Blev Kennedy mördad genom en konspiration? Sensationellt avslöjande bekräftar en massiv medicinsk mörkläggning.
Den första frågan man kan ställa sig är vad fanns där för motiv att ha president John F. Kennedy avrättad?
Ett starkt motiv är den enorma pressen mot den djupa staten och det militärindustriella komplexet som redan hade börjat månaderna innan Kennedy blev president av Eisenhower som Kennedy sedan fortsatte när han varnade världen för den enligt hans egna ord globala konspirerande agendan av den djupa staten som han var tydlig med var en klar och nuvarande fara och att faran aldrig hade varit mer klar och att dess närvaro aldrig hade varit mer överhängande än vad den var då.
Redan så tidigt som April 27, 1961 så varnade USA:s president John F. Kennedy oss för den djupa staten. Kennedy förklarade att det är ett system (som vi idag kallar för ett djupt politiskt system) som kombinerar, diplomatiska, ekonomiska, vetenskapliga, militära, underrättelse och politiska operationer genom dolda medel för att i Kennedys ord konspiratoriskt och manipulativt påverka politiken globalt och som enligt Kennedy var det största hotet mot världens frihet och som han lovade att bekämpa med alla möjliga medel som han hade tillgång till.
Kennedy sade 1961 ”Själva ordet sekretess är motbjudande i ett fritt och öppet samhälle. Och vi, som ett folk, är naturliga och historiska motståndare till hemliga förbund, till hemliga eder och hemliga förfaranden. Vi bestämde oss för länge sedan för att farorna med överdrivna och omotiverade hemlighållande av relevanta fakta är långt större än de faror som det hänvisas till för att rättfärdiga det.
Just i dag finns det knappast något värde i att motsätta sig hotet om ett slutet samhälle genom att imitera dess godtyckliga restriktioner. Just i dag finns det knappast något värde i att trygga överlevnaden för vår nation om våra traditioner inte överlever med den. Och det finns mycket allvarlig risk för att ett aviserat behov av ökad säkerhet kommer att gripas av dem som vill utvidga dess betydelse till den yttersta gränsen för officiell censur och hemlighållande. Det tänker jag inte tillåta i den utsträckning det står i min makt. . . .
Vår livsstil är under attack. De som gör sig till vår fiende avancerar runt om i världen. Våra vänners överlevnad är i fara. Och ändå har inget krig förklarats, inga gränser har passerats av marscherade trupper, inga robotar har avfyrats. . . .
Om ni väntar på ett konstaterande om ”tydlig och närvarande fara,” då kan jag bara säga att faran aldrig har varit mer tydlig och att dess närvaro aldrig har varit mer överhängande. . . . För vi står runt hela världen emot en monolitisk och hänsynslös konspiration som förlitar sig främst på hemliga metoder för att utvidga sin maktsfär; på infiltration i stället för invasion; på omstörtande verksamhet i stället för val; på hot i stället för frihet; på gerillor på natten i stället för arméer på dagen.
Det är ett system som har kallat in stora mänskliga och materiella resurser i skapandet av en väl sammanhållen och mycket effektiv maskin som kombinerar militär, diplomatisk, underrättelse, ekonomisk, vetenskaplig och politisk verksamhet. Dess förberedelser är dolda, inte publicerade. Dess misstag är begravda, inte i rubrikerna. Deras oliktänkande är nedtystade, inte hyllade. Inga utgifter ifrågasätts, inget rykte trycks, ingen hemlighet avslöjas. Det för det kalla kriget, kort sagt, med en krigstida disciplin ingen demokrati någonsin skulle hoppas eller vilja mäta sig med. . . . Detta är en tid av fred och fara som inte sett sin like i historien.”
Detta tal hölls strax efter (nästan fyra månader efter bara) den tidigare president Eisenhower samma år (Januari 17, 1961) sade i ett tal att USA styrs av ett militärindustriellt komplex vars skadliga effekter han varnade för.
