Protesterna mot den alternativa sanningsförmedlingen fortsätter, nu senast från tidningarna Fokus och Cafe. Men det är en lönlös kamp.

Anna Ritter (tidningen Fokus) och Viktor Barth-Kroon (tidningen Café) heter de senaste försvararna av vårt alltmer likriktade och robotifierade samhälle. Men innan jag sätter de två mainstream-”journalisterna” i sitt rätta sammanhang tänkte jag ta med läsaren på en kort panorering av tillståndet i vårt samhälle just nu.

Att bevaka och försvara sitt eget paradigm är vad de flesta debattörer sysslar med. Sakargument och sanning är viktiga så länge det gagnar en själv och den ”legoskribent” man som avlönad journalist utgör. Som sanningsförmedlare och whistleblower blir man medvetandegjord om detta. Som tillhörande den lilla skara som lämnat den röd-blåa röran, den religiösa-ateistiska röran, den etiska röran och alla skenbara brusdebatter som de styrande likt glaspärlor sprider till folket, blir alla de snuttifierade frågorna och debatterna istället punkterna som man lärt sig dra strecken mellan. Fram växer någonting helt annat, en best med tillräckligt brett mellan sina lurviga ben för att aldrig blir synad. Inte bara för att den med sitt omfång blir för osynlig i en allt mer cynisk och närsynt samhällskultur, utan också för att de som inte vill se besten, själva lever av den likt loppor på en hund.

Jag såg dokumentären om Fi för ett tag sedan. De av oss som väljer att ta ställning för och framförallt de av oss som aktivt vill göra något åt uppenbara osanningar och orättvisor, känner igen sig. Media sätter debatten, politiker duckar och människor följer i spåren. Men man kan ändå inte undvika att fråga sig varför bara 1 % av Sveriges befolkning röstade på F