Hur förnekelsens åsiktskorridor gjorde Sverige till ett sluttande plan

Inom psykologin så finns ett begrepp som kallas rationalisering. Det innebär att en patient bortförklarar en handling eller en besvikelse istället för att se den för vad den verkligen är. Om vi studerar hur resonemangen har gått bland både medier, makthavare och diverse debattörer i Sverige de senaste decennierna och vart utvecklingen gått så skulle diagnosen förmodligen bli självskadebeteende om Sverige hade varit en patient.

”Dysfunktionalitet är det uppenbart utmärkande draget för den svenska staten sedan nu rätt många år tillbaka”, skriver  journalisten  och debattören Thomas Gür. ”Det finns åtskilliga med exempel från det mycket stora till det mycket lilla, från det över det absurdas gräns uppseendeväckande till det vardagligt tröttsamma”.¹

Mikael Sandström var tidigare statssekreterare för regeringen Reinfeldt mellan 2006–2014. Sandström har beskrivit hur stora delar av Sverige, beslutsfattare liksom massmedier med flera, fortfarande befann sig i sorgeprocessens förnekelsefas:

”Flera regeringar, inte minst den som jag arbetade för under åtta år, har begått stora misstag i migrationsfrågorna. Att ansvaret för att situationen blev så allvarlig i Sverige är vårt eget”.²

Genom att vår politik avvek från andra länders, har Sverige, som står för omkring tre procent av EU:s BNP, stått för 10-15 procent av asylinströmningen, förklarar Sandström. Beviljade uppehållstillstånd blev oftast permanenta och målsättningen med en ordnad migrationspolitik upprätthölls inte. Exempelvis vägrade många som fått nej på asylansökan att lämna landet.

Polisens REVA-projekt, som syftade till att hitta dem som var här illegalt mötte motstånd, berättar han, och rätten till vård och skola utan uppehållstillstånd sände budskapet att det var okej att hålla sig undan. Det pratades om ”signaleffekter”, Aviseringar av striktare eller generösare asylregler kan ju få effekt på migrationsströmmar ibland utan proportion till förändringar som faktiskt genomförs:

”De signaler ledande svenska politiker sänt har drivit ökad migration till Sverige … varje förändring av politiken i mindre stram riktning kommer att leda till ökade migrationsströmmar till Sverige, även av personer som saknar skyddsskäl. Det gäller särskilt om någon typ av flyktingamnesti nu skulle införas. Hur goda föresatser som än motiverar sådana åtgärder kommer de att motverka syftet”.³   

Vidare påpekade Sandström att inget demokratiskt välfärdsland tagit emot så många migranter på så kort tid som Sverige. Även om vi fortsätter kräva att andra EU-länder ska ta emot fler migranter finns inget som tyder på att det kommer att ske.

Trots allt tal från politiker om en restriktivare politik fortsätter vi dela ut enormt många medborgarskap. 2020 ökade beviljade medborgarskap med 25 procent jämfört med 2019.⁴ 2021 beviljades svenskt medborgarskap till över 70 000 personer. 2022 var siffran 90 00, 2023 var siffran 70 000 och 2024 var siffran 65 591 personer.

Sandström påpekade även en annan viktig sak: Det faktum att Sverige kritiserades av FN:s flyktingkommissariat för att vi direkt tog in ensamkommande barn i asylprocessen i stället för att undersöka om de istället kunde sändas tillbaka till hemländerna och återförenas med sina föräldrar. Sandström berättar om barn som grät för att de ville återvända hem till föräldrarna, men tvingades stanna kvar i Sverige eftersom det saknades ett system för att hantera återvändandet.

Den stora berättelsen om invandringen under 2000-talet är dock inte krisåret 2015 menar journalisten Ola Wong på Kvartal. Det märkvärdiga är att invandringen till Sverige konstant har legat på en exceptionellt hög nivå jämfört med tidigare årtionden. Statistiska Central-byrån räknar med att Sverige under 2020-talet kommer ha en invandring på cirka 110 000 människor per år.⁵ Det innebär 1,1 miljoner människor på bara tio år. En befolkningsökning utan motstycke i ett utvecklat land.

