Vi samlades vid terminalen för Viking Line för vår vakenkryssning. Solen hängde som ett guldfärgat klot över Stockholm, och jag möttes av glada ansikten och förväntansfulla leenden. Det är Vaken.se:s 20-årsjubileum, och denna resa skulle bli ytterligare ett bevis för vår enorma framgång. Vi var inte bara en grupp människor som sökte sanning; vi var en familj, ett nätverk av människor som förenades av en gemensam strävan mot frihet.
Efter att vi lämnat av våra väskor i hytten skyndade jag mig till övre däcket, där solen smekte mitt ansikte och vinden från skärgården viskade om äventyr. Atmosfären var avslappnad, men ändå full av liv. Även om många av oss aldrig hade mötts förut, fanns det en omedelbar känsla av samhörighet. Det gemensamma intresset för frihet och vår öppna inställning till livet gjorde att nya vänskapsband knöts lika lätt, det var som om vi alltid hade känt varandra. Samtal flödade överallt – om uppvaknande, motstånd, och om framtiden. Vi är en rörelse, men ännu viktigare, vi är på väg att bli något större än det.
När lunchen närmade sig drog jag mig mot buffén. Det var ingen vanlig måltid – det var ett firande av idéer och tankar, som flödade lika livligt som vinet vi njöt av. Samtalen blev mer intensiva och dynamiska. Människor bytte plats vid borden, och lika ofta bytte vi tankar och idéer. Vid min sida satt ett gäng från Stockholm som hade funnit varandra under pandemins utbrott. De hade varit vakna medan världen sov, och nu var de här, starkare än någonsin. De berättade hur motgångarna under pandemin hade skapat de starkaste banden mellan dem – att vakna tillsammans hade fört dem närmare varandra än de någonsin kunnat föreställa sig.
”Att vara vaken är inte bara en politisk rörelse,” sade en av dem med ett leende, ”det är sann vänskap. Det är en familj. En livsstil.” Orden hängde kvar i luften som en påminnelse om varför vi alla var här. Och jag kunde inte hålla med mer. Genom hela resan hördes samma historia, om och om igen. Pandemin må ha varit en katastrof, men det var ur denna katastrof som några av våra starkaste band och vackraste vänskaper hade vuxit fram. Inget gör oss starkare än motgångar, och vi hade alla genomlevt det – och kommit ut starkare, tillsammans.
Efter buffén samlades vi på bakre däcket. Den varma vinden, sensommarens milda sol och Stockholms skärgård som majestätiskt gled förbi i bakgrunden skapade en idyllisk miljö för vår diskussion. Vi delades upp i mindre grupper för att prata om vakenhet, ett ord som bär olika betydelser för olika människor.
”Att vara vaken,” sade någon, ”handlar inte om att tro att vi har alla svaren. Det handlar om att vakna upp ur en djup sömn, en falsk verklighet som samhällets institutioner har matat oss med.” Det var en evig resa mot större förståelse, ett gemensamt sökande efter sanningen, som förde oss alla närmare varandra. Alla tankar var välkomna, även de som kanske verkade förvirrade vid första anblicken. Det fanns ingen dömande attityd. Vi var inte här för att förkunna en enhetlig sanning – vi var här för att söka den tillsammans. Och just i det ögonblicket insåg jag att vår grupp hade skapat den gemenskap som andra rörelser, som vänstern och queer-rörelsen, länge eftersträvat men ofta misslyckats med att uppnå. Vi accepterade alla, oavsett bakgrund, etnicitet eller sexualitet. Vi var en verklig familj, där olikheter inte bara tolererades, utan firades.
Senare på kvällen var jag med om ett magiskt och spontant möte med Linda Lampenius, världskänd violinist. Hon hade i sin ungdom utmanat makteliten och betalat ett högt pris för sitt mod. Linda hade blivit utsatt för sexuella närmanden på dekadenta fester i slutet av 1990-talet, där maktens män försökte utnyttja sin position för att manipulera och kontrollera. Men hon vägrade att vara tyst. När hon avslöjade sanningen i media, blev hon genast stämd på mångmiljonbelopp. Rättegångarna som följde lämnade djupa sår, både ekonomiskt och psykiskt, men hennes styrka sviktade aldrig. Hon stod upp mot övermakten med en beslutsamhet som inspirerade oss alla.
