De svenska massmediernas självcensur och aktivism – Del 3

Sveriges radio gjorde sin första sändning på nyårsdagen 1925 i det då nybildade aktiebolaget Radiotjänst. Företaget hade bildats genom ett samarbete mellan samtliga ledande tidningar i Sverige. På den tiden fanns det en subkultur av människor som själva sände radio. Något som inte sågs med blida ögon av myndigheterna varpå ett statligt monopol på alla radiosändningar infördes.

Under 80-talet luckrades SVT:s monopol upp och andra aktörer slog sig in på marknaden. Etermediemarknaden blev nu fri och Public service blev nu tvungna att hantera den kommersiella konkurrens som uppstod. Etermediemarknadens avreglering under 80-talet innebar att nya aktörer, inte minst Jan Stenbeck, gjorde anspråk på ett utrymme som länge hade varit endast statens privilegium.

De nya kanalerna finansierades med hjälp av reklam vilket var någonting helt nytt och revolutionerande i Sverige. Då kom också ifrågasättande av Public services roll som oberoende statlig institution. Förutom att etersändningens monopol avskaffades blev Public service med tiden tvunget att hantera det faktum att sociala medier  växte fram. 40 år senare är Public service dock fortfarande en ohotad koloss med enorma statsbidrag som åtnjuter rätt starkt förtroende bland befolkningen.

I de sändningstillstånd som gäller för Sveriges Television och Sverige Radio står det att ”sändningsrätten ska utövas opartiskt och sakligt”. Opartiskhet är följaktligen  inskrivet i Public service-mediernas formella uppdrag. Vi har sett åtskilliga exempel genom åren på att det ofta inte är fallet. Anser då TV-tittarna och radiolyssnarna att  SVT och  SR  är opartiska och neutrala i sin nyhetsförmedling? Nja, inte riktigt.

En rapport gjord av Medie-Sverige 2021 visade att dem som definierade sig själva som klart till höger hade betydligt lägre förtroende för SVT och Sveriges radio, 28 respektive 33 procentenheter, än dem som uppvisade klara vänstersympatier.¹

En studie som gjordes av SOM-institutet 2022 visade att en tredjedel av tittarna och lyssnarna upplevde en politisk slagsida som innebar att partierna  till vänster på den politiska skalan gynnas.²  Av dem som uppgav sig stå till höger ansåg 33 procent att Sveriges Radio är klart vänster i sin nyhetsrapportering. Av dem som såg sig som vänster politiskt ansåg bara 1 procent att SR har slagsida åt vänster.³ 

Förtroendebarometerns studie från Medieakademin samma år visade att 37 procent  ansåg att SR lutade klart eller något åt vänster och 39 procent sa samma om SVT.⁴

I 2025 års SOM-undersökning från Göteborgs universitet uppger  86 procent av dem som säger sig stå klart till vänster politiskt att de har förtroende för SVT. Bland dem som placerar sig själva klart till höger så var siffran endast 57 procent.⁵

2025 års Förtroendebarometer från Medieakademin uppvisar en ännu större skillnad: Av dem som sade sig sig stå klart till vänster har 87 procent mycket eller ganska stort förtroende för SVT. Av dem som anser sig stå klart till höger har endast 33 procent förtroende för SVT. För SR är motsvarande andelar 88 respektive 40 procent.⁶

Författaren, musikern och debattören Jens Ganman har viss bakgrund inom Public service och beskriver det som ett åsiktsförtryckande företag som tvingar de anställda att anpassa sina åsikter efter en redan förtryckt värdegrund: ”Läs vad som står i deras statuter numera”, säger han. ”De har mer fokus på att man ska ha rätt värdegrund, än att man ska göra bra journalistik”.⁷ Ganman anser att värdegrunden borde strykas ur alla offentliga dokument och policydirektiv och istället ersättas med ”demokrati, yttrandefrihet, jämställdhet mellan könen och sekularism”.

I boken ”Älskade Public service” beskriver Ganman och författaren och komikern Aron Flam, (även han med viss bakgrund inom Public service), aktivismen och bristen på konsekvensneutralitet inom Public service. De ger flera talande exempel.

Ett av de mer flagranta exemplen var när Sveriges radios utrikeskorrespondent Cecilia Uddén vid en debatt i P1 2004 sa att hon ansåg det självklart att svenska medier ”inte har något som helst krav på sig på opartiskhet när det gäller valet i USA”.⁸

Ett annat exempel de lyfter var när SVT:s dåvarande utrikeskorrespondent Carina Bergfeldt i en TV-sändning 2017 stod och räknade upp en rad kontroversiella saker Trump beslutat eller sagt varefter hon himlade med ögonen och suckade djupt.⁹ Det är måhända ingen vild gissning att hon hade föredragit Hillary Clinton som president.

