Pandemin som aldrig fanns: Framväxten av digital kontroll

År 2010 beskrev en rapport från Rockefeller Foundation med titeln Scenarios for the Future of Technology and International Development en fiktiv pandemi som följdes av alltmer auktoritär statlig kontroll.

Rapportens scenario ”Lock Step” föreställde sig begränsningar av rörelsefriheten, intensifierad övervakning och biometriska identifieringssystem som skulle finnas kvar långt efter att nödläget hade upphört.

Ett årtionde senare införde regeringar världen över extraordinära restriktioner som svar på covid-19. Medborgare tvingades stanna i sina hem, företag stängdes, religiösa sammankomster förbjöds och tillgången till vanliga sociala aktiviteter blev villkorad av att man följde folkhälsobestämmelserna.

Var detta helt enkelt en extraordinär reaktion på en extraordinär nödsituation? Eller skapade krisen ett prejudikat för något betydligt mer långtgående: omvandlingen av samhället till ett alltmer övervakat och digitalt reglerat system?

Sex år efter händelserna 2020 förtjänar den frågan att granskas på allvar.

Nödläget som förändrade allt
Covidperioden visade hur snabbt förment demokratiska regeringar kunde upphäva friheter som generationer hade tagit för givna.

Rörelsefriheten, föreningsfriheten, religionsfriheten och näringsfriheten blev beroende av myndigheternas tillstånd. Småföretag drabbades av enorma förluster, medan stora teknik- och läkemedelsföretag gynnades av en aldrig tidigare skådad efterfrågan på deras produkter och tjänster.

Motiveringen som angavs var allmänhetens säkerhet. Men de politiska konsekvenserna sträckte sig långt bortom folkhälsan.

Den kanske mest oroande utvecklingen var den utbredda acceptansen för att regeringar kunde avgöra om medborgare skulle tillåtas delta i det vanliga samhällslivet utifrån deras medicinska status.

Under en period var möjligheten att besöka restauranger, resa internationellt, delta i evenemang eller behålla vissa anställningar beroende av vaccinationsbevis, testintyg eller tillfrisknandebevis.

En farlig princip hade gjort sitt inträde i samhällslivet: tillgången till vardagliga friheter kunde göras beroende av en digitalt verifierbar behörighetshandling.

Planerna fanns redan före covid
Ett särskilt avslöjande exempel är Europeiska kommissionens vaccinationsinitiativ från 2018. Den efterföljande färdplanen innefattade planer på att undersöka möjligheten att införa ett gemensamt vaccinationskort eller vaccinationspass som skulle vara kompatibelt med elektroniska vaccinationssystem och erkännas över nationsgränserna. Dessa förslag fanns redan innan covid-19 dök upp.

I oktober 2019 organiserade Johns Hopkins University, World Economic Forum och Bill & Melinda Gates Foundation Event 201, en övning som simulerade en global coronaviruspandemi. Övningen undersökte samordning mellan regeringar, ekonomiska störningar, företagens medverkan och informationshantering under en omfattande hälsokris.

Sådana förberedelser bevisar inte i sig att pandemin var avsiktligt iscensatt. De visar emellertid att inflytelserika institutioner redan hade övervägt de tekniker, politiska åtgärder och samordningsmekanismer som senare användes under nödläget.

Rockefeller Foundations tidigare scenario ”Lock Step” är särskilt anmärkningsvärt eftersom det föreställde sig en värld där restriktioner införda under ett nödläge utvecklades till bestående system för auktoritär övervakning och kontroll.

Den avgörande frågan är om tillfälliga arrangemang under ett nödläge kan förvandlas till permanenta styrmedel.

Från vaccinationspass till digital identitet
Under den så kallade covid-19-pandemin infördes digitala hälsointyg i Europa och på andra håll.

EU:s digitala covidintyg fungerade som ett elektroniskt bevis på vaccination, testning eller tillfrisknande. Det presenterades som ett sätt att underlätta resor samtidigt som folkhälsan skyddades. Men det visade också något politiskt betydelsefullt: regeringar kunde upprätta en teknisk infrastruktur genom vilken en individs rätt att delta i vissa aktiviteter kunde kontrolleras elektroniskt.

Den ursprungliga EU-förordningen om covidintyget upphörde att gälla i juni 2023. Men den bakomliggande tekniken försvann inte bara.

Samma månad tillkännagav Världshälsoorganisationen (WHO) och Europeiska kommissionen ett partnerskap för att utveckla ett globalt nätverk för digitala hälsointyg, Global Digital Health Certification Network, med hjälp av teknik som härrörde från det europeiska systemet. WHO beskrev detta som ett sätt att förbättra internationell hälsodokumentation och beredskapen inför framtida pandemier, med skyddsåtgärder avsedda att värna personuppgifter.

Detta var inte längre ett hypotetiskt scenario. Under covidnödläget hade regeringar redan visat att digitala hälsointyg kunde avgöra om medborgare tilläts resa, besöka offentliga platser eller delta i vanliga sociala aktiviteter. Infrastrukturen fördes vidare efter det nödläge som påstods ha motiverat dess införande.