Ökningen beräknas hålla sig på den nivån fram till mitten av detta sekel och den nya svenska befolkningen kommer till stor del att ha sitt ursprung i Asien och Afrika. ”Man kan tycka att utvecklingen är bra eller dålig”, skriver Wong, ”men det går inte att ifrågasätta att den innebär en demografisk omvandling”.⁶

I boken ”Saknad – På spaning efter landet inom oss” skriver Statsvetarna Katarina Barrling och Cecilia Garme om vad folkhemmets försvinnande väcker för känslor  och vad som sker med människor när de måste tiga om dessa känslor. Barrling och Garme menar att det finns en ”känslokorridor” som gör det svårt att prata om de förändringar som Sverige genomgått via förvandlingen till ett mångkulturellt land.

De beskriver hur Sverigedemokraterna inträde i riksdagen 2010 skakade om de etablerade partierna och hur medier, politiker och akademiker tävlade i fördömanden av partiet och dess väljare. Så småningom kom man dock upp med mer den ”välvilliga” förklaringen att Sverigedemokraternas väljare kanske trots allt inte var rasister utan snarare ”losers” på landsbygden som hade förlorat på globaliseringen och drabbats av arbetslöshet. Med andra ord: bittra bonnläppar som inte förstod bättre till skillnad mot för de upplysta storstadsborna.

Men även om både arbetslöshet och i viss mån främlingsfientliga attityder spelat in menar Barrling och Garme att det finns en annan viktig och ofta förbisedd faktor: den saknad som uppstår när snabba förändringar inträffar. Från att ha varit ett rätt homogent land, inte minst vad mindre städer beträffar, har Sverige genomgått stora förändringar under framförallt de senaste 10-15 åren.

Även om det hyllats av många, inte sällan av personer som själva aldrig har bott i eller satt sin fot i invandrartäta områden, så har skiftet från ett kulturellt homogent samhälle till ett mångkulturellt inte varit odelat positivt i många andras ögon.

Flera av dem som författarna har pratat med uttrycker en saknad efter det gamla Sverige och det gäller inte bara infödda svenskar utan även invandrare som bott här länge.⁷ Det betyder inte att de är främlingsfientliga eller att de är emot invandring, utan snarare att de kände sig mer trygga och säkra i det Sverige som tidigare fanns.

Barrling och Garme menar att oviljan att hörsamma denna saknad skapar känslor av bitterhet och vrede gentemot det politiska etablissemanget och att det är dem känslorna, snarare än värderingar och negativa åsikter om andra kulturer i sig, som är huvudorsaken till den ökade kritiken mot invandring vi ser.

”Medan fascismen hetsar mot det obekanta och främmande och samtidigt idealiserar den egna kulturen så gör mångfaldsförespråkaren tvärtom”, säger sociologen Göran Adamson:

”Främlingen idealiseras och romantiseras, som i en spegelbild av fascismen. Andra kulturer och religioner är lite finare, och mer värda än den svenska.Å ena sidan är främmande kulturer ursprungliga och heliga så vi får inte röra dem. Å andra sidan påstås människor därifrån bli svenskar så fort de kommer hit. Hur går det ihop?”⁸

Journalisten Per Brinkemo gör en viktig observation i sammanhanget:

”När akademiker – sociologer, psykologer, kriminologer, antropologer – som har som jobb att undersöka, analysera, förstå och förklara samhällsfenomen har utrustats med endast ett enda verktyg i verktygslådan, och därför ser allting genom den socioekonomiska linsen, förklaras den sanslösa kriminalitet vi dagligen bevittnar med, just det, ett socioekonomiskt utanförskap. Men allt oftare säger sig många ur den andra (ibland även den tredje) generationen snarare befinna sig i ett mellanförskap”.⁹

Ett mellanförskap är något som uppstår när en syn förmedlas av familj och släkt, och en annan av det omkringliggande samhället och då framförallt av skolan. Om föräldrarna är uppväxta i auktoritära kulturer uppfostras barnen inte sällan enligt principen tig–lyssna-lyd och med hot om eller fysiskt våld, vilket ofta ses som ett legitimt uppfostringsverktyg i Mena-länder.

I Sverige så väntar lågaffektivt bemötande i skolor som försöker fostra fördomsfria och självständiga individer som tror på jämlikhet, demokrati och tolerans mot minoriteter. Få politiker, journalister och forskare reflekterade över det faktum att de flesta kom från länder där utpräglad machokultur, dominansbeteende och blodshämnd rådde och konsekvenserna av den här kollisionskursen. De kritiker som dristade sig att ifrågasätta  misstänkliggjordes och svartmålades reflexmässigt.

