Den svenska statskuppen – Del 2

8
7052
mynt

”Några veckor efter kronans stora fall i november 1992 startade Riksbanken en utredning om vad som hade hänt. Det skulle ta nästan ett årtionde innan den hemligstämplade rapporten såg dagens ljus.”

Sven Grassman var en professor i nationalekonomi och dessutom en internationellt ansedd expert på internationella internationella betalningsströmmar. Grassman var även huvudsekreterare i betalningsbalansutredningen och upptäckte att man hade överdrivit den svenska statsskulden från 1977 och framåt med hela 400 % och bytesbalansunderskottet med 300 procent. Man hade dessutom underskattat företagens vinster respektive överskattat exportens höjda relativpriser och andelsförluster med 100 procent. Dessa stora felräkningar, konstaterade Grassman, hade motiverat en ny och hårdare ekonomisk politik i Sverige. (1)

Enligt Riksbankens officiella statistik var underskottet i bytesbalansen nästan fyra gånger så stort som i verkligheten. Det redovisade underskottet från 1971 till 1978 var 38,1 miljarder, men det faktiska, vilket Grassman tog fram i samarbete med SCB, var mer hanterbara 9,8 miljarder. Den ekonomiska politiken och debatten i Sverige hade alltså grundat sig på en statistik i vilken underskottet i bytesbalansen framstått som långt större än omvärldens. Grassman fick till slut rätt mot regering och riksbank som 1980 tvingades revidera sina siffror rejält. Efter revideringarna utifrån Grassmans forskning var vårt underskott i stället rätt typiskt för ett oljeimporterande land, med en typisk djupdykning i samband med oljekriserna. (2)

Grassman var starkt kritisk mot ekonomer som lät sig påverkas av näringslivet via betalda uppdrag. Ingen skräll att han ignorerades och frystes ut av både medierna och kollegerna och att hans dåvarande chef Assar Lindbäck fick honom förflyttad. Karln var ju oförskämd nog att säga som det var: ”Jag är ingen outsider, ingen marxist, ingen tokdåre, kommenterade Grassman senare. ”Jag kan allting inifrån, jag kan teorierna, statistiken och institutionerna.”(3)

Redan 1973 höll Olof Palme ett tal där förklarade att de krafter som besitter den ekonomiska makten och opinionsbildningen även vill erövra den politiska makten. (4)

De som gjort sin historiska hemläxa grundligt vet att detta är sant. Paradoxalt nog skulle han själv komma att bidra till just detta genom att ovarsamt låta sin finansminister och dennes gelikar kuppa igenom den avreglering av marknaden som dränerade svenska staten på pengar, urholkade politikernas makt, skapade 1000-tals konkurser och gjorde massor av människor arbetslösa. Kjell-Olof Feldt, Åsbrink, Dennis och en grupp tjänstemän, däribland Anders Sahlén, bestämde att kreditmarknaden skulle avregleras. (5) Kruxet var bara att göra det utan att någon lade sig i. Därför hölls beslutet utanför riksdagen och all form av offentlighet.

Vissa debattörer har påstått att det inte skedde i sekretess men Feldt sa ju rakt ut i en intervju 2004 i Dan Josefssons dokumentär ”Novemberrevolutionen” att frågan hölls inom en liten hemlighetsfull krets vid finansdepartementet. (6) Han kunde däremot inte svara på varför.

Först fem dagar innan avregleringen skulle träda i kraft hade Feldt ett möte med Palme om saken. Palme hade då uppenbarligen tankarna på andra bekymmer och verkade ointresserad av vad Feldt hade att säga. Ganska snart reste sig Palme upp och gick därifrån med orden:

”Gör som ni vill, jag begriper ändå ingenting.” (7)

Ingvar Karlsson, dåvarande vice statsminister, sa såhär om förfarandet:
”För det första är det ju märkligt att de hållit på med det här sedan våren och sedan fem dagar före beslutet ska tas under ett veckoslut på Bommersvik informerar statsministern.”

