När ett samhälle lägger krokben för sig självt

Alla människor gör av nödvändighet en föreställning om det samhälle och den tid de lever i. Människan är ett flockdjur som behöver sammanhang, tillhörighet och en viss kontroll för att känna trygghet och vår världsbild präglas i hög grad av den miljö vi växer upp i. För cirka 10 000 år sedan övergick vi från att leva som vandrande jägare och samlare till att bli mer bofasta jordbrukare och boskapsskötare. På den tiden så fanns det ungefär fem miljoner människor på jorden som levde i små familjegrupper på ungefär 25-50 personer.

När vi sedermera utvecklade kunskaper om att bedriva åkerbruk och om djurtämjande så skapades det förutsättningar för det vi numera kallar civilisation. Civilisationen brukar definieras som en komplex typ av samhälle som är politiskt organiserat inom en stat och där man har effektiviserat födoproduktionen så att grupper kan specialisera sig inom andra områden, exempelvis handel, hantverk och politik med mera. Den kännetecknas även av folkförflyttningar från landsbygd till stadsområden, skriftspråk och en härskande klass.

Känslan av att det finns något som  är större än oss själva som vi vill knyta an till innebär att människor i alla tider även har utvecklat ritualer och ceremonier i syfte att vörda, blidka och kommunicera med det vi vanligtvis betecknar som Gud, eller gudar. Det är inte ovanligt att relationen mellan oss människor och en högre makt har präglats av en rädsla för bestraffning. Något som ofta har inneburit att någon typ av offer har tillägnats gudomen ifråga. Ibland i form av ett särskilt djur och ibland till och med i form av människooffer.

Om vi tittar på tre av de stora världsreligionerna: Judendomen, Kristendomen och Islam, så kallas de samtliga för Gudsfruktiga, vilket innebär att man ska frukta Gud.

I 5 Moseboken 10:12 i Bibeln, står exempelvis:

 ”…Vad kräver Herren, din Gud, av dig? Bara att du ska frukta Herren, din Gud, leva efter hans vilja, älska honom och tjäna honom av hela ditt hjärta och hela din själ.” ¹   

I Koranen, Surah 59 vers 18 kan vi läsa:

”TROENDE! Frukta Gud, och tänk på vad ni sänder framför er, var och en, till morgondagen! Ja, frukta Gud! Han är väl underrättad om vad ni gör.” ²

Rädslan för utfrysning av Gud, eller ur gruppen, har alltid tillhört det som vi fruktat mest  i världen. Långt tillbaks innebar det senare i praktiken en dödsdom i de flesta samhällen. Följsamhet, kompromissvilja och även underkastelse har därför varit centrala teman i de flesta kulturer. Något som har gynnat sammanhållningen i gruppen, men också inneburit stora inskränkningar och frustration, inte minst för de mera frisinnade tänkarna.

Den grekiske filosofen Sokrates, den italienske vetenskapsmannen Galileo Galilei samt munken, filosofen och författaren Giordano Bruno är bara några exempel på stora tänkare som har fått offra livet eller tvingats ge avkall på sina åsikter på grund av sin tids krav på konformitet. Både Sokrates och Bruno vägrade att rätta in sig i ledet och fick plikta för det  det med sina liv. Galilei fick förneka sina upptäckter för att skonas och leva i husarrest.

I mera modern tid har vi framförallt på senare år sett en tydlig polarisering inom en rad områden. Inte minst då vad beträffar politik, migrationsfrågor kriminalitet, klimat-och vaccinationsfrågor. Anhängare på bägge sidor av det politiska spektrumet pratar om hot mot demokratin om den andra sidan skulle vinna makten. Kritiker av migrationspolitiken stämplas som rasister och nazister av anhängare till mångkultur och öppna gränser medan motståndarna varnar för kaos om den andra och mer överdrivet liberala sidan får hållas.

De som föreslår en mera nyanserad syn på klimatfrågan och efterlyser en problematisering beträffande orsak och verkan utmålas som klimatförnekare och storföretagens hantlangare av dem som tvärsäkert hävdar att domedagen står för dörren om vi inte omedelbart ställer om till ”gröna satsningar”, oavsett hur kostsamma eller orealistiska. De som är skeptiker till nedstängningar av hela samhällen med allt vad det innebär av lidande och som inte vill ta ett vaccin som ej utprovats under lång tid stämplas som antivaxare och extremister.

Och om någon inte oreserverat ställer sig bakom transrörelsen och instämmer i att kön är en känsla snarare än ett biologiskt faktum samt att det är en bra idé att behandla barn könsneutralt och till och med sätta in pubertetsblockerare eller operera om dem, riskerar  klassas som transfoba och  okunniga människor. Frågeställningar eller ifrågasättanden av transrörelsens syn på kön påstås inte sällan utgöra hat eller hot av densamma.

