och smärtan orsakas av åldrandet, varför doktorns erbjudande om uppiggande och smärtlindrande mediciner tas emot med tacksamhet.
Men, ålder har ingen kausalitet (orsakssamband) med trötthet och ont i kroppen. Detta innebär att sambandet mellan ålder och trötthet/smärta bara är statistiskt. Det som orsakar trötthet och ont i kroppen är att celler lider brist på syre. Då blir man trött och bristen på syre i en eller flera celler innebär att energiproduktionen i dessa blir nedsatt. Då försöker dessa celler producera energi utan syre dvs cellerna börjar jäsa glukos, vilket emellertid inte på långa vägar kan kompensera för bristen på syre och du orkar mindre dvs blir trött. Vid jäsning av glukos uppkommer en restprodukt, mjölksyra, som är sur. I den basiska miljön inne i cellen känner du mjölksyran som smärta. Som tur är tappar mjölksyran omedelbart en väte (H) och övergår till laktat som är basiskt och smärtan försvinner. Men så länge jäsning av glukos pågår känner du smärta.
Varför minskar syreleveranserna till cellerna?
Syre transporteras genom artärerna i de röda blodkropparna, vilka pumpas fram av hjärtats pulserande och artärernas friska, elastiska och spänstiga muskelskikt. När de röda blodkropparna når längst ut i de tunnaste artärerna, som kallas terminala arterioler, måste de kunna passera denna korta men trånga passage. En röd blodkropp kan emellertid ha en större ytterdiameter än den terminala arteriolens innerdiameter. Om den terminala arteriolens muskelskikt har tappat sin elasticitet och spänst blir det jobbigt för hjärtat och det tar längre tid för röda blodkroppar att ta sig igenom terminala arterioler för att komma in i de efterföljande kapillärerna.
Därmed blir det mindre tillgång på röda blodkroppar fulla med syre i kapillärerna varifrån syre ska ta sig igenom omgivande vävnad för att nå fram och in i de enskilda cellerna. Mindre tillgång på röda blodkroppar betyder mindre tillgång på syre för cellerna.
Varför stelnar terminala arteriolers muskelskikt?
Det är 25 år sedan Furchgott, Ignarro och Murad fick Nobelpriset i fysiologi och medicin för sin upptäckt att blodkärlens muskelskikt (tunica media) tappar sin elasticitet och spänst i takt med att leveranserna från endotelcellerna (kärlens insida) av kväveoxid (NO) avtar. Denna kunskap har tyvärr inte kommit att avspeglas i senare tids forskning inom hjärt- och kärlområdet.
Alla celler inklusive artärernas endotelceller har en hårig utsida (glykokalyx). I takt med att glykokalyx skadas av exempelvis bakterier, virus, socker och insulin och därigenom glesnar, minskar endotelcellernas leveranser av NO till kärlväggens muskelskikt (tunica media), som ”stelnar” och hjärtat får allt svårare att pumpa fram så många röda blodkroppar att dina celler inte kommer att lida av syrebrist. Detta kan drabba alla delar av kroppen från artärerna i stora skelettmuskler och hjärtmuskeln till ögats, örats och hjärnans artärer så att de kan leverera tillräckligt med livgivande syre.
Boken ”Hur mår din glykokalyx – ju bättre den mår desto bättre mår du” beskriver hur mina studier under drygt sju år (företrädesvis på Pubmed, där alla medicinvetenskapliga artiklar som publicerats i erkända vetenskapliga publikationer finns tillgängliga) ledde fram till insikten om glykokalyx betydelse för vår hälsa.
Lasse Blomdahl, Varför blir vi trötta och får ont när vi åldras
.){kind=link}