Om Palmes reaktion säger han:

”Det kan ju helt enkelt bero på att han tyckte att har han hållits utanför den här processen så är det orimligt att han fem dagar innan beslutet ska tas ska kunna göra mycket åt det.”
Feldt påstod dessutom att beslutet var politiskt förankrat.

Hur kan något som inte är känt inom vare sig riksdag eller regering vara politiskt förankrat?

Karlsson avslöjade exempelvis:

”Regeringen blev till och med informerad samma dag som riksbanken tog beslutet, vilket är mycket märkligt.” (8)

Lika förvånad var Lars Wohlin, riksbankschef under den borgerliga regeringen 1979-82:

”Den 21 november 1985 vid ettiden fick jag meddelandet om att Riksbanken hade upphävt alla utlåningsrestriktioner. Jag tittade på mina medarbetare och undrade om man på Riksbanken verkligen förstod vad man gjorde.”

Wohlin förklarade i en intervju att riksbanken ALDRIG får stå maktlös:

”Det där gör att det egentligen inte är möjligt att ha en fast växelkurs och ta bort kreditregleringen. Den kombinationen går inte och det var alla medvetna om.” (9)

Men det fanns fler som insåg farorna med vad som höll på att hända. Leif Karlsson, politisk sakkunnig på socialdepartementet, ringde upp riksbanken och kollade upp statistik på utlåningen. När han insåg vad som höll på att ske skrev han ett brev till Åsbrink och frågade vad i h-e de höll på med på riksbanken. Bengt Dennis gick sen ut i TV och förklarade att han inte såg några problem med avregleringen.

Finansmannen George Soros, amerikanska pensionsfonder och andra aktörer spekulerade hårt mot svenska kronan och det fria fallet accelererade. Nationalekonomen Lars Jonung som var rådgivare åt Bildt mellan 92-94 skrev i en artikel i DN 2008 följande om krisen:

”Den utlösande faktorn i förloppet var att den finansiella marknaden avreglerades.” (10)

Några veckor efter kronans enorma fall i november 1992 startade Riksbanken en intern utredning för att ta reda på vad hade som hänt. Det skulle ta nästan ett årtionde innan den hemligstämplade rapporten såg dagens ljus. Den visade bland annat att Riksbanken under krisen avvek från sin vanliga metod att försvara kronan genom räntehöjningar och istället övergick till direkta interventioner på valutamarknaden. Ett strategibyte som innebar att utländska och inhemska spekulanter kunde spekulera mot kronan. I rapporten stod bland annat:

”De första rundorna av utflöden kom från inhemska investerare. När processen väl hade startat hoppade utländska investerare på tåget, förmodligen på grund av antagandet att de inhemska aktörerna hade gjort en korrekt bedömning av situationen.” (11)

Det var alltså svenska bolag som började säljvågen av kronor under ödesdagarna i november. Den sista svenska försäljningsvågen av kronor startade i november. Det hette att man inte trodde på Riksbankens förmåga att hålla en fast växelkurs gentemot eurons föregångare, ecun. Företagen ville bli av med risken genom att växla till sig andra valutor om kronans värde skulle falla, vilket också skedde den 19:e november.

När Bildt och co vann valet 1991 var de och sossarna så överens att de gemensamt utformade krispaket och tillät räntorna stiga till 500 % i försöken att rädda den fasta växelkursen undan det ofrånkomliga sammanbrottet. I september 92 föll pundet, vilket borde varit en varningssignal mot att släppa kronan fri. Om inte det brittiska pundet klarade valutastormen var det inte sannolikt att kronan skulle göra det.

Via devalveringar, skattehöjningar och andra åtgärder som tryckte ner reallönerna på vinsternas bekostnad ville man skapa goda villkor för exportindustrin i hopp om det skulle fungera som en motor för hela samhällsekonomin. Och visst, exportindustrin gick bättre men den övriga ekonomin stagnerade. Bildtregeringen fortsatte driva nyliberal politik och fick ned Sverige i den största ekonomiska depressionen i modern tid.

Resultatet?

