DNA-kontaminering i vaccin: Vad är det och varför spelar det roll?

Traditionella mediefaktagranskare och regulatorer världen över hävdar upprepade gånger att DNA-kontaminering i vacciner — särskilt i de mRNA-baserade covidvaccinerna — inte utgör någon risk för vaccintagare.

Vissa går så långt som att påstå att de farhågor som otaliga forskare har lyft fram kring denna fråga är ”grundlösa”, ”desinformation” och ”konspirationsteorier”.

Man medger att både äldre vacciner och de nyare mRNA-vaccinerna kan innehålla rester av DNA från tillverkningsprocessen, men säger att dessa DNA-rester är ”förväntade och anses säkra” och att det finns reglerande åtgärder för att säkerställa att det bara förekommer i begränsade mängder.

Den amerikanska myndigheten Food and Drug Administration (FDA) avfärdade oro som publicerats i Journal of Inorganic Biochemistry om HPV (humant papillomvirus)-DNA-fragment som påträffats i produkter som Mercks Gardasil HPV-vaccin. Myndigheten hävdar att fragmenten inte är ”kontaminanter” och inte utgör någon risk eller säkerhetsfaktor.

Den australiska myndigheten Therapeutic Goods Administration utfärdade förra månaden ett uttalande där man säger att nyligen publicerade studier som hävdar att mRNA-vacciner är kontaminerade med överdrivna nivåer av DNA saknar vetenskaplig stringens och att rester av DNA länge har funnits i bioteknologiska produkter.

Australiensiska regulatorer betonade att ”fördelarna med vaccination vida överstiger de potentiella riskerna.”

Men vissa forskare — däribland Karl Jablonowski, Ph.D., senior forskare vid Children’s Health Defense, som intervjuades av The Defender — menar att DNA-rester i vacciner inte bör avfärdas. Jablonowski hävdar att riskerna med dessa rester härrör både från kända och okända faktorer.

Enligt Jablonowski har dessa risker funnits länge i många befintliga vacciner, men de är ännu större i mRNA-vaccinerna. Genom lipidnanopartiklarna som ingår i mRNA-vaccinerna får DNA-fragmenten ”fri passage genom varje membran i kroppen.”

Varför uppstår DNA-kontaminering?
Biologi är komplext, berättade Jablonowski för The Defender. Ingenting inom biologi är helt rent, så det finns föroreningar i allt.

Han sa att det har funnits problem med kontaminanter i vacciner ända sedan det som tidskriften Pediatrics beskrev som den ”första moderna medicinska katastrofen” — då 13 barn dog efter att ha fått ett difteri-antitoxin som var kontaminerat.

Idag produceras vacciner på flera olika sätt, men levande celler spelar en roll i framställningen av de flesta vacciner, förklarade Jablonowski. Vacciner fungerar vanligtvis genom att introducera en försvagad bakterie eller virus, eller delar av dessa — ofta med ett adjuvans för att förstärka effekten — i kroppen för att utlösa ett immunsvar.

Virus behöver levande celler för att växa, så virusvacciner använder någon form av levande celler i produktionsprocessen. Virusen kan odlas i bakterier, jäst, djurceller eller mänskliga fosterceller, till exempel.

DNA:et i dessa celler förstörs eller fragmenteras vanligtvis i processen att tillverka vaccinet. Dock kanske processen inte eliminerar allt — vissa kvarvarande DNA-fragment kan finnas kvar.

Covidvaccinerna med mRNA använde en annan process. Istället för att introducera ett viralt protein, introducerade de budbärar-RNA (mRNA), vilket tränar cellerna att producera SARS-CoV-2-spikeproteinet. Immunsystemet känner igen detta protein och producerar antikroppar.

Covidvaccinerna använde ett RNA-skapande enzym — en RNA-polymeras — som använder en DNA-mall för att syntetisera RNA genom en laboratorieprocess som kallas ”in vitro-transkription.”

DNA:et som används i processen måste först amplifieras. Vaccintillverkare som Pfizer amplifierade DNAt för vaccinet genom att använda en plasmid. Plasmider är små cirkulära DNA-bitar som finns i bakterier och som reproduceras när en bakterie förökar sig. För covidvaccinerna använde de E. coli, en vanligt förekommande bakterie i vaccinproduktion, för snabb amplifiering.

Denna DNA-mall innebär en extra risk eftersom DNA:et från plasmiden som används för att skapa mallen måste tas bort från vaccinet innan det kan injiceras i människor.

Kevin McKernan, forskaren som först identifierade DNA i covidvaccinerna, fann att vaccintillverkarna försökte bli av med detta DNA genom att ”bryta ner det med ett enzym” som kallas deoxiribonukleas eller DNas, vilket bryter ner DNA. De lyckades dock inte eliminera det helt.

Vilka är de potentiella farorna?
Enligt Världshälsoorganisationen (WHO) har de potentiella riskerna med rester av DNA i vacciner debatterats i årtionden utan att nå en lösning. Vissa forskare hävdar att det kvarvarande DNA:et är inaktivt, medan andra menar att det kan vara en viktig riskfaktor som kan vara onkogen — cancerframkallande — eller infektiös.

”Det mänskliga immunsystemet, ett känsligt system av sensorer, har en gräns för hur mycket främmande material det kan tolerera i kroppen”, sa Jablonowski. När DNA finns utanför cellerna och i blodomloppet kan det utlösa ett kraftfullt immunsvar — en så kallad interferonreaktion — som aggressivt söker upp och angriper det skadliga patogenet.

Detta kan skapa ett överdrivet immunsvar som potentiellt kan vara en källa till autoimmuna problem relaterade till vaccinkontaminering.