Prejudikatet var omisskännligt: grundläggande friheter kunde göras beroende av digitalt verifierad efterlevnad av statliga bestämmelser. Det som en gång hade framstått som ett extraordinärt intrång i privatlivet hade blivit en fungerande verklighet. Frågan var inte längre om sådana system kunde införas, utan vilka skyddsåtgärder som skulle förhindra att de utvidgades till andra delar av samhället.

De vetenskapliga grunderna som förtjänar att granskas
I min bok No Worries No Virus ifrågasätter jag de vetenskapliga belägg som har presenterats för själva existensen av SARS-CoV-2. Jag granskar konventionella virologiska metoder, däribland virusisolering, cellodlingsexperiment och datorstödd genetisk sekvensering. Jag ifrågasätter också de vetenskapliga påståenden som användes för att motivera de extraordinära restriktioner som infördes för allmänheten under covid-19-eran.

Forskaren Christine Massey har samlat in svar på begäranden om utlämnande av allmänna handlingar enligt offentlighetslagstiftningen (Freedom of Information) från institutioner, angående dokumentation om rening av SARS-CoV-2 direkt från patientprover. Hon hävdar att konventionella laboratorieförfaranden inte uppfyller den standard för isolering som hon anser vara nödvändig.

Jag granskar också invändningar som framförts av dr Thomas Cowan och andra beträffande tolkningen av virusgenom som rekonstruerats med hjälp av beräkningstekniska metoder.

Kritiker av den konventionella virologin har väckt allvarliga frågor om virusisolering, tolkningen av laboratoriebevis och användningen av datorgenererade virusgenomsekvenser. Begäranden om utlämnande av allmänna handlingar har också väckt frågor om vilken dokumentation folkhälsomyndigheter har beträffande virusisolering. Dessa frågor förtjänar en öppen vetenskaplig granskning och tydliga svar, särskilt med tanke på de extraordinära restriktioner som infördes för allmänheten i covid-19 namn.

Min forskning granskar också argumenten från dr Stefan Lanka och dr Claus Köhnlein, som båda har ifrågasatt etablerade förklaringar till virussjukdomar. Lanka ifrågasätter tolkningen av cellodlingsexperiment och hävdar att bristfälliga kontrollexperiment har lett till felaktiga slutsatser om virus. Köhnlein, medförfattare till Virus Mania, ifrågasätter den roll som diagnostiska tester spelar när sjukdomsutbrott definieras och hävdar att positiva testresultat inte nödvändigtvis fastställer orsaken till sjukdom. Deras argument väcker grundläggande frågor om den vetenskapliga metodik som används inom konventionell virologi och tolkningen av de belägg som presenteras till stöd för etablerade teorier om virussjukdomar.

Vetenskaplig auktoritet bör aldrig vara immun mot kritik. Samma beviskrav måste gälla för alla, även för dem som ifrågasätter etablerade vetenskapliga uppfattningar. Detta är särskilt viktigt när vetenskapliga råd används för att motivera extraordinära inskränkningar i människors friheter.

Det utbredda beroendet av PCR-testning väcker ytterligare en grundläggande fråga: vad bevisade egentligen ett positivt testresultat? PCR påvisar specifika genetiska sekvenser, men ett positivt resultat fastställer inte i sig att någon lider av en sjukdom. Kary Mullis, den Nobelprisbelönade uppfinnaren av PCR, konstaterade under en diskussion om PCR-testning och hiv på 1990-talet: ”Det säger inte att du är sjuk.”

Kritiker har också ifrågasatt användningen av höga tröskelvärden för antalet amplifieringscykler, vilket kan ge positiva resultat från mycket små mängder genetiskt material. Ändå blev dessa resultat centrala för de rapporterade antalen covid-19-fall och för regeringsbeslut som påverkade miljontals människors liv. Skillnaden mellan att påvisa genetiskt material och att fastställa orsaken till sjukdom eller dödsfall var därför av avgörande betydelse.

Men hur är det med de miljontals dödsfallen i covid-19?
En uppenbar fråga följer: om de vetenskapliga beläggen för SARS-CoV-2 ifrågasätts, hur ska då de miljontals dödsfall som tillskrivits covid-19 förklaras? Min bok granskar denna fråga i detalj, bland annat de metoder som användes för att klassificera dödsfall i covid-19, den kraftiga minskningen av rapporterade influensafall, effekterna av sjukhusens behandlingsprotokoll och tolkningen av den totala dödlighetsstatistiken. Den undersöker också den viktiga skillnaden mellan att dö med ett positivt covidtest och att dö på grund av sjukdomen.

Ett exempel kommer från Nordirland. Ett statistiskt meddelande från regeringen, publicerat den 4 september 2020, förklarade att hälsodepartementets siffror över dödsfall i covid-19 omfattade personer som hade testat positivt inom 28 dagar före dödsfallet, oavsett om covid-19 var dödsorsaken. Originaldokumentet finns tillgängligt i en arkiverad kopia på min webbplats.

