Diskussionen om en global världsordning är ständigt återkommande, där många uttrycker oro över de potentiella konsekvenserna av en centraliserad maktstruktur. Men vad är alternativen, och hur kan vi lösa de problem vi står inför?
Många som motsätter sig teknokrati och kommunism förespråkar kapitalism. Kapitalism har dock sina nackdelar, eftersom utveckling i grunden handlar om vinstmaximering. Inom en renodlad kapitalismen finns det inga direkta incitament att skydda miljön eller folkhälsan. Detta kan leda till situationer där exempelvis läkemedelsindustrin släpper ut farliga mediciner som långsiktigt skapar nya sjukdomar, vilket gör att de behåller sina marknadsandelar. Vissa argumenterar att konsumenterna styr genom att välja företag som följer etiska standarder, men historien visar att detta ofta inte stämmer. Det finns brist på insyn i företag, vilket gör det svårt för konsumenter att fatta välgrundade beslut. Många individer agerar dessutom för personlig vinning snarare än att ta ett kollektivt ansvar. Därför finns det inga renodlade kapitalistiska system; staten ingriper ofta för att styra utvecklingen där ekonomiska incitament saknas.
Andra förespråkar anarki och att människor ska hantera samhällsproblem lokalt. Detta leder dock ofta till svårigheter att försvara territorium och upprätthålla säkerhet utan en stat med polis och militär som kan skydda lokala grupper från konkurrerande grupper. Det finns heller inget skydd mot att en grupp orsakar miljöförstöring som påverkar andra grupper. Att ha någon form av regering eller styre är därför enligt många nödvändigt. Det finns exempel på anarki som har skapat egna organisationer för att hantera dessa problem, men de verkar fungera bäst i liten skala där vi har insyn i våra lokala ekonomier.
Planekonomi eller kommunism försöker motverka dessa problem genom att ge incitament för att agera på ett sätt som stödjer samhället i sin helhet. Det har potential att skapa balans i vår konsumtion och styra samhällsutvecklingen mot hållbarhet, samt eliminera extrem fattigdom och överdriven konsumtion. En planekonomi kan allokera resurser till projekt som att städa upp efter utsläpp och andra icke-kommersiella värden. Det finns fördelar med större stater som styr penningpolitik och beteenden, vilket kan ge stabilitet och öka resurseffektiviteten.
Det största problemet med tidiga kommunistiska stater var bristen på kontrollstrukturer och incitament för människor att arbeta hårt. Det spelade ofta ingen roll om man arbetade flitigt eller inte, eftersom man ändå fick samma matkuponger. Propaganda och avrättningar av oliktänkande var de enda styrmedlen, vilket inte skapade bra förutsättningar för en produktiv befolkning. Konsekvenserna blev katastrofala när arbetarna tappade motivation och skördarna inte gav tillräckligt med mat, vilket ledde till svält och fattigdom.
Idag har kommunismen i Kina inte samma problem. Teknologisk övervakning har skapat ett system av incitament. Genom ett socialt poängsystem får de som agerar i linje med kommunistpartiets plan fördelar. Detta kan leda till god produktion och samtidigt ge staten kontroll över konsumtionen. Det är en form av gamifiering av arbetsplatsen, där man får poäng och belöningar som kan ge små bonusar. Dock har Kina nu gått ifrån sitt kommunistiska system och har nu en form av socialism. Alltså en blandning av marknads- och planekonomi.
Problemet uppstår när den styrande klassen, som fattar beslut, fortfarande drivs av samma girighet som den kapitalistiska överklassen. Det blir ofta som ett kungadöme där makten går i arv inom partiet. Korruption leder till felaktiga beslut och skapar ett strukturellt orättvist samhälle. I Kina ser vi hur en liten överklass snabbt får enorma rikedomar, vilket leder till överkonsumtion och belastning på resurser.
Demokrati är det system som idag föreslås som lösning, där kapitalismen kontrolleras i samarbete med staten och politiker väljs av folket för att skapa marknadsåtgärder och styra utvecklingen. Det har dock visat sig ha samma problem med en styrande elit, där val manipuleras och ”köps” genom propaganda och falska löften. Det handlar inte om vad folket vill, utan om att övertyga väljarbasen genom kostsamma kampanjer och manipulation.
En ny våg av teknokrati börjar nu inta den globala scenen. En teknokrati är i princip en planekonomi där de styrande väljs baserat på sina meriter och kompetens. Dock är de teknokratier som växer fram, särskilt i USA, ofta baserade på meriter inom det kapitalistiska systemet, vilket ofta representerar hur väl kopplade de är med makteliten. I en teknokrati ska experter styra, men precis som i kommunism blir det en liten elit som styr i egenintresse.
Det talas om att AI ska kunna vara den styrande och kontrollerande gruppen som utvecklar planekonomin. Detta borde vara möjligt, men endast om ingen kan manipulera denna centraliserade styrning. AI är i sig självt bara ett avancerat verktyg, och det är fortfarande någon som kontrollerar det, både genom hur det tränas och vilka frågor det ges. Det blir i slutändan ett verktyg i händerna på samma teknokratiska elit.
Hur ska man lösa det?
Jag tror inte att vi kan återgå till ett samhälle utan teknologisk övervakning och styrning. För att lösa problemet måste vi istället fokusera på hur de styrande väljs ut. Hur kan vi lyfta fram personer som verkligen har de meriter som behövs och sätter allas välfärd i första rummet? Det handlar om att vidareutveckla vår demokrati och hitta bättre system för att rösta. Vi måste skapa en struktur där folket väljer vilka som ska övervaka systemet och säkerställa rättvisa och integritet.
Jag förespråkar en fraktal demokrati. I en fraktal demokrati väljer vi representanter genom personval i små valgrupper, så små att vi verkligen kan lära känna varandra. Där väljer vi personer som vi tror kan representera människor på ett bra sätt. Det blir en process att vaska fram de bästa och mest empatiska individerna i samhället. Det kan liknas vid en tävling där vi röstar på varandra baserat på våra positiva kvaliteter. Ett sådant system är svårt att manipulera. Om vi har detta system helt säkrat med full transparens och decentralisering, säkerställer vi en god samhällsutveckling. Personlig integritet och problem med övervakning måste lösas på liknande sätt genom att vår data inte kan samlas in centralt och exponeras av de som styr. Data måste lagras i säkra system som i sig är decentraliserade.
Då kan vi skapa ett system som inte bygger på korruption utan på sunt förnuft. Vi kan även ha övervakning och styrning av marknader och beteenden utan att ge en elit ett oönskat inflytande. Det kan korrigera problem med överkonsumtion och fattigdom utan att minska vår integritet. Det kan även ge mening till människors liv utan att ge efter för girighet och konsumtion.
Det är inte teknokrati eller övervakning i sig som är problemet, utan vilka som styr denna utveckling.
Mikael Cromsjö – Vilket typ av styrelseskick vill vi ha?