Det sätt på vilket åsikter normaliseras inom den politiska diskursen har beskrivits via begrepp som ”Hallins sfärer” och  ”Overtons fönster”. Det första är en teori om nyhetsrapporteringars retoriska inramningar som journalisthistorikern Daniel C. Hallin la fram för att förklara bevakningen av Vietnamkriget. Den andra är en teori av policyanalytikern Joseph P. Overton och behandlar allmänna opinionen i allmänhet. Allt från mer konventionell visdom till det vi anser vara oacceptabelt.

Ett ofta återkommande tema under senare år är den så kallade “åsiktskorridoren”. Uttrycket ”Åsiktskorridoren” myntades först av Henrik Ekengren Oscarsson, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet. Ordet syftar på de accepterbara politiska åsikter som råder i samtidens samhällsklimat men inte tillåts tänjas utanför den finare “boxen”.

Med glimten i ögat  beskrev han åsiktskorridoren som:

”En buffertzon där du fortfarande har visst svängrum att yttra en åsikt utan behöva ta emot en dagsfärsk diagnos av ditt mentala tillstånd”.¹⁰

Ekengren Oscarsson uttryckte en oro över att mångfalden av åsikter och debatten i Sverige hämmas av en ängslig strävan efter politisk korrekthet och hänvisade till att undersökningar visat vanligt förekommande uppfattningar och ställningstaganden som nästan helt saknas i det offentliga rummet och skulle lett till ”en störtflod av ryggmärgsreaktioner från andra opinionsbildare”¹¹ om någon vågat säga dem.

Som exempel tog han ett urval undersökningar av SOM-institutet. SOM, (Samhälle, Opinion och Medier) genomför varje år frågeundersökningar med fokus på just samhälle, opinion och medier. De visade att var sjunde svensk vill begränsa aborträtten, att fyra av tio ansåg att  Sverige borde ta emot färre flyktingar, att en av fem tyckte dödsstraff för mord var bra och att nästan var tionde ville satsa mycket mindre på eller helt avstå från vindkraft.

Även om Ekengren Oscarsson, påpekar att det är ”viktigt att samhällsdebatten sätter tydliga gränser för vilka stolleprov som kan accepteras”¹² varnar han för att vi riskerar missa samhällsomstörtande idéer och skeva verklighetsuppfattningar om åsiktskorridoren blir så smal att klassiskt socialdemokratiska, liberala och konservativa vinklar stämplas som farliga:

”Att Vuvuzela* sig till framgång är dömt att misslyckas om man vill få till stånd ett fungerande samtal och en effektiv opinionsbildning. Anledningen är att du inte kan höra något och ingenting lära om du lägger all energi på att avvisa meningsmotståndare”.¹³ 

För att bemöta motståndare i debatt behöver vi lära känna deras argument och vara nyfikna på orsak och sammanhang. seriöst utövande av politisk påverkan kräver respekt, intellektuell nyfikenhet och villighet att utbyta argument.

2015 så skrev journalisten Ann-Charlotte Martéus en modig och mycket omtalad text i Expressen, ”Det  är jag som är åsiktskorridoren”. I den så  medgav Martéus att hon hade medverkat till en kraftigt vinklad bild av invandringen :

”Jag var med och byggde den korridor som har förhindrat en konstruktiv debatt om migration och integration …uppdraget för mig som korridorarbetare var tvåfalt. För det första att varna för SD och skälla ut alla de bonnläppar som funderade på att rösta på partiet. För det andra att slå ner stenhårt på debattörer som använde uttryck som på något sätt kunde normalisera SD:s problembeskrivning; attackera varenda jävel som använde ord eller fakta som på något sätt kunde tolkas som rasism eller glidningar mot rasism…”¹⁴

Martéus beskrev hur enkla fakta klassades som ondsint retorik och om hur diskussioner om migrationen ansågs vara rasism. Priset för det här beteendet bland journalisterna blev högt, berättar hon. Det handlade om självcensur på en bred front, om en rädsla för att undersöka verkligheten förbehållslöst och en minskad tilltro till den makt argumenten har. Resultatet av detta, skrev Martéus, blir ”en fördummad offentlighet, moralfebriga politiker och samhällsproblem som borde ha uppmärksammats och åtgärdats för länge sedan”.¹⁵

Eric Gustafsson på Kalmars Universitet har skrivit en mycket intressant kandidatuppsats om åsiktskorridoren och dess konsekvenser. Gustafsson beskrev bland annat hur den handlingsförlamning som uppstod i den ängsliga svenska tankemyllan under de här åren omöjliggjorde ett ifrågasättande av makten.

