Vi har fått höra att vi lever i en rättsstat. Att vi har rättigheter. Att vi får ifrågasätta myndighetsbeslut. Att vi får tala fritt. Men vad händer när vi faktiskt utnyttjar dessa rättigheter? Vad händer när vi ställer obekväma frågor till makten?
Den som kritiserar myndigheter i Sverige får snabbt känna av systemets verkliga ansikte. Det handlar inte om rättssäkerhet, öppenhet eller demokrati. Det handlar om att skydda makten – på bekostnad av folket. När du ifrågasätter socialtjänstens beslut möts du av arrogans, undanflykter och rena bortförklaringar. En tjänsteman kan fatta ett beslut som krossar en familj och sedan avfärda dina frågor med svepande, innehållslösa svar. Klantigt. Slarvigt. Ogenomtänkt. Och när du insisterar på att få tydliga besked? Då blir du obekväm. En besvärlig röst som ska tystas.
IVO – en skyddsmur för makten
När myndigheter gör fel ska vi kunna anmäla dem till Inspektionen för vård och omsorg (IVO). Men IVO tar sällan upp enskilda fall. De hänvisar istället till att de bedriver nationell tillsyn. Det betyder i klarspråk: Vi granskar systemet i teorin, men vi bryr oss inte om de människor som drabbas i praktiken.
Om en myndighet kränker dina rättigheter ska du alltså vända dig till en tillsynsmyndighet som inte ens ser din sak. Och om du fortfarande kräver rättvisa? Då får du svaret: Kontakta EU.
Så vad är syftet med detta system? Att säkerställa rättvisa – eller att kväva protester?
Yttrandefrihet – en rättighet eller en lögn?
Yttrandefrihet och åsiktsfrihet är grundläggande rättigheter i en demokrati. Vi har rätt att säga vad vi tycker. Vi har rätt att kritisera makten. Men vad händer när vi gör det? I Sverige bestraffas den som talar klarspråk.
Om du ifrågasätter socialtjänsten, sjukvården, skolan eller andra myndigheter blir du snabbt utpekad som problematisk. I vissa fall får människor sina barn omhändertagna, sina jobb hotade eller sina liv förstörda bara för att de vågat använda sin röst. Systemet slår tillbaka mot dem som avslöjar sanningen.
Socialtjänsten, politikerna och medierna försöker framställa all kritik som konspirationsteorier, trots att det vi ser händer rakt framför våra ögon. De som berättar om sina erfarenheter stämplas som rättshaverister, trots att de bara begär rättvisa. När staten bryter mot grundläggande mänskliga rättigheter, och ingen ingriper – vad har vi då kvar?
En stat utan ansvar, en befolkning utan skydd
Socialtjänsten kan fatta vilka beslut de vill, och när du protesterar får du höra att du får överklaga. Men även om du överklagar tar processen så lång tid att skadan redan är skedd. Familjer har splittrats. Liv har slagits i spillror. Barn har tvingats leva med trauman de aldrig kommer återhämta sig ifrån.
Och om du fortfarande inte accepterar myndigheternas godtycke? Då får du svaret:
Anmäl till IVO.
Och om IVO inte tar upp fallet?
Kontakta EU.
Och om EU inte gör något?
Ja, då har du helt enkelt otur.
Så ser systemet ut. Ett system där ingen behöver stå till svars. Ett system där makten aldrig behöver förklara sig. Ett system där staten alltid vinner – och medborgaren alltid förlorar.
Vem skyddar folket från staten?
I en verklig rättsstat ska staten skydda medborgarna. Men i Sverige är det tvärtom – det är staten som behöver skyddas från medborgarna. Det är därför vi har byråkratisk rundgång. Det är därför kritik ignoreras. Det är därför tillsynsmyndigheter som IVO finns – inte för att hjälpa dig, utan för att ge sken av att systemet fungerar.
Om vi verkligen levde i en rättsstat, skulle felande tjänstemän hållas ansvariga. Makten skulle tåla granskning. Rättigheter skulle vara något annat än tomma ord i en lagtext. Men så är det inte.
I Sverige är rättsstaten en illusion.
Och det är dags att vi slutar låtsas något annat.
Anonym insändare, En rättsstat i förfall – när makten står över lagen
