Blir demokratin bara en kort parentes i historien?

svenska riksdagen

Den svenska demokratin med fri och lika rösträtt har knappt hundra år på nacken. Tanken med rösträttsreformen som trädde i kraft 1921, var att landet skulle styras av en riksdag som valts av hela folket där alla vuxna hade en röst. Denna styrform har föregåtts av en flerhundraårig ståndsriksdag där de fyra stånden adel, präster, borgare och bönder vid kungens sida styrde landet. Systemet innebar att vanligt folk och kvinnor inte hade ngt inflytande och att den på den tiden stora bondeklassen var kraftigt underrepresenterad. Ståndsriksdagen ersattes 1866 av en tvåkammarriksdag, som man fortfarande ser spåren från i den gamla delen av Riksdagshuset. Där var rösträtten till en början kraftigt begränsad av vilken inkomst och förmögenhet man hade.

Meningen med den moderna formen för nationell demokrati som är gemensam för flertalet s.k. västländer och några till, är att rätten att stifta lagar skall ligga i medborgarnas händer och att den inte skall kunna styras av ekonomiska och andra intressen.

När den svenska demokratin stod på sin topp, bars den fram av ett antal folkrörelser med ideellt arbetande medlemmar med gemensamma värderingar, om hur de ville styra samhället. Verksamheten organiserades i ett antal politiska partier och finansierades med medlemsavgifter, gåvor, lotterier och ideellt arbete. Partierna nominerade kandidater ur de egna leden till de allmänna valen och hade på detta sätt en nära folklig förankring.

Förtroendekrisen för demokratin började i Sverige med att de ledande politikerna tyckte systemet med ideellt arbetande folkrörelser var för jobbigt. Man beslutade sig helt enkelt för att uttaxera de pengar man behövde från skattebetalarna för att finansiera sina partiers verksamhet. Man gjorde sig därmed oberoende av folkrörelsernas medlemmar. Partierna förvandlades inom loppet av några decennier till rena yrkesorganisationer för de personer som livnärde sig på politiska uppdrag. Antalet partimedlemmar minskade drastiskt när de ideellt anslutna tappade sitt inflytande och inte såg någon mening med engagemanget. Vi har sett en liknande utveckling i flertalet västerländska demokratier.

Det enda verkliga undantaget från den västliga demokratins förfall är Schweiz. Där har man kvar en form att medborgerligt direktinflytande via beslutande folkomröstningar som medborgarna själva kan iscensätta, om man är tillräckligt många som begär det. Det krävs 100 000 namnunderskrifter inom 18 månader för att få tillstånd en folkomröstning. Varje grundlagsförändring på nationell nivå underställs därtill en obligatorisk och beslutande folkomröstning.

Globalismen är demokratins dödgrävare
Den västliga demokratin förde med sig en exempellös ekonomisk utveckling som med tiden skapade en växande rad enorma privata förmögenheter. Motor i denna utveckling var länge USA varför många privata förmögenheter fortfarande finns och växer där. Detta är givetvis glädjande så länge som det även ger upphov till ett ökat och spritt välstånd till vanliga människor, vilket det inte längre gör.

Problemet med allt fler oerhört rika personer och familjeklaner är dock att dessa inte nöjer sig med bara sitt stora materiella överflöd.

Gordon Gekko i filmen Wall Street konstaterar att Greed is good dvs girighet är bra. De rika vill alltid bli rikare genom att växa sina portföljer med företag och banker. Det kräver att företagen lyckas erövra och dominera allt fler av världens olika marknader. För att nå det behöver man politiskt inflytande och makt så att man kan minimera nationella hinder och gränser.

Ur denna strävan har det vuxit fram en rad slutna oerhört mäktiga sällskap och lobbyorganisationer styrda av det jag brukar kalla den angloamerikanska oligarkin. Denna mäktiga oligarki lierad med Europas gamla kungahus har även skaffat sig kontrollen över 90% av västvärldens MSM och förvandlat dem från maktens oväldiga granskare till simpla propagandainstrument för sin globalistiska agenda.

I USA har för länge sedan makten i stort sätt helt tagits över av oligarkin vilket bl.a. Jimmy Carter nyligen omvittnat. Man kan inte längre nå de viktigaste politiska positionerna där utan uppbackning av oligarkin eller att själv vara en oligark som Donald Trump. Vittnesmålen om de globala företagens politisk inflytande ökar för var dag. Den angloamerikanska oligarkins frontman George Soros har nyligen donerat tre fjärdedelar av sin enorma förmögenhet till sin egen förment ideella organisation Open Society, vars syfte är raserade nationella gränser och med det raserande av demokratiska styrelseskick.

