Ett motgift mot fördumningen

0
3607

”Mycket av detta, det vill säga fördumningen av kulturen, ungdomar, och folk i allmänhet kan även appliceras på Sverige, ofta beskrivet som Jantelagens och den politiska korrekthetens högborg.”

Den prisbelönte journalisten och författaren Lewis Lapham har i flera essäer, böcker och intervjuer redogjort för hur en liten elit styr och hur de, inte sällan med hjälp av mainstreammedia, sätter demokratin ur spel och till och med kan starta krig på falska grunder. (1) Lapham föddes i en välbärgad familj i San Francisco 1935. Hans farfarsfar, Lewis Henry Lapham, hade grundat storföretaget Texaco och farfadern Frank blev borgmästare i staden. Lewis Lapham, som utbildades vid Magdalene College i Cambridge och Hotchkiss School vid Yale, beskrev hur eleverna belönades utifrån hur välbärgade föräldrarna var, och att det uttalade syftet med utbildningen inte var mera kunskap utan att göra ledare av eleverna. (2)

Efter att ha jobbat som reporter på San Francisko Examiner flyttade Lapham till New York 1960 där han i tur och ordning arbetade på Herald Tribune, Saturday Evening Post och Life Magazine. 1968 skickades han till Indien där han bland annat träffade Beatles och umgicks med dem. Lapham blev senare anställd vid Harper Magazine där han var redaktör mellan 1976-81 och publicerade en rad samhällskritiska essäer. 1988 gav han ut boken ”Money and Class” in America,” om hur de rikare blir rikare och hur ”det härliga ordet vinst motiverar elände, svält, oärlighet och krig. ”(3) Vi har skapat en kultur där alla hotell, kontorsbyggnader och förorter ser likadana ut och där vi bryr oss allt mindre om humanism, säger Lapham. (4)

Det är heller ingen tillfällighet, menar han, att bankerna liknar tempel, företrädesvis grekiska och att besökarna som kommer för att utföra sina riter i form av insättning och uttag instinktivt sänker sina röster i vördnad. Fixeringen vid pengar, saker och ytlighet, huvudsakligen skapad av eliten, har lett till en ökande känsla av inre tomhet, menar Lapham. ”Aldrig i världshistorien har så många människor varit så rika,”, konstaterar han, ”och aldrig i världshistorien har så många av dessa människor känt sig så fattiga.” (5) I ”Imperial Masquerade, (1990) beskrev han hyckleriet hos förra presidenterna Jimmy Carter och Ronald Reagan och det absurda i att man på senare år upphöjde Nixon till en slags ”vis rådgivare.”

1993 gav han ut the ”The Wish for Kings” där han skrev om det paradoxala faktum att amerikaner ”vill ledas, samtidigt som de vill förbli fria,” som filosofen de Tocqueville uttryckte det i en analys redan på 1800-talet. (6) Eftersom de inte tycks kunna förena dessa motsägelsefulla önskningar, tillade de Tocqueville, ”strävar de efter att uppfylla båda på en gång.” (7) Resultatet blir vad Lapham kallar ”en längtan efter kungar,” ett begär efter starka, faderliga ledare på vita hästar som rider in och räddar dagen eftersom ”den trista verksamheten med självstyre” helt enkelt är ”för hårt, för tråkigt och för komplicerat. (8)

”De flesta som sörjer när landets ledare går bort skulle inte känna igen en ledare om de såg en,” hävdar Lapham. ”Om de hade oturen att råka träffa en ledare skulle de snart märka att han krävde något av dem, och denna oförskämdhet skulle snabbt sätta ett ilsket slut på deras önskan om hans återkomst.”(9) 1997 kom ”Waiting for the Barbarians” i vilken Lapham skrev om politikernas delaktighet i ”välfinansierade skurksstreck världen runt” och att den ”barbarism som finns inbyggd i den globala kapitalismen behöver någon form av kontroll av en demokratisk regering. Detta eftersom att ”historien visar att oligarkier obehindrade av samvete eller sunt förnuft sällan visar intresse beträffande syftet med medborgerliga friheter. ” (10)

Demokrati är en svår form av styre, menar Lapham, eftersom det kräver en hög grad av mod och skrivkunnighet av sina medborgare och för tillfället saknar vi både nödvändiga vanor i detta och en atmosfär av gemensamma referenser, säger han. ”Formandet av kongressens vilja och valet av den amerikanske presidenten, har blivit ett privilegium förbehållet landets högre klasser, det vill säga de 20 % av befolkningen som äger 93% av välståndet, driver företag och banker, äger och driver nyhets- och underhållningsmedia, stiftar lagar, styr universiteten, kontrollerar filantropiska stiftelser, politiska institutioner, kasinon och idrottsarenor.”(11)