Kennedy hade helt rätt i sin varning att detta system av den fascistiska kabalen i USA var en klar och nuvarande fara och att faran aldrig hade varit mer klar och att dess närvaro aldrig hade varit mer överhängande. Den “djupa staten” definierades av Storbritanniens nyhetsbrev On Religion som “de inbäddade antidemokratiska maktstrukturerna inom en regering, något som mycket få demokratier kan hävda att vara fria från.” Termen originerades i Turkiet 1996 för att hänvisa till USA:s stöttade element, främst i underrättelsetjänsterna och militären, som upprepade gånger använde våld för att interferera med och anpassa Turkiets demokratiska politiska process.
Denna kampen mot den osynliga regeringen i USA hade funnits med genom hela 1900-talet av flertalet andra presidenter och i fallet av FDRs kamp mot den osynliga regeringen så drev FDR de till ett sådant vansinne att de planerade en militärkupp mot FDR 1933 (The Business Plot) för att installera en synligt fascistisk stat som vid denna tiden redan var ett fascistiskt kontrollerat styrelseskick som dolde sig i demokratins täckmantel så som FDR förklarade och hade demonstrerat i kongressen med hjälp av känd statistik från The Bureau of Internal Revenue som visade hur den dåvarande koncentrationen av privat ekonomisk makt var utan tidigare motstycke.
Kennedy hade även uttryckt att han ville stänga ner CIA som måste ha upplevts som ett enormt hot efter att CIA tidigare lyckats överleva president Harry S. Trumans vilja att stänga ner CIA efter att Truman ångrat sig över att han tillåtit dess installation efter att ha sett en otroligt negativ och konstig utveckling.
Kennedy hade kunnat bli den presidenten som hade störst chans att vinna över politiker och folket i frågan av nödvändigheten av att stänga ner CIA. Det är tydligt att där fanns en enorm press eftersom totalt tre presidenter, Harry S. Truman, Dwight D. Eisenhower och John F. Kennedy i rad efter varandra alla varnade för den otroligt negativa och konstig utvecklingen och Kennedy lovade att bekämpa denna konspiration av den djupa staten med alla medel som han hade tillgång till.
Kennedy hade också en fullständig tillbakadragande plan för Vietnam som inte kan ha varit populärt samt att Kennedy hade disciplinerat och sparkat generalen Lyman Lemnitzer som var inblandad i skapandet av falsk flagg-attack förslaget Operation Northwoods som Kennedy starkt motsatte sig. Även Operation mongoose där det ingick förslag av falsk flagg-attacker inne i USA som skulle skyllas på andra motsatte sig Kennedy.
Utöver detta så vet man att där fanns ett stark hat mot Kennedy från flera personer och grupper inklusive av secret service agenter som secret service agenten Abraham Bolden som jobbade för Kennedy har vittnat om att även secret service agenter som inte var nöjda med Kennedys integrationspolicys talade om att de tyckte att Kennedy borde bli mördad och hur de uppförde sig på ett medvetet oansvarigt sätt efter att de fått reda på att där fanns ett hot mot Kennedy som visade att de tittade åt det andra hållet och påpekar vidare att de manipulerade dokument för att dölja det hela och Bolden påpekar även hur det finns dokument som stödjer detta som Warrenkommissionen aldrig undersökte.
Ett Sensationellt avslöjande bekräftar en massiv medicinsk mörkläggning. Patologen James C. Jenkins, är det återstående nyckelvittnet som blev ombedd att hjälpa Joseph Humes, Thornton Boswell och Pierre Finck i Kennedys obduktion. Jenkins säger att han har kommit fram till att hjärnan redan hade tagits bort innan obduktionen började och att en operation hade gjorts före obduktionen på kraniet. Jenkins menar att den totala hjärnvolymen verkade alldeles för liten, dvs mindre än kraniet. Som svar på en fråga om varför detta kunde ha inträffat, uppgav han tydligt att syftet skulle ha varit att ta bort kulfragment. Jenkins menar också att det dödande skottet måste ha kommit framifrån.
Detta går att läsa i Jenkins nya bok som släpptes i början av november At The Cold Shoulder of History: The Chilling Story of a 21-year old Navy Hospital Corpsman Who Stood at the Shoulder of JFK during the Bethesda Autopsy. En genomgång av Jenkins slutsatser finns att läsa här av Douglas P. Horne tidigare chefsanalytiker för Military Records, Assassination Records Review Board.
