Basen för nästan allt levande på jorden är växtligheten. Utan växter kan inga djur och människor existera och planeten skulle vara en död öken som den vi kan observera på grannplaneten Mars. F.ö. är detta säkert förhållandet på flertalet planeter som kretsar kring andra stjärnor i vår galax.

Växtligheten bygger på två kemiska föreningar – koldioxid (CO2) och vatten (H2O). När dessa två föreningar bringas att reagera kemiskt med varandra med hjälp av energi från solens ultravioletta strålning så bildas glukos (C6H12O6) och syre (O2) genom den s.k. fotosyntesen. Glukosen använder sedan växterna för att bygga sina cellulosastrukturer och till de kolhydrater som de lagrar i sina frukter, bär, rötter m.m.. Syret avger växten till omgivningen som en restprodukt.

Detta grundläggande samband innebär att det blir ingen växtlighet utan koldioxid och vatten. I jordens ekosystem har vi utomordentligt gott om vatten men ganska begränsat med koldioxid. Den senare föreningen finns som ett spårämne i atmosfären (0,04%) och mer finns löst i världshaven. Om halten av koldioxid understiger 0,01% avstannar i stort sett all fotosyntes och växterna dör. Livet på jorden upphör. Mellan halten 0,01% till 0,03% och vid låga temperaturer är växtligheten hämmad av brist på tillräckligt med koldioxid och värme. När halten stiger som den har gjort de senaste 50 åren ökar växtligheten markant och skördarna slår årliga rekord.

Det är således tre faktorer som är viktiga för att vi skall få rik växtlighet – vatten, koldioxid och värme. Alla trädgårdsmästare vet detta varför de ser till att deras växthus har en hög halt av koldioxid, värme och en fuktig miljö.

När växterna har värme och god tillgång till koldioxid får de långt livskraftigare rotsystem som går djupare och är vidare än vid lägre koldioxidhalt. Det innebär att växternas förmåga att hämta upp vatten och näringsämnen ur marken förbättras avsevärt. Vid högre koldioxidhalt behöver växterna öppna sina klyvöppningar mindre för att andas in den nödvändiga koldioxiden, det får som sekundäreffekt att mindre vatten avdunstar från växten.

Båda dessa effekter leder till att växternas resistens mot torka förbättras betydligt och växtlighet sprider sig in i gårdagens ökenområden. Öknarna krymper. Större arealer kan odlas och utbytet per ha blir långt högre. Detta är orsaken bakom att världens jordbruk numer slagit skörderekord de senaste decennierna och att färre människor dör av svält.

Klimatfascisterna har lanserat en ytterst skruvad hypotes om att den lägre koldioxidhalt och det kallare klimat som vi hade på 1800-talet skulle varit någon sorts optimalt tillstånd. Inget kan vara mer fel. Den period med kallt klimat och låg koldioxidhalt som vi i princip hade från 1300-talet fram till mitten av 1800-talet präglades av enorma umbäranden, farsoter och ständig missväxt som periodvis raderade ut en stor del av befolkningarna på våra breddgrader. Det var allt annat än ett optimalt tillstånd det var ett verkligt klimatnödläge.

Klimatfascisterna som desperat försöker förklara bort den positiva utvecklingen av växtligheten på jorden under det senaste halvseklet, menar att de snabbare växande grödorna med den högre koldioxidhalten och medeltemperaturen, skulle vara mer näringsfattiga. Det är givetvis bara ett påhitt för att försvara en extremistisk politisk position. Växter med betydligt större och djupare rotsystem tar givetvis upp långt mer näringsämnen och mineraler ur jorden. Att vi idag kan konstatera att halten av viktiga näringsämnen gått ner i våra industriellt massproducerade grödor, beror helt och hållet på att industrijordbrukets monokulturer utarmar jordbruksmarken på ett ohållbart sätt och har inget med en stigande koldioxidhalt att göra.

För att vi skall återfå näringsrikare jordbruksprodukter måste vi gå tillbaka till det ekologiskt naturliga jordbruk, där man växlade mellan odling och stora bestånd av betesdjur som vi hade förr. Betesdjuren är de som ser till att regenerera  matjorden i markerna. Utan betande djur dör jordarna. Det historisk bästa beviset på det, var när världens rikaste jordar i USAs mellanvästern blåste bort efter att korkade människor skjutit av de 80 miljoner bisonoxar, som var de som skapade och underhöll de bördiga markerna. Händelsen finns skildrad av John Steinbeck i romanen Vredens druvor.

Klimatfascismens köttskam arbetar frenetiskt på att få bort all boskapsuppfödning inom jordbruket. Skulle de lyckas, vilket Gud förbjude, skulle världen inom några decennier inte ha en chans att föda jordens befolkning utan vi skulle drabbas av massvält och flera miljarder skulle duka under. Den utvecklingen skulle därtill påskyndas av att produktionen av konstgödning för att hålla de utarmade jordarna produktiva skulle bli mycket dyrare med klimatfascisternas förbud mot användning av gas och olja.

Människan beroende av de gräsbetande djuren
Växtligheten har skapat förutsättningen för uppkomsten av djurliv och människor. De gräsätande djuren äter växterna och omvandlar växtmaterialets sammanlänkade glukosmolekyler tillbaka till fri glukos som de sedan använder i sin metabolism genom att omvandla glukosen tillbaka till koldioxid och vatten via en kemisk reaktion som frigör behövlig energi och lämnar koldioxiden och vattnet som restprodukter som sedan växter återanvänder i ett evigt kretslopp. Glukosen används även till att bygga upp proteiner och kolesterol som är djurkroppens viktigaste byggstenar eller genom att lagra ett överskott av koleste