Lapham anser att journalismen i USA lämnar mycket att önska och 2007 grundade han Laphams Quarterly, en självständig tidskrift om historia och litteratur. Han beskriver en av USA:s mer upphöjda reportrar, Bob Woodward, (bakom bl.a Watergateavslöjandet,) som en tillmötesgående hovmästare för eliten. ”Det fanns en tid i Amerika när pressen och regeringen var på motsatta sidor av fältet”, sa Lapham vid premiären för filmen Gonzo, om journalisten Hunter S. Thompson´s liv. ”Pressen skulle tala för folket. Den nya traditionen är att pressen talar på uppdrag av regeringen.” (12) Lapham berättar även att han läst David Ray Griffins ”Debunking 9/11 Debunking: An Answer to Popular Mechanics and Other Defenders of the Official Conspiracy Theory” och att Bush borde ha åtalats för lögnerna om Irakkriget:

Mest oroande, menar Lapham, är mainstreammedias stöd för urholkningen av medborgerliga friheter i ”den nationella säkerhetens namn,” där Patriot Act utgör ett av de värre exemplen. Lapham bekymras även av en allt mer fördummande kultur där man ingjuter passivitet i befolkningen: ”Så många som sex av tio vuxna amerikaner har aldrig läst en bok av något slag,” säger han,”och bulletiner från landets utbildningprogram påminner om rapporter som beskriver olycksstatistik  från ett förlorat krig.”(13) Enligt undersökningar vet en fjärdedel av de vuxna inte att jorden snurrar runt solen och 68 % av de som börjar college har svårt att hitta Kalifornien på kartan. En kvinnlig elev trodde dessutom att Holocaust var en judisk helgdag.

Mycket av detta, det vill säga fördumningen av kulturen, ungdomar, och folk i allmänhet kan även appliceras på Sverige, ofta beskrivet som Jantelagens och den politiska korrekthetens högborg. Idag vet ungdomar allt om TV-serier, såpastjärnor och dataspel men föga om litteratur, historia eller livet i sig. Det är förmodligen ingen slump att detta sker i det land som är mest amerikaniserat av alla i Europa. De vuxna i sin tur fortsätter springa runt i ekorrhjulet för att ha råd med alla saker de tror sig behöva och som i en tid av orgiastisk ytlighet och leda får tjäna som avledning och tröst. Därför låter de sig också nöjas med det som dags- och kvällstidningar, (eller ännu värre, onlineversionen av dem, som numera mest liknar Se och Hör) serverar dem, samt TV-nyheternas ofta bristfälliga rapporter om vad som sker.

I ett sådant klimat, där fördumningen ständigt vinner ny mark och konforma åsiktspoliser allt oftare sätter stopp för obekväma sanningar, känns Lewis Lapham som ett viktigt motgift.

 

Källor:

(1) In Depth with Lewis Lapham, C-Span, June 3, 2007.

(2) In Depth with Lewis Lapham, C-Span, June 3, 2007.

(3) Lewis H. Lapham, “Money and Class in America: Notes and Observations on the Civil Religion,” Ballantine Books, 1989, (sidan 303)

(4) Lewis H. Lapham, “Money and Class in America: Notes and Observations on the Civil Religion,” Ballantine Books, 1989, (sidan 21)

(5) Lewis H. Lapham, “Money and Class in America: Notes and Observations on the Civil Religion,” Ballantine Books, 1989, (sidan 7)

(6)  Alexis de Tocqueville, “Democracy in America, Volume 2,” J & H. G Langley, 1840, (sidan 319)

(7)  Alexis de Tocqueville, “Democracy in America, Volume 2,” J & H. G Langley, 1840, (sidan 319)

 (8) On Wishing for Kings and Unfettereed Speech, scottlondon.com/reviews/voice6.html

(9) ,”New Democrat”, Volume 7, Letterhurst Limited, 1989, (sidan 28)

(10) Lewis H. Lapham, ”Waiting for the Barbarians” Princeton University Press, 1997, (sidan 219)

(11) Feast of Fools: How American democracy became all about the rule of money, Laphams Quarterly, 2012.

(12) Celebrating Cronkite While Ignoring What He Did by Glenn Greenwald

(13) Lewis H. Lapham, “Gag Rule: On the Suppression of Dissent and the Stifling of Democracy,” Penguin Press, 2004, (sidan 121)

 

Kolla gärna in de här citaten av Lapham också:

http://www.notable-quotes.com/l/lapham_lewis_h.html

 

 

Artikel skriven av: Michael Delavante