Till exempel identifierade patologen och molekylärbiologiexperten Sin Hang Lee resterande RNA i HPV-vaccinet Gardasil, där han testade för DNA-fragment efter att en 13-årig flicka utvecklade akut juvenil reumatoid artrit, rapporterade Maryanne Demasi, Ph.D.

I Gardasil-vaccinet upptäckte Lee att HPV-DNA var bundet starkt till aluminiumbaserat adjuvans. Detta innebär att DNA:et inte bryts ner så lätt som det borde. Lee teoretiserade att immunceller såsom makrofager, vilka är fyllda med aluminiumbaserat adjuvans, rör sig från injektionsstället genom blodet till olika organ.

Enligt Demasi kan HPV-DNA:et som är bundet till adjuvansen ”orsaka kroniska immuninflammatoriska reaktioner som leder till autoimmuna tillstånd hos vissa personer.”

Jablonowski sa att mRNA-vaccinerna utgör ett nytt och allvarligare problem. Detta beror på att främmande DNA innan introduktionen av mRNA-vaccinet inte hade någon mekanism för att ta sig in i cellerna. Lipidnanopartiklarna gör nu detta möjligt.

”Den korrekta mängden främmande DNA inne i cellen är noll,” sa Jablonowski. ”Det kan störa all den känsliga biologi som krävs för att cellen ska fungera.”

Främmande DNA kan göra att celler blir sjuka, störa regleringsmekanismer och, om DNA:et är närvarande vid celldelning, kan det ta sig in i cellkärnan och skapa en rad problem, menade han.

Vissa forskare har hävdat att det finns bevis för att detta kontaminerade DNA kan vara kopplat till ökande cancerfrekvenser.

Vad säger tillsynsmyndigheterna?
1985 satte FDA en övre gräns på tio pikogram per dos. År 1987 höjde WHO sitt rekommenderade gränsvärde till 100 pikogram och ökade det sedan ytterligare till tio nanogram (d.v.s. 100 gånger högre) — en gräns som nu har antagits av FDA, rapporterar Demasi.

Forskare som Lee och McKernan menar att detta gränsvärde inte ger tillräckligt skydd i fallet med Gardasil, eftersom HPV-DNA:et kan vara svårt att upptäcka när det binds till adjuvansen.

Jablonowski sa att när denna gräns sattes beaktade tillsynsmyndigheterna endast hur mycket kvarvarande DNA som kunde finnas i blodomloppet från vaccinerna — eftersom det på den tiden inte fanns någon mekanism för att DNAt skulle kunna ta sig in i cellen. Men med mRNA-vacciner kan denna gräns troligen utgöra en allvarlig risk.

Varför blev DNA-kontaminering så kontroversiellt?
Forskare och vetenskapsmän har i årtionden uttryckt oro för DNA-kontaminanter i vacciner. Förra året rapporterade dock genomikforskaren McKernan att Pfizers COVID-19-vaccin är kontaminerat med plasmid-DNA — något som inte ska finnas i ett mRNA-vaccin.

McKernan sa att detta väcker oro eftersom plasmid-DNA kan leda till cancer eller autoimmuna problem hos vissa vaccintagare.

Efter att McKernans lab offentliggjorde sina fynd och andra forskare bekräftade dem, bekräftade även Health Canada att Pfizers vaccin innehåller detta DNA.

McKernan rapporterade också att Pfizer hade undanhållit denna information från tillsynsmyndigheterna. Vid tillverkningsprocessen för läkemedlets kliniska prövningar använde Pfizer PCR-testning istället för det plasmid-DNA de senare använde vid massproduktion. Den första versionen av läkemedlet — som fick nödtillstånd från FDA — innehöll därför inte DNA.

Senare avslöjades att även Modernas vacciner använde samma produktionsmetod, vilket innebär att även Modernas mRNA-vacciner var kontaminerade med resterande DNA.

Frågan blev snabbt politiserad, där de som hävdade att vaccinerna är ”säkra och effektiva” kallade påståendena för ”desinformation” och en konspirationsteori, som snabbt fick benämningen ”plasmid-gate”.

Kritiker av covidvaccinerna, som Floridas hälsochef Joseph A. Ladapo, uppmanade tillsynsmyndigheterna att ta itu med frågan.

FDA sa i ett svar att ”baserat på en grundlig bedömning av hela tillverkningsprocessen är FDA säkra på covidvaccinernas kvalitet, säkerhet och effektivitet.” Myndigheten gav dock inga bevis för att stödja denna slutsats.

Dr. Paul Offit, chef för Vaccine Education Center vid Barnsjukhuset i Philadelphia, som sitter i en rådgivande kommitté för covidvaccinerna hos FDA — och som själv är uppfinnare och patentinnehavare av RotaTeq, rotavirusvaccinet som rekommenderas för universellt bruk hos spädbarn av CDC — avfärdade i en youTube-video den oro som McKernan, Ladapo och andra uttryckt.

Han sa att det är möjligt att det finns DNA-fragment i vaccinerna, men att det är omöjligt för DNA-fragmenten att ta sig in i människors celler eller orsaka sjukdom.

Jablonowski sa att för att Offits förklaring skulle vara rimlig, skulle biologin behöva vara mycket enkel och tydlig. Men så är det inte, sa han. ”Biologi är verkligen rörigt, och det finns nästan alltid undantag.”

Immunsystemet är det näst mest komplicerade systemet, och det finns mycket vi ännu inte vet om det, tillade han.

childrenshealthdefense.org, DNA-kontaminering i vaccin: Vad är det och varför spelar det roll?