Hur ska vi förstå det bisarra faktum att Sverige, som av många setts som ett stort föredöme i världen, har blivit ett av de mest otrygga länderna i Europa? Utvecklingen i landet saknar motsvarighet internationellt. Antalet sprängdåd är så många att vi måste söka oss till krigszoner för att hitta något liknande. (1) Hittills i år har det Nationella bombskyddet kallats ut över 100 gånger. Bara i Malmö har det inträffat drygt 30 sprängdåd de senaste månaderna. Även när det kommer till antalet unga som är inblandade i skjutningar är Sverige värst. Män mellan 15-29 är inblandade i fler skottlossningar och dödsskjutningar än i något annat land i Västeuropa.(2) 2014-18 ökade antalet män i åldern 20–29 år som skjuts ihjäl med 200 %.(2)

Den stora tillgången till vapen har beskrivits som en av orsakerna. En annan är att vi i Sverige varit ”otroligt naiva under väldigt, väldigt lång tid” med att ta tag i frågan, säger Ardavan Khoshnood, kriminolog vid Malmö Universitet. ”Det finns folk som har skrikit sig hesa i tio, tjugo år om situationen utan att det tagits på allvar.” (3) En annan är att Migrationsverket, arbetsförmedlingen, socialtjänst och polis inte får dela information. Det problemet har inte Danmark, där man varit snabbare med förebyggande och strängare lagar. En nästan obefintlig gränskontroll har ju också bidragit till att Sverige blivit Europas kriminella smörgåsbord.

Idag har vi en situation i Sverige där grupper av barn trakasserar andra barn och pensionärer, (4) där kvinnor inte vågar röra sig utomhus på kvällarna (5) och där antalet rån mot unga slår rekord. Enligt siffror från BRÅ anmäldes 637 rån mot unga under 18 år under årets andra kvartal. Sedan 2015 ser vi en ökning med 75 % (6) Som om det inte var illa nog så nöjer sig de kriminella numera inte med att råna andra unga, man misshandlar och förnedrar dem också. (7) Dessutom utsätts de äldre i allt högre grad för brott. Det är dock först nu, när våldet även nått den välbeställda övre medelklassen som det på allvar börjat uppmärksammas i media.(8)

Tidigare blev dem som påtalade våldseskaleringen rutinmässigt kallade för rasister och alarmister. Den svenska journalistkåren har i åratal tävlat med önsketänkande politiker, ståuppkomiker och kulturpersonligheter i politisk korrekthet med floskler som ”Öppna era hjärtan” och ”Sverige har aldrig varit tryggare.” Om någon har sagt något annat och försökt problematisera så har de genast misstänkliggjorts. Idag vet vi att PK-ligan hade fel.(9)

Numera är den faktiska verkligheten så plågsamt uppenbar att den politiskt korrekta strutsmentaliteten inte fungerar längre, varken bland inbillade godhetsapostlar till höger, vänster eller mittemellan. Undantag finns förstås, både bland journalister, kändisar och politiker. När statsministern häromdagen satt i agenda och försökte förklara den galopperande gängkriminaliteten med hög arbetslöshet bland invandrare och att det hade sett likadant ut om svenskar skulle bott i de utsatta områdena förstår man att det är lång väg kvar att vandra

Förutom alla andra problem ser vi dessutom en ”kraftig ökning av psykisk ohälsa bland unga. (10) I slutet av 2017 kom en rapport från Socialstyrelsen med alarmerande siffror. Psykisk ohälsa bland unga vuxna, 18–24 år har ökat med 70 procent på bara tio år! Bland unga i åldern 10–17 år var ökningen över 100 procent! Detta betyder att 190 000 barn och unga lider av någon form av psykisk ohälsa och att det skett en kraftig ökning på kort tid.(11)

Bland svenska skolelever har resultaten gått från att tillhöra de bästa i Europa till att hamna bland de sämsta. En av orsakerna är den befängda idén om sanningsrelativism, det vill säga föreställningen om att det inte finns några absoluta sanningar utan det är vad du själv tycker är sant som gäller.  Detta i kombination med att lärarnas auktoritet i Sverige har undergrävts, att eleverna s