Detta eftersom metadebatten som uppstod om vem som fick eller inte fick, uttala sig i vissa frågor, och då i synnerhet dem som på något sätt var relaterade till identitet;  det vill säga etnicitet, kön och sexualitet, drog bort fokuset från en saklig diskussion:

”Ur askan uppstår ett bittert monster med en omättligt aptit för att hämnas upplevda och icke upplevda oförrätter. Identitet och internet i en giftig kombination har destabiliserat vår civilisation, med en skenande tribalism som följd står vi oförmögna att enas över ideologiska barriärer”.¹⁶

Ann Charlott Alstadt på Bulletin, i sin tur, gjorde en synnerligen träffsäker summering efter det islamiska partiet Nyans framgångar i valet 2022:

”Vad tror man ska hända när staten och dess myndigheter slagit fast att Sverige är ett rasistiskt land, och rasism, islamofobi och afrofobi är en sorts inneboende essens hos de med vitt skinn? Staten uppmanar ju till tribalism, gruppetniska tvångstankar och identitetshysteri. Akademi och myndigheter har ställt om till antirasistisk ideologiproduktion. Med ett industriellt komplex av byråkrater som handlägger och upphandlar svartmålningen av vad som i själva verket är ett av världens minst rasistiska länder”.¹⁷

Michael Delavante, Hur förnekelsens åsiktskorridor gjorde Sverige till ett sluttande plan

Källor:

1. Svenska statens synligaste signum, Thomas Gür, bulletin.nu, 10 februari, 2021.
2. Goda föresatserna och haveriet utan återvändo, Mikael Sandström, fokus.se, 2 december, 2016
3. Goda föresatserna och haveriet utan återvändo, Mikael Sandström, fokus.se, 2 december, 2016
4. Allt fler beviljade medborgarskap, Nordens Välfärdscenter, 2021-03-18 https://nordicwelfare.org/integration-norden/nyheter/allt-fler-beviljade-medborgarskap/
5. Sveriges 100 år av invandring, Ola Wong, kvartral.se, 30 januari,, 2020
6. Sveriges 100 år av invandring, Ola Wong, kvartral.se, 30 januari,, 2020
7. Den Sista Måltiden #96 2022-06-01, – Saknad (Gäster: Katarina Barrling & Cecilia Garme)
8. Gästskribent Nils Littorin: Multikultur är fascismens spegelbild, Göran Adamson. , detgodasamhallet.com, 19 december, 2019
9. Brinkemo: Ett våld bortom både stat och klan, Per Brinkemo, bulletin.nu, 12 mars, 2023
10. Väljare är inga dumbommar, Henrik Ekengren Oscarsson politologerna.wordpress.com, December 10, 2013
11. Väljare är inga dumbommar, Henrik Ekengren Oscarsson politologerna.wordpress.com, December 10, 2013
12. Väljare är inga dumbommar, Henrik Ekengren Oscarsson politologerna.wordpress.com, December 10, 2013
13. Väljare är inga dumbommar, Henrik Ekengren Oscarsson politologerna.wordpress.com, December 10, 2013
14. Ann-Charlotte Martéus, Det är jag som är åsiktskorridoren Expressen, 12 februari, 2015
15. Ann-Charlotte Martéus, Det är jag som är åsiktskorridoren Expressen, 12 februari, 2015
16. Åsiktskorridoren Öppenhet och tolerans i den moraliska stormakten – eller? – En kritisk idéanalys av det mediala, akademiska, politiska etablissemanget”, Eric Gustafsson, Kandidatuppsats i Statsvetenskap II, Linnéuniversitetet.
17. Altstadt: Partiet Nyans – ett alternativ för vit wokevänster?, bulletin.nu, 5 februari, 2020

*Vuvuzela är en Sydafrikansk trumpet med genomträngande ljud som fotbollssupportrar använder för att störa motståndarlag.