Under ett inslag om de pågående primärvalen för Demokraterna i USA år 2020 så  rapporterade SVTs utrikeskorrespondent Stefan Åsberg om att två av favoriterna, Bernie Sanders och Pete Buttigieg,  låg en bra bit före Joe Biden. Eftersom Sanders spåddes segra i nästa runda av primärvalet var läget ”oerhört allvarligt” och  ”påverkar möjligheterna för vår vän Joe Biden,” förklarade Åsberg.¹⁰

Ett av de kanske mest häpnadsväckande exemplen gick nog många förbi. Inför valet år 2022 så bjöds partiledarna in att delta en och en i programmet Ring P1 för att svara på frågor. När det var socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson tur och hon fick en lyssnarfråga om pensionen som hon inte kunde svara på ryckte programledaren snabbt in och letade fram uppgifter för att hjälpa Andersson.¹⁰

Klimatrapporteringen i Public service, (och de flesta andra svenska medier) är ett kapitel för sig. Gammelmedierna har i åratal salufört närmast apokalyptiska scenarier beträffande klimatet där alla som ifrågasatt eller velat problematisera klassats som högerextremister och tokstollar. Samtidigt har man lyft fram Greta Thunberg som ett  ofelbart orakel och helgon som förmodligen förtjänar att få fredspriset.

När Peter Stilbs, en professor i fysikalisk kemi vid Kungliga tekniska högskolan som ifrågasatt det officiella narrativet intervjuades i Sveriges Radios P1 för några år sedan för att ge sin syn på saken klipptes intervjun ner till två minuter. Därefter kallades en psykolog in för att förklara varför vissa personer ifrågasätter den officiella klimatteorin.¹¹  Underförstått att alla som gör det måste ha något fel i huvudet.

Välrenommerade forskare som doktor Björn Gillberg och professor Lennart Bengtsson, som också ifrågasätter det officiella klimatnarrativet och liknar det vid en religion där de som ifrågasättare behandlas som kättare, bjuds aldrig in för att intervjuas på Sveriges radio eller i Sveriges television. Bengtsson,  en av världens mest meriterade klimatforskare och ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien, har forskat på klimatet i 60 år och beskriver debatten som ”helt vrickad”.¹²

Flera andra auktoriteter ifrågasätter den enkelspåriga synen på ämnet. “Allt vilar på auktoritetsargument där medierna själva väljer ut vilka som är ‘auktoriteter’,” hävdar Ingmar Nordin. Han är ”professor emeritus i filosofi och dessutom huvudredaktör för internetsidan Klimatupplysningen. “Rena lögner blev OK, för den goda sakens skull”, säger han. “Även rena lögner om vad IPCC säger prånglas ut.”¹³

Journalisten Anders Bolling jobbade tidigare på Dagens Nyheter. 2021 avslöjade han att DN vägrade publicera miljö- och klimattexter som inte var alarmistiska.¹⁴ När han exempelvis ville skriva en artikel om att ökenspridningen är en myt och att det ända sedan 80-talet pågår en förgröning på jorden så fick han genast nobben eftersom redaktionschefen på DN ansåg att ämnet var alldeles för kontroversiellt.

Bolling, som även publicerat flera böcker, däribland ”Apokalypsens gosiga mörker:världen ser inte längre ut som den gjorde men det vägrar vi att inse”, drev tidigare nätsidan Framstegsbloggen där han tog upp vetenskapliga rön och statistik om klimatet som sällan syns i medierna. Exempelvis att få typer av extremväder ökar, att antagandena om klimatets känslighet för koldioxidutsläpp varit oförändrade i 40 år och att de flesta djur och växter inte haft några större problem med ökad värme.¹⁵ 

Bolling berättar om hur han kallades in till en av cheferna som förkunnade att hans sätt att beskriva den globala uppvärmningen och dess konsekvenser ”var problematisk”. Vidare förklarade chefen att han hade pratat med ”ett par vetenskapligt kunniga personer” i ämnet, varpå han gjorde han en jämförelse med hur tidningen brukar hantera förintelseförnekare, ”som vi ju också håller kort”.¹⁶

För att återgå till SVT och SR. Ganman och Flam påpekar att SVT/SR/UR, som får bidrag på drygt 9 miljarder om året, har fler anställda än  amerikanska TV- bolaget CNN, som har 4000 anställda och redaktioner i 70 länder. (Med Public service avses de tre bolagen SVT, SR och UR). I boken så avhandlas nepotismen, ängsligheten och den ofta agendasättande policy och politiskt ”korrekta” anda som  genomsyrat Public service genom åren. De är långt ifrån ensamma om den här kritiken.