FBI-agenterna Frank O’Neill och James W. Sibert, som var närvarande under obduktionen av Kennedy och antecknade vad de bevittnade, antyder att single-bullet teorin är fel, båda sa att obduktionerna konstaterade att den kula som träffade Kennedy i ryggen inte hade färdats vidare genom kroppen. Chefspatologen Dr James Humes rapporterade en annan åsikt i sin obduktionsrapport och skrev att kulan hade åkt ut genom Kennedy’s hals och sedan träffat guvernör Connally (Connally trodde aldrig på single-bullet-teorin). Men Humes trovärdighet undergrävs av ARRB: s upptäckt att han förstörde inte bara sina anteckningar utan också hans första utkast till obduktionsrapporten utan att någonsin avslöja innehållet eller ens dennes existens.
FBI-obduktionsrapporten från Sibert och O’Neill uppgav att ”En kula gick in en kort sträcka… slutet av öppningen kunde kännas med ett finger.” Liksom de två FBI-agenterna som var närvarande vid obduktionen, återkallade James C. Jenkins ett ytligt ryggsår som inte hade passerat genom kroppen, han mindes att Humes satte in sitt finger i såret och det faktum att kulspåret avslutades och gick inte någonstans; och återkallade att såret var tillräckligt lågt i ryggen för att single-bullet teorin skulle vara omöjlig. Dr Pierre Finck, som arbetade med obduktionen av Kennedy, vittnade vid Clay Shaw-rättegången 1969, Finck sa: ”Ryggsårets djup var den första fraktionen av en tum.” I korrespondens till Brig. Gen. JM Blumberg (1 februari 1965), sa Finck: ”Det här såret kan inte sonderas med den mjuka sonden som finns tillgänglig.” Finck vittnade också den 24 februari 1969, när han uttryckligen frågades om han hade försökt sondera såret, ”Ja det gjorde jag”, svarade han. Det kan tilläggas att Dr James Humes sa att nacksåret inte dissekerades, inget av obduktionsfynden föreslår därför ett penetrerande sår på kroppens baksida.
Dr Pierre Finck vittnade även om att ledande militära officerare hade deltagit aktivt i obduktionsprocedurer, och han antydde att de hade ansvaret för obduktionen. Han erkände också att patologerna var förbjudna att dissekera presidentens rygg- och halssår och anslutningsvävnaden. Dr Joseph Dolce, den amerikanska arméns högsta expert på sårbalistik, påpekade att patologerna vid obduktionen borde ha dissekerat kulans antagna väg genom presidentens nacke.
De läkare som utförde obduktionen på president John F. Kennedy kan ha utfört två undersökningar av hjärnan dagarna efter mordet, men det kan ha rört sig om två olika hjärnor, enligt en rapport från Assassinations Records Review Board (ARRB).
Kärnpunkten i rapporten är att hjärnan på fotona i handlingarna om Kennedymordet inte är Kennedys och att den uppvisar mycket mindre skador än Kennedy fick när han blev skjuten i Dallas och fördes till Parkland Hospital den 22 november 1963. Läkarna på Parkland Hospital berättade för journalister att de trodde att Kennedy blev skjuten framifrån och inte bakifrån som Warrenkommissionen senare konstaterade.
”Jag är 90 till 95 procent säker på att fotona i arkiven inte är av president Kennedys hjärna”, sade Douglas Horne, f.d. sjöofficer och ASSR:s chefsanalytiker av militära dokument, i en intervju. ”Om de inte är det kan det bara betyda en sak – att man försökt mörklägga de medicinska bevisen.” Horne hävdar att skadorna på den andra hjärnan visar skador som uppstått av ett skott bakifrån. Han säger att den första hjärnan var Kennedys och visade skador som uppstått av ett skott framifrån.
