”Några veckor efter kronans stora fall i november 1992 startade Riksbanken en utredning om vad som hade hänt. Det skulle ta nästan ett årtionde innan den hemligstämplade rapporten såg dagens ljus.”

Sven Grassman var professor i nationalekonomi och internationellt ansedd expert på internationella internationella betalningsströmmar. Grassman var huvudsekreterare i betalningsbalansutredningen och han dokumenterade tydligt hur man hade överdrivit den svenska statsskulden från 1977 och framåt med 400 % och att man underskattat företagens vinster och överskattat exportens relativpriser och andelsförluster.

Han var också starkt kritisk mot ekonomer som lät sig påverkas av näringslivet genom olika betalda uppdrag. Ingen skräll att Grassman ignorerades och frystes ut av både medierna och kollegerna och att hans dåvarande chef Assar Lindbäck såg till att få honom förflyttad. Karln var ju oförskämd nog att säga som det är.

Redan 1973 höll Olof Palme ett tal där förklarade att de krafter som besitter den ekonomiska makten och opinionsbildningen även vill erövra den politiska makten.

De som gjort sin historiska hemläxa grundligt vet att detta är sant. Paradoxalt nog skulle Palme själv komma att bidra till just detta genom att ovarsamt låta sin finansminister och dennes gelikar kuppa igenom den avreglering av marknaden som dränerade svenska staten på pengar, urholkade politikernas makt, skapade 1000-tals konkurser och gjorde massor av människor arbetslösa.

Feldt, Åsbrink, Dennis och en grupp tjänstemän, däribland Anders Sahlén, bestämde att kreditmarknaden skulle avregleras. Kruxet var att göra det utan att någon la sig i. Därför hölls beslutet utanför riksdagen och all form av offentlighet.

Vissa debattörer har påstått att det inte skedde i sekretess men Kjell-Olof Feldt sa ju rakt ut i en intervju 2004 i Dan Josefssons dokumentär ”Novemberrevolutionen” att frågan hölls inom en liten hemlighetsfull krets inom finansdepartementet. Han kunde däremot inte svara på varför.

Först fem dagar innan avregleringen skulle träda i kraft hade Feldt ett möte med Palme, som just då uppenbarligen hade tankarna på andra bekymmer och verkade ointresserad av vad Feldt hade att säga. Ganska snart reste sig Palme och gick därifrån med orden:

”Gör som ni vill, jag begriper ändå ingenting.”

Ingvar Karlsson, dåvarande vice statsminister, sa såhär om förfarandet:

”För det första är det ju märkligt att de hållit på med det här sedan våren och sedan fem dagar före beslutet ska tas under ett veckoslut på Bommersvik informerar statsministern.”

Om Palmes reaktion säger han:

”Det kan ju helt enkelt bero på att han tyckte att har han hållits utanför den här processen så är det orimligt att han fem dagar innan beslutet ska tas ska kunna göra mycket åt det.” (1)

Feldt hade dessutom mage att påstå att beslutet var politiskt förankrat. Vore intressant att höra honom förklara hur något som inte ens är känt inom vare sig riksdag eller regering kan vara politiskt förankrat.

Karlsson avslöjade:

”Regeringen blev till och med informerad samma dag som riksbanken tog beslutet, vilket är mycket märkligt.” (2)

Lars Wohlin, riksbankschef under den borgerliga regeringen 1979-1982, berättar om sin reaktion när han fick höra om avregleringen:

”Den 21 november 1985 vid ettiden fick jag meddelandet om att Riksbanken hade upphävt alla utlåningsrestriktioner. Jag tittade på mina medarbetare och undrade om man på Riksbanken verkligen förstod vad man gjorde.”

Wohlin förklarade i en intervju att riksbanken ALDRIG får stå maktlös:

”Det där gör att det egentligen inte är möjligt att ha en fast växelkurs och ta bort kreditregleringen. Den kombinationen går inte och det var alla medvetna om.”(3)

Men det fanns fler som insåg farorna med vad som höll på att hända. Leif Karlsson, politisk sakkunnig på socialdepartementet, ringde upp riksbanken och kollade upp statistik på utlåningen. Då han insåg vad som höll på att ske skrev han ett brev till Åsbrink och frågade vad i h-e de höll på med på riksbanken. Bengt Dennis gick sen ut i TV och förklarade att han inte såg några problem med avregleringen.

Under 90-talet påbörjades flera viktiga förändringar i samhället som stimulerats av de internationella nyliberala strömningar som triggats av den globala ekonomins framgångar. Den offentliga sektorn blev alltmer ifrågasatt och en privatiseringsvåg startade inom vård, skola och omsorg. Många av allmännyttiga fastigheter såldes och köpandet av bostadsrätter ledde till en ekonomisk omfördelning i samhället som bidrog till en förstärkt segregation. Samtidigt slog den första av flera ekonomiska kriser efter öppnandet av de nationella marknaderna igenom och fokus flyttades till ransoneringar inom offentliga sektorn. Nu påbörjades en nedmontering av den välfärdspolitik som gjort Sverige omtalat i världen..

Under en sammandragning mellan företrädare för utbildningsdepartementet och högskolevärlden 1992 presenterade statssekreterare Bjarne Kirsebom de mekanismer som hädanefter skulle styra högskolornas ekonomi. Studenterna skulle strömma snabbare igenom systemet och högskolorna få betalt i förhållande till antalet utexaminerade. Detsamma gällde för forskarutbildningen. Kirsebom sade att högskolorna och institutionerna – i nyliberal anda – själva skulle få bestämma hur de skulle anta sina studenter. Vad han inte insåg var att resultatet förmodligen skulle leda till en kulturrevolution för hela den obligatoriska grundutbildningen. För vad säger att betyg uppfattas som det bästa antagningsinstrumentet? Tänk om skolan skulle börja fokusera på kunskap istället för betyg! Och vilken spretig ansökningsapparat som skulle byggas upp för antagning av nya studenter! Nu blev detta aldrig verklighet för efter kommande val blev det maktskifte och nye utbildningsministern Carl Tham insåg konsekvenserna och stängde dammluckorna. Så här i efterhand kan man uppfatta mötet som en manifestation av omvandlingen – ”The turning point” – från det gamla universitetets kunskapssyn till fokus på nytta och kontroll.

Finansmannen George Soros, amerikanska pensionsfonder och andra aktörer spekulerade hårt mot svenska kronan och det fria fallet accelererade. Nationalekonomen Lars Jonung som var rådgivare åt Bildt 92-94 skrev i en artikel i DN 2008 om krisen att:

”Den utlösande faktorn i förloppet var att den finansiella marknaden avreglerades.” (4)

Några veckor efter kronans enorma fall i november 1992 startade Riksbanken en intern utredning för att ta reda på vad hade som hänt. Det skulle ta nästan ett årtionde innan den hemligstämplade rapporten såg dagens ljus.

Rapporten visade bland annat att Svenska Riksbanken under krisen avvek från sin vanliga metod att försvara kronan genom räntehöjningar och istället övergick till direkta interventioner på valutamarknaden. Ett strategibyte som innebar att utländska och inhemska spekulanter kunde spekulera mot kronan. I rapporten stod bland annat:

”De första rundorna av utflöden kom från inhemska investerare. När processen väl hade