Massarbetslöshet och nästan 100 000 företagskonkurser. Carl Bildt har i efterhand medgivit att det var viljan att platsa i det framtida EMU som gjorde att man drev kronförsvaret för långt. Han har senare, i bl. a The Arab Times skrutit om sina insatser som regeringschef under den svenska krisen 1991-1994. Något som Finansmannen Tomas Fischer kommenterade på följande sätt i oktobernumret av Fokus 2008:

”Eftersom krisen framför allt orsakades av Carl Bildts halsstarriga vägran att släppa den fasta växelkursen på kronan handlar det nu om att mordbrännaren stoltserar med sin skicklighet som chef för brandförsvaret.” (12)

I en anmälan i slutet på 90-talet krävdes att KU granskade om regeringen eller enskilda statsråd varit försumliga i sin hantering av kronförsvaret under hösten 1992. Den hänvisade till Ulla Reinius verk ”Stålbadet” och angav att det kunde finnas anledning att befara att otillbörlig hänsyn tagits och att det stred mot principen om medborgarnas likabehandling.

Reinius beskrev bland annat hur en gigantisk konvertering av de svenska utlandslånen genomförts under några korta höstmånader och hur svenska Riksbanken använt sitt valutaöverskott för att via bankerna hjälpa vissa storföretag till deras låneomläggning.
Bara de dåligt insatta, menade Reinuis, privatpersoner, småföretagare och de som inte trodde att regeringen skulle kapitulera, låg kvar med sina utlandslån.

”Just dessa grupper som till skillnad från storföretagen var de mest sårbara eftersom de inte hade några intäkter i utländsk valuta, skulle komma att betala en betydande del av notan för det svenska kronfallet. Men vem vågade tala öppet till de fåkunniga om det som var förbjudet att tala om.” (13)

I en 300-sidig rapport från Demokratiutredningen med titeln: ”Vad hände med Sveriges ekonomi?” konstaterade Torsten Sverrenius, journalist och författare med nationalekonomi och ekonomisk historia som specialområde:

”Det är en skandal att svenska reallöner för heltidsarbete har varit nästan oförändrade sedan 1975 samtidigt som exportindustrin, bankerna och aktieägarna har gjort större vinster än i så gott som alla andra länder.” Sverrenius menade att politiken hade varit omöjlig att genomdriva om medborgarna hade varit medvetna om vad som pågick. Han beskrev hur en liten men inflytelserik grupp svenska politiker och ekonomer fört en i grunden misslyckad ekonomisk politik, som sedan torgfördes av okritiska journalister.

Genom en skicklig pr-kampanj lyckades man inbilla svenska folket och diverse politiker att orsaken till detta kaos var välfärdsstaten och att den bästa lösningen var nyliberala reformer. Politikerna tog tillfället i akt att hävda att vi måste gå med i EU för att inte råka ännu värre ut.

Och tricket lyckades.

Grunden för nedmonteringen av den svenska välfärden hade lagts och en tidigare klar opinion mot EU-medlemskap förvandlades till en seger för EU-anhängarna.

Nu skulle självbestämmandet successivt överges och lämnas över till byråkraterna i ett kommande ”Europas förenta stater,” en dröm för centraliserande maktgalningar men  inte för vanligt folk.

Eller som Sven Rydenfelt, även kallad den förste svenske nyliberalen, uttryckte det:

”Drömmen om EU är drömmen om en centralstyrd kollektivistisk superstat i vilken fria nationer ska integreras. Under det dryga tredjedels sekel EU existerat har man stiftat lagar i sådan takt, att man nu har 12 000 sidor lagtext, vilket betyder en detaljreglering av flertalet av livets områden.” (14)

Ironiskt nog var det just den nyliberala chockterapin som hade banat vägen för ett svenskt EU-medlemskap.

 

Michael Delavante

  • plexgear

    Japp, och i vems tjänst var Carl Bildt när han ruinerade Sverige? Jo, globalisten George Soros som tjänade ofantliga summor på Bildts agerande och senare fick ju Bildt sin belöning…han sitter ju i styrelsen för företag som ägs av skurken Soros!

  • HM

    Krisen gjorde att Sveriges ekonomi ordnades upp och vi sedan dess har haft en budget överskott och att vi idag har en debatt om vi ska fortsätta med detta eller använda pengarna till några investeringar.