Den förre mångårige utrikeskorrespondenten Chris Forsne säger exempelvis:

”Jag gick på journalisthögskolan i Göteborg i mitten av sjuttiotalet. Vi lärde oss hantverket och de etiska grunderna. Min årgång var inte politiserad. Ville redogöra för verkligheten, inte forma den. Jag skäms över min yrkeskårs agendajournalistik idag och vägrar vara del av den.”¹⁷

Enligt Forsne är journalisterna inom Public service okunniga, dåligt utbildade och likriktade i sitt tänkande och det finns det inte en chans att Public service någonsin kommer förändras.¹⁸  Istället anser hon att företaget måste läggas ner och någonting nytt byggas upp. Indoktrineringen sitter tyvärr inte bara i väggarna, hävdar Forsne, man måste dessutom ha de rätta åsikterna för att kunna välkomnas in i stugvärmen.

Så hur ska vi förstå den brist på objektivitet vi så ofta har sett hos gammelmedia?

Vill man göra en fultolkning kan man citera vad journalisten Upton Sinclair skrev:

”Det är svårt att få folk att förstå något när deras lön hänger på att de inte förstår.”¹⁹

Åsiktskorridoren och aktivismen beror förstås även i hög grad på rädslan för att frysas ut ur etablissemangets gemenskap. Vilket delvis kan förklaras med att vi är flockdjur och finner trygghet i grupptillhörighet, vilket  varit en viktig överlevnadsmekanism i mänsklighetens historia. Kruxet är att det ofta leder till tunnelseende och att vi riskerar att välja bort korrekt information till förmån för gruppens acceptans.

Den amerikanske socialpsykologen Irving Janis illustrerade detta på ett banbrytande sätt när han på 70-talet studerade fenomenet ”grupptänkande”. Uttrycket myntades 1952 av journalisten William H. Whyte och är ett psykologiskt fenomen som uppstår när grupper värdesätter konformitet och viljan att uppnå enighet mer än ett kritiskt förhållningssätt till sina egna idéer. Något vi sett många exempel på genom åren.

Janis upptäckte att grupper ibland eftersträvar konsensus så till den grad att realistiska slutsatser ignoreras och oliktänkande åsikter tystas, varpå en omedvetet inbyggd censur och önsketänkande skapar en skev verklighetssyn. Istället för att förutsättningslöst möta verkligheten fogar sig samtliga inför gruppens konsensus även om det går emot empiriska fakta. Ett fenomen som ibland kallas konsensustrans.

Det här gäller både mindre och större grupper, vilket innebär att inte bara religiösa och politiska rörelser, utan även aktivister och akademiker, riskerar gå i fällan.

Andra tydliga drag i grupptänkandet är en överskattning av gruppens förmågor och moral samt trångsynthet. För dem som fastnat i grupptänkande är de egna teserna så intellektuellt och moraliskt självklara att varje rättänkande individ måste hålla med. Gruppen kan helt enkelt inte tåla att någon ifrågasätter och utmanar deras hjärtefrågor.

Låt mig illustrera med ett exempel:

Bodil Appelquist, som är vetenskapsreporter på Sveriges television, berättade  i en intervju på P1:s medierna att hon redan i början av pandemin hade kontaktats av flera forskare som tyckte att hon borde titta närmare på Wuhanlabbet i Kina. Appelquist gjorde omfattande efterforskningar men möttes av så starkt ifrågasättande från sin redaktion att hon till sist la ner hela projektet. Att hävda något om en eventuell labbläcka var extremt kontroversiellt, berättar hon, att överhuvudtaget lyfta tanken:

”Då kändes det som: Oj, oj,oj nu håller du på med konspirationsteorier, är det inte så egentligen? Det var egentligen inte så jag tyckte fast det nästan blev så, ja det kanske är så? Jag får nog lägga ner det här, för jag orkar inte kämpa för det här spåret, för jag vill absolut inte bli sedd som en konspirationsteoretiker. Det vore ju förödande för mig som journalist”.²⁰

Det finns dock ljus i mediamörkret. Även gammelmedierna har en och annan riktigt duktig journalist och skribent. Exempelvis Paulina Neuding med flera. Men framförallt har några av de nya aktörerna i branschen ofta visat sig riktigt bra. Inte minst Kvartal, Fokus, Bulletin, Epoch Times och Axess TV är värda att nämna.

