Den prisbelönte journalisten och författaren Lewis Lapham har i flera essäer, böcker och intervjuer redogjort för hur en liten maktelit styr och hur de, inte sällan med hjälp av mainstreammedia, sätter demokratin ur spel och till och med kan starta krig på falska grunder.1 Lapham föddes i en välbärgad familj i San Francisco 1935. Hans farfarsfar, Lewis Henry Lapham, hade grundat storföretaget Texaco och farfadern Frank blev borgmästare i staden. Lewis, som utbildades vid Magdalene College i Cambridge och Hotchkiss School vid Yale, beskrev hur eleverna belönades utifrån hur välbärgade föräldrarna var, och att det uttalade syftet med utbildningen inte var mera kunskap utan att göra ledare av eleverna.2
Efter att ha arbetat som reporter på San Francisko Examiner flyttade Lapham till New York 1960 där han i tur och ordning arbetade på tidningarna Herald Tribune, Saturday Evening Post och Life Magazine. 1968 skickades han till Indien där han bland annat träffade och umgicks med Beatles. Lapham blev senare anställd vid Harper Magazine där han sedan blev redaktör mellan 1976-81 och publicerade en rad samhällskritiska essäer.
1988 gav han ut boken ”Money and Class” in America,” om hur de rikare blir rikare och hur ”det härliga ordet vinst motiverar elände, svält, oärlighet och krig.”3 Vi har skapat en kultur där alla hotell, kontorsbyggnader och förorter ser likadana ut och där vi bryr oss allt mindre om humanism, påpekar Lapham.4 Det är heller ingen tillfällighet, menar han, att bankerna liknar tempel, företrädesvis grekiska och att besökarna som kommer för att utföra sina riter i form av insättning och uttag instinktivt sänker sina röster i vördnad.
Fixeringen vid pengar, saker och ytlighet, huvudsakligen skapad av eliten, har lett till en ökande känsla av inre tomhet, menade Lapham. ”Aldrig i världshistorien har så många människor varit så rika,”, konstaterade han, ”och aldrig i världshistorien har så många av dessa människor känt sig så fattiga.”5 I boken ”Imperial Masquerade, (1990) beskrev han hyckleriet hos de förra presidenterna Jimmy Carter och Ronald Reagan och det absurda i att man på senare år upphöjde expresidenten Richard Nixon till en slags ”vis rådgivare.”
1993 gav han ut the ”The Wish for Kings” där han skrev om det paradoxala faktum att amerikaner ”vill ledas, samtidigt som de vill förbli fria,” som filosofen Alexis de Tocqueville uttryckte det i en analys redan på 1800-talet.6 Eftersom de inte tycks kunna förena dessa motsägelsefulla önskningar, tillade de Tocqueville, ”strävar de efter att uppfylla båda på en gång.”7 Resultatet blir vad Lapham kallar ”en längtan efter kungar,” ett begär efter starka, faderliga ledare på vita hästar som rider in och räddar dagen eftersom ”den trista verksamheten med självstyre” helt enkelt är ”för hårt, för tråkigt och för komplicerat.8
”De flesta som sörjer när landets ledare går bort skulle inte känna igen en ledare om de såg en,” hävdade Lapham med sedvanligt tydlig fränhet. ”Om de hade oturen att råka träffa en ledare skulle de snart märka att han krävde något av dem, och denna oförskämdhet skulle snabbt sätta ett ilsket slut på deras önskan om hans återkomst.”9
1997 kom boken ”Waiting for the Barbarians” i vilken Lapham skrev om politikernas delaktighet i ”välfinansierade skurkstreck världen runt” och att den ”barbarism som finns inbyggd i den globala kapitalismen behöver någon form av kontroll av en demokratisk regering. Detta eftersom att ”historien visar att oligarkier obehindrade av samvete eller sunt förnuft sällan visar intresse beträffande syftet med medborgerliga friheter.”10
Demokrati är en svår form av styre, sa Lapham, då det kräver en hög grad av mod och skrivkunnighet av sina medborgare och för tillfället saknar vi både nödvändiga vanor i detta och en atmosfär av gemensamma referenser ”Formandet av kongressens vilja och valet av den amerikanske presidenten, har blivit ett privilegium förbehållet landets högre klasser, det vill säga de 20% av befolkningen som äger 93% av välståndet, driver företag och banker, äger och driver nyhets- och underhållningsmedia, stiftar lagar, styr universiteten, kontrollerar filantropiska stiftelser, politiska institutioner, kasinon och idrottsarenor.”11
