Allt vi ursprungligen fick höra om Coronaviruset har visat sig vara fel. I själva verket är det inte en tidigare okänd unik infektion alls, utan en variant av en större familj av coronavirus som det funnits många mutationer av under åren. Det är inte heller ett exceptionellt smittsamt eller dödligt virus, utan en ganska mild infektion som har liten till ingen inverkan på flertalet människor. Det är bara ett riktigt farligt virus för människor med svåra metabola diagnoser och för svaga gamla. Dessutom fanns det ingen verklig risk att vårt hälso-och sjukvårdssystem skulle kollapsa, eftersom det beräknade antalet potentiella dödsfall sannolikt aldrig närmar sig de uppskattningar av de bristfälliga datormodeller som användes för att avgöra politiken. Fältsjukhuset i Stockholmsmässan behövdes aldrig.

Kort sagt, nästan allt vi fick höra från början visade sig bevisligen vara fel. Varför är det så? Varför tror ni att de människor som försåg oss med informationen – många av dem förmenta ”experter” inom sitt område – hade så fel om allt? Och varför har de inte gjort några ansträngningar för att offentligt rätta till sina missbedömningar när de insett hur mycket förvirring och ångest de har orsakat?

Vi har tidigare upplevt hur våra politiska ledare och deras marionetter bakom kulisserna använder förment vetenskap som ett medel för att uppnå sina egna politiska mål. Låt mig bara nämna miljardrullningen till påstådda klimatåtgärder. Kan det vara så att COVID–19 och WHOs deklarerade pandemi bara är ett redskap för att manipulera fram en virushysteri, för att drastiskt och oåterkalleligt kunna ändra samhällets grundläggande struktur. Syftet skulle vara att upprätta en totalitär världsordning? Det verkar vara så och nyliberalerna, etablissemangets media och de många infektionsexperterna spelar nyckelroller i denna teater.

Låt oss lämna den politiska analysen för nu och se över vad vi faktiskt vet om själva viruset. Detta skulle naturligtvis inte vara nödvändigt om journalistkåren och medierna hade gjort sitt jobb, genom att tillhandahålla korrekt information snarare än propaganda för att underblåsa en allmän hysteri. Tråkigt nog är de flesta människor lika felinformerade nu som de var för 6 månader sedan när utbrottet började. Vi vet med säkerhet är att domedagsscenarierna aldrig förverkligades. Två miljoner amerikaner dör inte och världen kom inte till ett abrupt stopp. Vi vet också att förutsägelserna om datormodellen från Imperial College var falska precis som vi vet att de länder som ignorerade dessa absurda modeller klarade sig bättre än de andra, vilket Nobelpristagaren Michael Levitt påpekar i sin artikel i tidningen Haaretz att:

Samma typ av modeller förutspådde att i Sverige skulle antalet dödsfall från COVID-19 nå cirka 100 000 i juni, om den svenska regeringen fortsätter att vägra införa nedstängningsåtgärder. Sverige avvisade dessa modeller och antog modigt … en demokratisk politik som i stort sett möjliggjorde att det normala livet fortsatte. Trots de stora vårdhemmen i Sverige (som var den svaga länken i den svenska hanteringen) … visade sig antalet dödsfall vara 6% av den som förutspåddes, cirka 6.000 personer, med en medelålder på 81. Hälften av offren var vårdhemsboende som i Sverige har en medellivslängd på 9 månader efter antagningen (en stor del av den andra halvan bodde kvar hemma med hemtjänst). Parenteserna min anm..

Sveriges dödssiffra visade sig alltså vara bara 6% av den ursprungliga uppskattningen. Som jämförelse är den amerikanska dödssiffran inte riktigt 10% av den ursprungliga uppskattningen från Imperial College. Båda uppskattningarna var katastrofalt fel, och ändå stängde man ner ekonomier, drev arbetslösheten upp till nivåer som inte setts sedan den stora depressionen, och dömde länder till år av plågsam omstrukturering. För vad? Jo, för att främja en fasansfull, auktoritär politisk agenda. Och detta hjälper bara till att understryka vad pandemin egentligen handlar om. Det är politik som utger sig för vetenskap (precis som larmandet om klimatet).

Artikeln i Haaretz belyser också frågan om ”flockimmunitet” som rutinmässigt felaktigt beskrivits i media som den punkt där 60% (eller mer) av befolkningen har smittats och därför har utvecklat antikroppar mot viruset. Detta är fel, i själva verket är tröskeln för flockimmunitet mycket lägre än så, kanske bara 5 till 15 procent av befolkningen. Men hur kan det vara så, vi fick ju veta att detta var ett helt nytt virus som vår art aldrig tidigare hade upplevt och som vi inte hade någon inbyggd immunitet mot?

Det var en annan lögn, här Michael Levitt igen:

Utbredd infektion krävs inte för att stoppa epidemin. Argumentet att 60% av befolkningen måste vara smittade och blir immuna innan infektionsspridningen stoppas bygger på en felaktig matematisk beräkning. … Det mest betydande bevis för att vederlägga behovet av 60% infektionsfrekvens – är pre-immunitet. Till exempel har COVID-19 flera släktingar (andra coronavirus) som befolkningen har utsatts för, och sådan tidigare exponering kan ge immunitet hos en betydande del av befolkningen. Redan i april skrev två av oss en artikel om den postulerade karaktären av denna immunitet och de statistiska bevis som pekade på dess existens. Vi noterade att i flera slutna samhällen som genomgick tester, var infektionsfrekvensen alltid begränsad till 20%, vilket statistiskt överensstämmer med maximal infektionsfrekvens i dessa samhällen snarare än återkommande sammanträffanden. Ungefär en månad senare publicerade en grupp forskare som bekräftade bevisen i Cell, en av de mest prestigefyllda tidskrifterna inom livsvetenskaperna. Omkring 60% av människor i Kalifornien som aldrig hade utsatts för COVID-19, hade immuna minnesceller som kände igen viruset och som därför sannolikt ger immunitet.

En studie i Tyskland visade dessutom att en sådan immunitet kunde nå en så hög nivå som 81% av befolkningen. … Denna snabbhet att nå pre-immunitet