Detta väcker en viktig fråga: hur många av de dödsfall som rapporterades till allmänheten som dödsfall i covid-19 orsakades faktiskt av den påstådda sjukdomen, och hur många var dödsfall av andra orsaker där personen hade ett positivt testresultat?

Den digitala kontrollens arkitektur
Den bredare oron sträcker sig bortom hälsointyg. System för digital identitet, biometrisk autentisering, artificiell intelligens, övervakningsteknik och digitala centralbanksvalutor utvecklas inom ramen för olika institutionella program.

Dessa tekniker är inte i sig förtryckande verktyg. De kan erbjuda bekvämlighet, säkerhet och legitima samhällsfördelar. Men möjligheten att kombinera dem väcker djupgående frågor om individens självbestämmande.

Föreställ dig ett samhälle där identifiering, finansiella transaktioner, tillgång till tjänster och rörelsefrihet i allt högre grad är beroende av sammankopplade digitala system.

Vem kontrollerar dessa system? Vem avgör vem som är berättigad till tillgång? Vad händer när en person felaktigt klassificeras, nekas tillgång eller utestängs?

Skulle regeringar så småningom kunna göra ekonomiskt eller socialt deltagande beroende av att människor följer politiska riktlinjer som saknar koppling till teknikens ursprungliga syfte?

Detta är inte förutsägelser om en oundviklig teknologisk diktatur. Det är förutsebara risker som kräver skyddsåtgärder innan systemen blir djupt integrerade i vardagslivet.

Covidnödläget visade hur snabbt politiska makthavare kunde ställa villkor för aktiviteter som tidigare betraktats som grundläggande friheter. Oron gäller nu huruvida en alltmer sofistikerad digital infrastruktur skulle kunna göra liknande restriktioner lättare att administrera under framtida nödlägen.

Nästa nödläge
Den viktigaste lärdomen från covideran är hur lätt extraordinära statliga befogenheter kan bli en del av vardagslivet. Vetenskapliga påståenden måste alltid vara öppna för ifrågasättande och oberoende granskning. Ändå verkar många människor ha blivit så vana vid statlig auktoritet att de sällan ifrågasätter dess kontroll över deras liv.

De tekniker som införs under ett nödläge kan finnas kvar långt efter att det har upphört. Redan från födelseregistreringen knyts människor till statliga system genom officiella identitetshandlingar och otaliga administrativa krav. Digitala identitets- och övervakningssystem kan utvidga denna kontroll ytterligare och göra människor alltmer beroende av myndigheternas godkännande för att kunna utföra vardagliga aktiviteter.

I slutändan måste varje människa själv avgöra hur mycket auktoritet hon är villig att acceptera och om hon är beredd att ifrågasätta de system som styr hennes liv. Staten är inte den högsta auktoriteten, och lydnad mot staten bör inte ersätta vårt ansvar inför Gud, sanningen och vårt eget samvete. Det yttersta skyddet förblir tron på Gud, självständigt tänkande, personligt ansvar och modet att ifrågasätta auktoriteter.

Slutnot: Boken No Worries No Virus, som ingår i serien Science, Power & Society, granskar covidnödläget, pandemiplanering, läkemedelsindustrins intressen, vetenskapliga kontroverser och den teknokratiska maktens utvidgning.

globalresearch.ca, Pandemin som aldrig fanns: Framväxten av digital kontroll

Källor

1. Rockefeller Foundation och Global Business Network (2010), Scenarios for the Future of Technology and International Development, särskilt scenariot ”Lock Step”.
2. Europeiska kommissionen, Roadmap on Vaccination, som omfattar föreslagna åtgärder för perioden 2018–2022, däribland en undersökning av möjligheten att införa ett gemensamt europeiskt vaccinationskort eller vaccinationspass. Se även Europeiska kommissionens publikationsregister.
3. Johns Hopkins Center for Health Security (18 oktober 2019), Event 201 Pandemic Tabletop Exercise, organiserad tillsammans med World Economic Forum och Bill & Melinda Gates Foundation.
4. Europeiska kommissionen, EU Digital COVID Certificate, om bland annat hur intygssystemet fungerade och att den förordning som reglerade det upphörde att gälla den 30 juni 2023.
5. Världshälsoorganisationen (WHO) (5 juni 2023), The European Commission and WHO Launch Landmark Digital Health Initiative to Strengthen Global Health Security.
6. Europeiska unionens råd (27 juni 2023), Towards a Global Digital Health Certificate: Council Adopts Recommendations.
7. Keenan, Mark Gerard, No Worries No Virus, särskilt kapitel 3, 5, 6 och 7, som behandlar pandemiplanering, PCR-testning, rapporterad dödlighet och kritik mot konventionell virologi.
8. Kary Mullis, uttalanden om PCR-testning och hiv, inspelade under 1990-talet.