Lapham ansåg att journalismen i USA lämnade mycket att önska och 2007 grundade han Laphams Quarterly, en självständig tidskrift om historia och litteratur. Han beskrev en av USA:s upphöjda reportrar Bob Woodward, (en av männen bakom Watergateavslöjandet,) som en tillmötesgående hovmästare för eliten. Vid premiären för filmen Gonzo, om den legendariske journalisten Hunter S. Thompsons liv, levererade Lapham följande salva:
”Det fanns en tid i Amerika när pressen och regeringen var på motsatta sidor av fältet. Pressen skulle tala för folket. Den nya traditionen är att pressen talar på uppdrag av regeringen” 12
Lapham berättade vidare även att han hade läst David Ray Griffins bok ”Debunking 9/11 Debunking: An Answer to Popular Mechanics and Other Defenders of the Official Conspiracy Theory” och att George W. Bush borde ha åtalats för alla lögner om Irakkriget:
Det som är mest oroande av allt, menade Lapham, är mainstreammediernas stöd för urholkningen av medborgerliga friheter i ”den nationella säkerhetens namn,” där Patriot Act utgör ett av de värre exemplen. Lapham bekymrades även av vad han såg som en allt mer fördummande kultur där man ingjuter passivitet i befolkningen: ”
”Så många som sex av tio vuxna amerikaner har aldrig läst en bok av något slag och bulletiner från landets utbildningsprogram påminner om rapporter som beskriver olycksstatistik från ett förlorat krig.”13
Enligt undersökningar för några år sedan så visste en fjärdedel av de vuxna i USA inte att jorden snurrar runt solen och 68% av dem som börjar college har svårt att hitta Kalifornien på kartan. En kvinnlig elev trodde dessutom att Holocaust var en judisk helgdag.
Mycket av detta spektakel, det vill säga fördumningen av kulturen, ungdomar, och folk i allmänhet, kan förstås även appliceras på Sverige, ofta beskrivet som Jantelagens och den politiska korrekthetens högborg. Idag vet de flesta ungdomar allt om TV-serier, dataspel och såpastjärnor och men föga om litteratur, historia eller livet i sig. Det är förmodligen ingen slump att detta sker i det land som är mest amerikaniserat av alla i Europa.
De vuxna i sin tur fortsätter springa runt i ekorrhjulet för att ha råd med alla saker de tror sig behöva och som i en tid av orgiastisk ytlighet och leda får tjäna som avledning och tröst. Därför låter de sig dessvärre också nöjas med det som dags- och kvällstidningar, (eller ännu värre, onlineversionen av dem, som numera mest liknar Se och Hör) serverar dem, samt TV-nyheternas ofta bristfälliga och vinklade rapporter om vad som sker.
I ett sådant klimat, där fördumningen ständigt vinner ny mark och konforma åsiktspoliser allt oftare sätter stopp för obekväma sanningar, var Lewis Lapham ett viktigt motgift.
Lewis Lapham avled den 23 juli 2024.
Av Michael Delavante, Ett motgift mot fördumningen
Uppdaterad 9 Mars, 2025
Källor:
1. In Depth with Lewis Lapham, C-Span, June 3, 2007.
2. In Depth with Lewis Lapham, C-Span, June 3, 2007.
3. Lewis H. Lapham, “Money and Class in America: Notes and Observations on the Civil Religion,” Ballantine Books, 1989, (sidan 303)
4. Lewis H. Lapham, “Money and Class in America: Notes and Observations on the Civil Religion,” Ballantine Books, 1989, (sidan 21)
5. Lewis H. Lapham, “Money and Class in America: Notes and Observations on the Civil Religion,” Ballantine Books, 1989, (sidan 7)
6. Alexis de Tocqueville, “Democracy in America, Volume 2,” J & H. G Langley, 1840, (sidan 319)
7. Alexis de Tocqueville, “Democracy in America, Volume 2,” J & H. G Langley, 1840, (sidan 319)
8. On Wishing for Kings and Unfettereed Speech, scottlondon.com/reviews/voice6.html
9. ”New Democrat”, Volume 7, Letterhurst Limited, 1989, (sidan 28)
10. Lewis H. Lapham, ”Waiting for the Barbarians” Princeton University Press, 1997, (sidan 219)
11.) Feast of Fools: How American democracy became all about the rule of money, Laphams Quarterly, 2012.
12.) Celebrating Cronkite While Ignoring What He Did by Glenn Greenwald
13. Lewis H. Lapham, “Gag Rule: On the Suppression of Dissent and the Stifling of Democracy,” Penguin Press, 2004, (sidan 121)
Kolla gärna in de här citaten av Lapham också:
http://www.notable-quotes.com/l/lapham_lewis_h.html