Den som var först med att forma en modern framgångsrik global företagsstrategi var John D. Rockefeller med hans Standard Oil, vilket gjorde honom och hans familj oerhört förmögna. Hans företagsfilosofi utgick från att konkurrens är en synd och att man därför måste eftersträva tillräcklig marknadsdominans för att kunna eliminera mindre konkurrenter och nå framgång. En lång rad av världens största företag är uppbyggda efter den filosofin. Microsoft är ett typiskt nutida exempel på ett modernt Standard Oil. Om man inte kan uppnå ett globalt monopol eller oligopol, får man skapa det genom hårt driven global varumärkespolicy som t.ex. Coca Cola.

Det är strävan efter global marknadsdominans och globala företag som är roten till dagens globalistiska tänkande. Strategin förutsätter att man lyckas minska nationella demokratiska församlingars rätt att kunna fatta egna beslut och att kunna reglera flödet av varor, tjänster och människor över nationernas gränser. Regelverken skall istället skapas av överstatliga organ som FN, EU, IMF, Världsbanken, WTO, WHO m.fl. och via globala miljöavtal som det aktuella klimatavtalet och olika handelsavtal mellan rader av länder. De aktuella avtalen såsom TTIP, TPP, Nafta m.fl. handlar om att flytta makt från våra parlament till de globala företagens styrelserum. Bakom allt detta kan vi lätt spåra den angloamerikanska oligarkin som initiativtagare och pådrivande.

Pengar och makt
Vad oligarkerna vet är att alla har ett pris. Med god tillgång till pengar kan man utöva makt och med allt större tillgångar kan man utöva allt större makt. Eftersom förmögenheterna i världen växer och koncentreras till de rikaste oligarkerna så ökar självklart även deras möjligheter att utöva makt över den förda politiken i världen. Den politiska makten glider således allt mer över i de rikaste av de rikas händer och det folkliga demokratiska inflytandet smälter ihop. Varför tror ni inte Sveriges politiska adel vill skriva under det aktuella avtalet mot kärnvapen och varför smygansluter man landet till NATO trots en solklar folklig opinion emot båda?

Men kanske någon invänder, vi har ju stränga lagar mot korruption som skall förhindra möjligheten att påverka viktiga beslut med mutor och annan bestickning. Problemet är bara att en ytterst liten del av det som idag är korruption kan visas vara det i en rättsprocess. Vi kan inte med dagens lagstiftning komma åt löften om framtida belöningar.

Vår adel av yrkespolitiker har som jag visade inledningsvis släppt kontakten med sina väljare och ser mest de politiska uppdragen som steg på en karriärstege. En stege som för den som följer oligarkernas instruktioner ofta slutar med ett ytterst välavlönat jobb hos någon av oligarkins banker eller företag eller som konsult åt samma krets. Ett tydligt exempel på det senare är hur Fredrik Reinfeldt, efter instruktioner från oligarkins frontfigurer, öppnade de svenska gränserna för en okontrollerad ström av migranter och flyktingar. Ett beslut utan folklig förankring.

Reinfeldt har bl.a. belönats efter sitt frånträde med ett ytterst välarvoderat kontrakt med Bank of America, i mina ögon ett rent skenkontrakt. Han hade förra året inkomster på 22 miljoner kronor enligt pressuppgifter. Den tidigare socialdemokratiske finansministern Erik Åsbrink fick efter sin avgång ett uppdrag av banken Goldman Sachs där oligarken Jacob Wallenberg satt i styrelsen. Wallenbergs har på liknande sätt belönat en rad tidigare socialdemokratiska politiker med välarvoderade befattningar. Tidigare socialdemokratiske näringsministern Björn Rosengren fick efter sin avgång ett ytterst välarvoderat uppdrag av oligarken Jan Stenbeck. Exemplen kan mångfaldigas. Det återstår att se vem som tar hand om Stefan Löfven och Peter Hultqvist efter nästa val? Detta är dock inte korruption i lagens mening.

Konsekvensen av denna utveckling, där västvärldens rikaste allt mer använder sin rikedom för att knyta till sig politiker med dolda handslag under hemliga möten i något av deras slutna sällskap, är att de politiska karriäristerna mest bara ser oss väljare som ett instrument för att komma i åtnjutande av det hägrande välståndet. Demokratin byter skepnad från en framgångsrik modell föra att styra vårt samhälle och bygga välfärd till en simpel Potemkinkuliss.

De västliga demokratiernas tidigare moraliska övertag över mer auktoritära regimer med svagare demokratiska inslag såsom Kina, Ryssland m.fl. smälter snabbt ihop till betydelselöshet.

Svaret på den rubricerade frågan blir dessvärre – JA!

Av Lars Bern

Originaltext: anthropocene.live

1 kommentar

Lämna ett svar

Please enter your comment!
Please enter your name here