Hur gick det egentligen till när debattklimatet i Sverige förvandlades till en infantil sandlåda, dominerad av människor som tycks ha fastnat i en verklighetsresistent åsiktsgarderob?

Historikern Daniel J. Boorstin hävdade en gång att det största hotet mot kunskap inte är okunskap, utan illusionen av kunskap. (1) Bevisligen finns det åtskilligt som både hög och låg genom historien tolkat som självklara sanningar men som sedan visat sig helt felaktigt. Än värre är det faktum att det i alla tider dessutom har funnits individer och grupper som ansett sig ha monopol på vad som är sant och som på allehanda sätt har slagit ner på alla dem som har varit ”oförskämda” nog att opponera sig mot deras beskrivning av verkligheten.

När den grekiske filosofen Sokrates på 500-talet f.Kr gick omkring och ifrågasatte vedertagna ”sanningar” i Aten provocerades många, inte minst inom de högre stånden. Själv ansåg han sig inte besitta några egentliga kunskaper men när Sokrates via problematiserande och frågor utmanade ”de lärde” märkte han att de inte visste vad de pratade om. Sokrates inspirerade de unga i Aten att själva leta svar genom att undersöka, analysera och dra egna slutsatser istället för att köpa färdigpackade dogmer varpå han dömdes till döden av de styrande i Aten.

Då den italienske munken Giordano Bruno i slutet av 1500-talet ifrågasatte de klassiska och allmänt vedertagna doktrinerna inom kyrkan retade det upp det katolska ledarskapet. När Bruno dessutom dristade sig att försvara astronomen Copernicus heliocentriska världsbild, att solen, inte jorden är i centrum och att planeterna kretsar runt den, fängslades han av inkvisitionen. När Bruno ändå vägrade att förneka sina övertygelser så brändes han på bål.

1847 upptäckte den ungerske läkaren Ignaz Semmelweis som jobbade på ett sjukhus i Wien att dödligheten på en förlossningsavdelning som sköttes av läkarstudenter var tre gånger högre än på barnmorskornas avdelning. Eftersom Semmelweis såg att studenterna gick direkt till förlossningsrummet från obduktionslektionerna misstänkte han att de bar med sig smitta. Han beordrade därför både läkare och studenter att tvätta sig innan de undersökte gravida.

Det ledde till att dödligheten vid Semmelweis avdelningar sjönk till mindre än 1 procent. (2)

Trots detta så ansåg många läkare att Semmelweis teorier om att baciller och bakterier på grund av bristande hygien kunde orsaka död i barnsäng bara var ett resultat av hjärnspöken. Semmelweis hånades och attackerades för sina påståenden och blev dessutom avskedad.

Semmelweis öde exemplifierar filosofen Arthur Schopenhauer´s påstående att alla sanningar genomgår tre stadier:

Först blir de förlöjligade.

Sedan blir de våldsamt motarbetade.

Slutligen blir de accepterade som alldeles självklara. (3)

Den framsynte läkaren har fått ge namn åt den så kallade Semmelweisreflexen, en metafor för den reflexliknande tendensen att avvisa nya kunskaper eller bevisning som motsäger etablerade normer, övertygelser eller paradigm. (4)

I totalitära stater, vare sig vi pratar om kommunistiska som Sovjet och Kina, fascistiska som Mussolinis Italien och Francos Spanien, eller teokratiska/religiösa som i Mellanöstern, var och är det mer regel än undantag att folk tvångsmatats med det makthavarna ansett vara ”rätt” åsikter och att ”fel” åsikter har attackerats. Den holländske psykoanalytikern Joost Meerloo ansåg att det är önsketänkande att våra samhällen skulle vara befriade från sådana influenser: Merloo hävdade att denna påverkan finns överallt omkri