Efter hennes spelning i vinbaren, fylld med vackra toner som berörde mitt hjärta, hade jag förmånen att tacka henne för hennes mod. Hon omfamnade mig med en värme som speglade hennes kamp – en kamp som på många sätt var vår också. Hennes historia påminde oss alla om vikten av att stå upp för vad vi tror på, oavsett vilka konsekvenserna kan bli.
Nästa morgon vaknade jag oväntat utvilad, som om den vilda dansen på nattklubben hade laddat mig med ny energi. Luften i Helsingfors var frisk, fylld med havets doft och löften om något större. Vår grupp på nästan 30 personer samlades i det strålande dagsljuset, och våra finska vänner dök upp med öppna armar och breda leenden. Det fanns en otrolig positiv känsla i luften, som om mötet med våra nordiska bröder och systrar skulle vara början på något monumentalt.
Lukterna från matstånden blandades med doften av salt havsbris, och det var som om hela världen konspirerade för att skapa den perfekta dagen. Med varje ny diskussion som blossade upp växte glädjen. Stämningen höjdes avsevärt när vi möttes. Vi hade samlats för att bygga något större, starkare, mer bestående.
Efter vårat varma möte i det milda sommarvädret, samlades vi igen i en stor cirkel. Här fanns ingen plats för hierarki, ingen plats för dominerande röster. Varje person hade sitt utrymme, varje ord vägde lika tungt. En efter en reste vi oss och presenterade vad som låg oss närmast hjärtat.
En av de första att tala var vår finske broder Mikael, en man vars kamp mot det finska rättssystemet under pandemin var ett annat lysande exempel på motståndets styrka. Han hade blivit nekad tillgång till frukost på Fazers kafé eftersom han saknade corona-pass. Men i stället för att vika sig, valde han att stämma både Fazer Restauranger och den finska regeringen för diskriminering och kränkning av mänskliga rättigheter. Hans mål har dragit ut i över två år, men hans mod och beslutsamhet har aldrig avtagit.
”Det är inte bara min kamp,” sade Mikael, ”det är vår kamp. Mot ett system som vill kontrollera oss, mot de krafter som försöker kväva vår frihet.” Det var tydligt att hans kamp inte bara var för en personlig seger, utan en symbol för vad vi alla strävade efter – sann frihet.
Vi fortsatte i gemensam grupp mot en uteservering vid kajen och diskussionerna fortsatte fritt. En man som satt bredvid mig berättade om sitt arbete som spion och kurir under Sovjetunionens fall. Han hade riskerat sitt liv för att smuggla viktiga dokument över gränserna under en tid när Sovjet förtryckte arbetare och oppositionella i länder som Polen. Med varje leverans av hemlig information bidrog han till att undergräva en brutal regim, ett litet steg mot den frihet vi alla längtade efter.
Han beskrev spänningen av att passera gränsen, hjärtat som slog i bröstet, och rädslan för att bli upptäckt. ”Jag stod en halvtimme med en Kalasjnikov mot magen på min sista resa.” sade han, ”men varje gång jag lyckades, visste jag att jag bidrog till något större. Till frihet.” Det var en historia om mod, en påminnelse om hur en enda människa kan göra skillnad i kampen mot förtryck.
Samtalen skiftade mot sitt slut till framtiden. Idén om att ytterligare stärka vår nordiska allians växte fram naturligt. Sveriges centrala position gör det till en idealisk hubb. Samarbetet med Norge och Danmark var redan starkt, och genom World Wide Demonstration sträckte sig våra nätverk globalt. Ett förslag var att anordna en nordisk konferens i Stockholm, där vi kunde samla de mest vakna sinnena, utbyta idéer och stärka våra band. Det kändes som en självklarhet – från Sverige skulle vi sprida vår rörelse vidare över världen.
När vi lämnade Helsingfors för att återvända till båten, var stämningen elektrisk. Vi hade träffat våra finska vänner, diskuterat i det varma sommarvädret och stärkt våra band ytterligare. Igen kände jag att vår grupp var inte en rörelse i traditionell mening, utan en familj. En plats där alla kunde känna sig hemma, där varje röst räknades, och där olikheter inte var ett hinder utan en styrka.
Den natten firade vi med musik, dans och samtal som varade tills solen gick upp över Östersjön. Det var en natt fylld av glädje, kärlek och hopp. Och när vi slutligen lade oss i våra hytter, visste vi alla att detta bara var början. En magisk resa mot frihet, kärlek och sann gemenskap.
Mikael Cromsjö
Vaken.se, En magisk resa mot frihet och gemenskap