    • Johnny H

      Vad menar du. Missköt ekonomin till det krachar rejält. Sedan kan vi börja avregleringen av samhället sätta miljardbesparingar på offentiliga sektorn så att transfereringarna minskar rejält. Skapa århundradets skattereform som går back 35 miljarder per år. Ett resultat av ditt tänkande är ju Karolinska sjukhuset som kostar astronomiska summor men som ger rejält i kassan för privata aktörer. Läste du inte om Grassman. Man överdrev Sveriges problem. Undrar hur mycket Göran Persons ständiga nedskärningar kostade landet i försämrad tillväxt? Man lät de svagaste grupperna betala istället för där det finns pengar. Budskapet var ständigt, ”Vi har levt över våra tilgångar” Göran Persson sa att den som är satt i skuld är inte fri. Men Grassman visade förljugenheten i detta. Synd att han dog i förtid.

      ”Sven Grassmans kanske viktigaste budskap i dag är: Svenskarna har i gemen inte levt över sina tillgångar. I själva verket har löntagarna fått se sina reallöner sjunka som ända industrination, en offentlig sektor under konstant åtstramning (betänk bara dessa infallande skoltak, sjukhusköer mm – under sjuttiotalet ökade exempelvis den offentliga sektorn volymmässigt mer i Tyskland än här) och återhållen konsumtion. Jodå, han menar att devalveringarna och åtsstramningarna i själva verket enbart förvärrat situationen och gjort Sverige till ett både fattigare och mindre jämlikt land. Därför att det var fel medicin.

      Grassman menar nämligen att konsumtionen – inte investeringarna – är själva motorn i ekonomin och att tillväxt handlar om att ta tillvara den hela tiden ökande kunskapen och organisationsförmågan. Stryper man konsumtionen och slår sönder grunderna för kunskap och organisatorisk infrastuktur så hejdar man tillväxten. Sparande och konsumtion är nämligen enbart varandras motsatser när ekonomin går för fullt varv, som den gjorde under 50- och 60-talet. Går den inte på fullt varv så leder ökat sparandei stället till att både konsumtionen och sparandet minskar, eftersom efterfrågan och därmed drivkraften till investeringar minskar! De insparade pengarna blev därför enbart dött finansiellt kapital – i form av vinster, en exploderande aktiebörs och rusande fastighetspriser – och enligt Grassman har vi här en av förklaringarna till den hela tiden återkommande valutaoron: ”Det är inte svenska löntagares överkonsumtion som fått pengarna att flyta ur landet, utan överskott på sysslolösa pengar som sparats ihop på dessas bekostnad”, skriver han i Från det lydiga landet .

      Samtidigt började man slå sönder ryggraden i den svenska ekonomin, nämligen de 75 procent som inte är exportindustri utan består av ”vård, utbildning, kultur och vanligt folks reallöner”. Exportindustrin är viktig, menar Grassman, men enbart av ett skäl, nämligen för att betala importen. Och enligt Grassman har aldrig svensk exportindustri gått dåligt. I själva verket är det fullkomligt unikt att ett så litet land som Sverige kan ha så många tunga exportföretag. Vad som hänt är, menar han, att resurser – genom bland annat devalveringarna – förts över till denna välmående sektor utan att det behövdes.”

  • Pingback: Den svenska statskuppen – Del 2 | Johansen()

  • Pingback: Den svenska statskuppen – Del 2 | Johansen()

  • Pingback: Den svenska statskuppen – Del 2 – Life, Death and all between()

  • omnifragarmig

    Den förste som sa att man måste släppa kronan fri var Ian Wachtmeister. Eftersom Carl Bildt och hans regering ansåg att Ian var en pajas höll man fast vid den fasta kronkursen. Det blev värre och värre och till slut, när riksbanken hade höjt räntan till 500 procent, var man tvungen att övergå till en flytande kronkurs. Då lugnade allting ned sig och George Soros hade ökat på sin förmögenhet. Den ende poliker som begrep någonting var alltså Ian Wachtmeister

  • Var tog källhänvisningarna nr 1-14….. vägen?