Vi får inte sluta utföra goda gärningar därför att illgärningsmän på sina håll verkar för samhällets försämring: då ökar mängden illgärningar. Vi får på samma sätt inte sluta att älska därför att somliga valt att hata: då ökar mängden hat.

Vi står själva så mycket till ansvar för det samhällsklimat vi vill klaga på, och trots det självklara i detta så tåls en närmare fundering och vidare förklaring:

Samhället blir på många platser allt mörkare, allt dystrare, allt ensammare. Det handlar mindre om att hjälpa varandra, utan istället oftare om att hjälpa sig själva. Vi ser inte varandra i ögonen därför att vi söker se in i själens två fönster – se personen -, vi ser blott vår egen spegelbild i andras ögon och reflekterar över vår yttre apparition – köttets uppenbarelse – och hur den mottages av människorna omkring oss.

hav av pengar

Det finns en fara med denna form av världsliga betraktelse och självbetraktelse: genom att på en bils polerade lack tro sig kunna se vilka hästkrafter som gömmer sig under huven och slå vad om att man kan bedöma motorns drivkraft och prestanda. Ändå väljer så många sitt sällskap och sin partner efter den ytfinish som de blott speglar sin egen silhuett i. Och de blir överraskade då skenet bedrar…

Det bör föga överraska oss att vi är svaga ifall man misstar sin egen svaghet för sin egen styrka. Svagheten är beteendet där vi gör oss djupt själsligen beroende av allt det runt omkring oss – det som inte tillhör oss själva.

Man kan säga som så, och ha fullkomligt rätt med detta, att en människa som betraktar sitt värde genom vad denne äger – en bil, ett hus eller en coffee maker – kommer att känna sig en smula ofullkomlig då något utav dessa ting går sönder.

Man kan säga att det däremot är ett finurligt påhitt av produktionsindustrin som gör alla dessa saker och affärsbankerna som lånar ut enorma summor pengar till människor som vill köpa dessa saker, att genom media – reklambranschen, musik- och filmindustrin – sänka människors självkänsla och emotionella mognad genom att försöka betinga våra känslor om oss själva – vårat värde – och andra i samhället, utifrån vilka kläder vi har på oss, vilken bil vi kör eller vilket tak vi bor under.

hav av pengar

Frågan vi dock sällan ställer varken reklamare eller oss själva är: Hur mycket saker skall jag ha för att känna mig fullkomlig?

Det är en fråga som konsumtionssamhällets påhejare helst inte har dig fundera över. Det ställer ju faktiskt hela idén på kant i ljuset av hur löjeväckande likt ett drogmissbruk denna konsumtion är.

Svaret är, att ifall du mäter ditt värde i andras avund, så är avunden fullkomlig då alla avundas dig. Med andra ord måste du äga rätten att kalla allt ditt eget medan andra är depriverade – berövade –  på allt som kan tillkomma dem någon nytta.

Det vill säga; du skall iallafall ha långt mycket mer än du någonsin kan komma att behöva. Så mycket mat att mesta delen slängs medan andra –  fulla av avund – svälter. Tyvärr är detta den förödande effekten av att bedöma sitt värde i någon yttre tingest. Vi döpte världsdelar till Tredje världen på grund av denna effekt.

ignore

Ett inre värde – ett intrinsic value – grundar sig istället i vad vi egentligen består utav. Vad som finns under huven. Ett glas vatten får således sitt värde för oss inte på grund utav ett börspris utan på grund utav vad vi kan göra med det: släcka törst och släcka bränder, diska och tvätta oss med det, och så vidare.

Vi köper alltså inte ett glas vatten för att ställa det i porslinsskåpet och låta andra – törstiga människor – avundas av att se det stå där långt bortom deras räckvidd.

Men så här gör vi alltså, samhället i stort, med så mycket saker som kan komma andra till nytta, under förespeglingen att vi – en del utav samhället – skall må så mycket bättre av att se andra avundas oss.

Därför blir allt ett spel om konkurrens – elimination -, där vi sparkar på alla som är på väg att gå om oss i strävan om att stå överst på täppan och samhällspyramiden. Den pyramid som snabbt blir till ett torn och alla som