Världen delas in i svart och vitt. Där de  ”ljusa” ”fina” krafterna utgörs av människor och aktivister som står för det  ”moderna”, det ”upplysta”, det ”humana” och ”toleranta”. Kort sagt: Det Goda. Toleransen gäller dock inte dem som har en motsatt åsikt i en brännande fråga. Det vill säga de “mörka” krafterna”. Dessa bör istället avhumaniseras i form av elaka epitet, marginalisering, utfrysning och cancellering. Dialog accepteras sällan eftersom det kan innebära att man ”smittas” av de ”onda” och deras ”suspekta” agenda.

Kommunismens framfart i historien beräknas ha lett till runt 100 miljoner dödsoffer.³  Trots detta fortsätter miljontals människor runt om i världen att klamra sig fast vid denna lära. Fascismen och nazismen i sin tur har också skördat miljontals offer och har dessvärre också en hel del anhängare, om än troligen betydligt färre än vad marxismen har.

Islamismen är numera vida spridd över stora delar av världen och vinner snabbt mark i Europa. Trots klanvälden, hedersvåld och en galopperande gängkriminalitet som fräter sönder allt fler länder, och trots att en absolut majoritet av de terrorbrott som utförts i världen under de senaste 30 åren har varit islamistiska,⁴ så fortsätter Europa att ta in miljontals invandrare från dysfunktionella och islamistiska länder i Mellanöstern och Afrika.

Tusentals politiker, hundratusentals tjänstemän och oräkneliga journalister, sedan årtionden tillbaka marinerade i föreställningen om den kulturberikande invandringen och sin egen förträfflighet och godhet har utan tillstymmelse till konsekvensanalys av vad som skulle ske i kölvattnet av den förda politiken rullat ut mattan för en utveckling som har  inneburit en explosion av segregation, kriminalitet och extremism i stora delar av Europa.

Samma krafter har i åratal krattat manegen för en censur av åsikter, nedstängningar av sociala plattformar och ett drevande och/eller sparkande av dissidenter beträffande synen på vissa frågor. Inklusive, läkare, forskare, politiker, journalister och författare med flera. I Storbritannien fängslar man numera människor för misshagliga åsikter på nätet och i EU-parlamentet jobbar man hårt för att införa total övervakning av vad folk kommunicerar.

De som ser världen i svart och vitt pratar gärna om hur hemskt det är med rasism. Men bara om den riktas mot vissa grupper. I en tid när både antisemitism och svenskhat⁵ frodas och där både gator, torg, gallerior och universitet ockuperas året om av vrålande skaror som till och med får kollektivtrafiken att stängas ner, förefaller det  inte lika viktigt att fördöma sådan rasism. Alltmedan kritiker motas bort eftersom de kan tänkas provocera den högljudda massan. Allt i den mycket ädla toleransens namn förstås.

Gad Saad, forskare i evolutionspyskologi vid Concordia University kallar det något annat.

”Suicidal empati.”

Hur skall vi förstå den här galenskapen?

Eller snarare:

Hur kommer det sig att så många politiker, forskare, journalister och inte minst aktivister med flera har kunna undgå att ta in vad det är som sker?

En orsak måste nog sökas ur ett psykologiskt perspektiv.

Som en god vän till mig som arbetade som terapeut i många år, beskrev det:

Det gör alltid ont att krossa en dröm.

Om man har byggt hela sin världsbild på någonting som visar sig vara helt annorlunda i verkligheten och till och med visar sig vara destruktivt så är det mycket smärtsamt att erkänna det. Både för sig själv och för andra. Det är som att bli bestulen på sin snuttefilt eller favoritnalle när man är liten. Särskilt om man har satsat både tid och prestige på något som föreföll så fint och vettigt men som visade sig vara ett luftslott.

Måhända ger även följande citat av Hjalmar Söderberg en ledtråd:

”Det finns en del saker som man måste vara fackman för att inte förstå.”⁶

Michael Delavante, När ett samhälle lägger krokben för sig självt

Källor:

1. https://www.biblegateway.com/passage/?search=5%20Mosebok%2010%3A11-13&version=SV1917
2. https://www.quranv.com/sv/59/18
3. Stéphane Courtois, ‎ Mark Kramer, The Black Book of Communism: Crimes, Terror, Repression, 1999, Harvard University Press, (sidan 15) Se även: Ken Pope: ”Communist ideology has caused the death of 100 million people worldwide” 21/04/2023, https://www.uspceu.com/en/press-room/new/pope-communist-ideology-caused-death-million-people-worldwide

4. https://www.fondapol.org/en/study/islamist-terrorist-attacks-in-the-world-1979-2021/

5. ”Sverige ska brinna” – hatet som sprids i segregationens skugga, Henrik Sjögren, Fokus, 2025-11-26

6. Hjalmar Söderberg Sista boken Aforismer. https://www.textalk.se/klassisk-svensk-litteratur/Hjalmar-Soderberg-Sista-boken-Aforismer.html