Allt fler poddar har också bidragit till att bredda debatten och sprida upplysning de senaste åren. Exempelvis Hotspot, Henrik Jönsson, God Ton och Den sista Måltiden. Även Mellanösternpodden med Magnus Norell, Dekonstruktiv kritik med Aron Flam, Antipodden med Rasmus Dahlstedt och Dialogiskt med Victor De Almeida är bra.

När president John F Kennedy höll ett tal inför 20-årsjubileet av Voice of America i maj 1962 så sa han bland annat att följande apropå informationsfrihet:

”Vi välkomnar andras åsikter. Vi strävar efter ett fritt informationsflöde över nationella gränser och hav, över järnridåer och stenmurar. Vi är inte rädd att anförtro folket obehagliga fakta, främmande idéer, främmande filosofier och konkurrenskraftiga värderingar. För en nation som är rädd att låta sitt folk bedöma sanning och falskhet på en öppen marknad är en nation som är rädd för sitt folk”.²¹

Michael Delavante, De svenska massmediernas självcensur och aktivism – Del 3

Källor:

1. MedieSverige 2021, Ulrika Facht & Jonas Ohlsson, Nordicom 2021
2. MEDIEFÖRTROENDE OCH MEDIEATTITYDER I SVERIGE, ULRIKA ANDERSSON, DOCENT, SOM-INSTITUTET, 2022
3. MEDIEFÖRTROENDE OCH MEDIEATTITYDER I SVERIGE, ULRIKA ANDERSSON, DOCENT, SOM-INSTITUTET, 2022
4. FÖRTROENDEBAROMETERN 2022 – Allmänhetens förtroende för institutioner,

politiska partier, massmedier & företag, Kantar Public, Medieakademin

5. SOM-seminariet 2025: Gudstro, förstatligande och försvarsvilja, 5 mars 2025, https://www.gu.se/nyheter/som-seminariet-2025-gudstro-forstatligande-och-forsvarsvilja
6. FÖRTROENDEBAROMETERN 2025 – Allmänhetens förtroende för institutioner, politiska partier, massmedier & företag, VBerian. Mediakademin
7. En ny kritisk diskurs om Public service – En kritik från tidigare anställda. Uppsatsförfattare: Jonathan Kender. Institution: Statsvetenskapliga institutionen Universitet: Stockholms universitet Handledare: Hedvig Ördén. 2020
8. Uddén sätts i valkarantän, Martin Jönsson, journalisten.se, 26 oktober 2004

9. Trumpsommar. Carina Bergfeldt i ”Trumptisdag”, https://www.youtube.com/watch?v=0PGMwCE5Gg4

10. Lyssnarnas frågor till Magdalena Andersson (S), sverigesradio.se, tis 09 aug 2022

11. Lördagsintervju 7 – Professor Peter Stilbs om det överdrivna klimathotet. https://www.youtube.com/watch?v=53Jm26PV-K

12. Forskaren om klimathotet: ”Ingen anledning till oro,” Ludde Hellberg, Expressen, 4 mars 2019

13. BITTE ASSARMO: Varför vågar inte SVT citera Elsa Widding om klimatet?, Bitte Assarmo, detgodasamhallet.com, 8 september, 2021

14. ”DN ville undvika en icke-alarmistisk klimatberättelse”, Anders Bolling, naringslivets-medieinstitut.se, september 16, 2021

15. ”DN ville undvika en icke-alarmistisk klimatberättelse”, Anders Bolling, naringslivets-medieinstitut.se, september 16, 2021

16. ”DN ville undvika en icke-alarmistisk klimatberättelse”, Anders Bolling, naringslivets-medieinstitut.se, september 16, 2021

17.Chris Forsne, twitter, 25 mars, 2018

18. SVT-profilen Chris Forsne kräver att SVT läggs ner, vaken.se, 2025,04, 19

19. Danielle Navarro, David foxtrot, Learning Statistics with Jamovi – A Tutorial for Beginners in Statistical Analysis, Open Book Publishers, 2025,(sidan 38)

20. Medierna, P1, sverigesradio.se, 5 juni, 2021.

21. John F. Kennedy in Quotations A Topical Dictionary, with Sources, McFarland, Incorporated, Publishers, 2014, (sidan 156)