Rapporten hänvisar bland annat till vittnesmål av den f.d. FBI-agenten Francis X. O’Neill Jr., som var närvarande vid obduktionen den 22 november 1963, och den f.d. fotografen vid flottan John T. Stringer, som sade att han tog foton vid en kompletterande hjärnundersökning två eller tre dagar senare, troligen på morgonen den 25 november. O’Neill berättade för nämnden i ett vittnesmål 1997 att vid obduktionen den 22 november ”var det inte särskilt mycket av hjärnan kvar” när den togs ur Kennedys skalle och placerades ”i en vit burk”. Han sade att ”mer än hälften av hjärnan var borta”. När han visades bilder på hjärnan som hade överlåtits till arkivet av familjen Kennedy, och som hade tagits strax efter obduktionen sade O’Neill att de inte stämde överens med vad han hade sett. ”Den enda delen av hjärnan som saknas är den lilla delen här”, sade O’Neill om ett foto, ”Det här ser nästan ut som en komplett hjärna.” sade O’Neill.
Stringer sade att de foton han tog vid den ”kompletterande undersökning” som utfördes av J. Thornton Boswell och James Humes inte liknar dem som finns i arkivet. Han sade att de verkade vara tagna med ”en annan typ av film” än den han använde. Han sade även att han tog foton av ”tvärsnitt av hjärnan” som hade skurits ut för att visa skadorna. Det finns inga sådana bilder i arkivet. Stringer har också sagt att visa av de foton han tog vid obduktionen saknades.
Den enda fotograf som var på plats i bårhuset i Bethesda från ca 18.15 den 22 november 1963 tills obduktionen hade slutförts var John T. Stringer. Tillgängliga uppgifter tyder på att han inte bara fotograferade under den officiella obduktionen av president Kennedys kropp utan att han även tog foton vid en inledande obduktion och att presidentens sår då manipulerades. Stringer var en erfaren läkare och lärare. James H. Humes, chefspatolog vid JFK:s obduktion, har beskrivit Stringer som ”en av de bästa medicinska fotograferna i världen”. Stringer ansågs av sina kolleger som en mästare på sitt område och flottan skickade regelbundet mannar till Stringer för att de skulle lära sig att ta medicinal-/obduktionsfoton under hans handledning.
Flera vittnen hävdar att obduktionsfoton som togs har försvunnit. Men finns det några vittnen som intygar att de har sett de obduktionsfoton som nu saknas? Svaret är ja.
I ett tidigare hemligstämplat förhör inför House Select Committee on Assassinations (HSCA) [kongressutredning för att undersöka morden på JFK och Martin Luther King] sade den f.d. Vita Huset-fotografen Robert Knudsen, nu avliden, att han hade framkallat några negativ från JFK:s obduktion som han undersökte medan han framkallade dem den 23 november 1963. I samband med HSCA:s undersökning fick han se det fullständiga fotografiska materialet i arkivet. Trots att han pressades att ändra sitt vittnesmål fortsatte Knudsen att hävda att han hade sett minst ett foto 1963 som inte fanns med i inventarieförteckningen 1978. ”Jag är säker på att det fanns ett [foto] med två sonder [i JFKs bröst]”, sade han.
Knudsen beskrivs en bild med metallsonder som gick genom JFKs kropp från ryggen till strupen. Han beskrev sondernas sträckning under ed och sade ”den punkt på ryggen (där sonden gick in) var lite lägre än punkten på kroppens framsida … så att sonden gick diagonalt uppifrån och ner, från kroppens framsida till ryggen …”. (HSCA:s kriminaltekniska grupp hölls ovetande om förhöret av Knudsen.)
Robert Karnei, läkare och patolog som var närvarande vid presidentens obduktion gav HSCA en liknande redogörelsen i ett tidigare hemligstämplat förhör. HSCA rapporterade att ”[Karnei] minns att de förde in sonden och tog bilder [kroppen låg på sidan då] [sic]”.
På ett annat ställe i rapporten finns en fascinerande indirekt bekräftelse av att bilder från obduktionen togs med en sond som fördes in i Kennedys kropp. I ett tidigare hemligstämplat internt pm från CBS, som beskriver ett privat samtal mellan patologen Humes och en medarbetare vid CBS kontor i Washington, står det att ”Humes sade att en röntgenbild från Kennedys obduktion skulle ge svaret på många frågor som har ställts om kulan som gick genom Kennedys rygg och ut genom hans strupe … även om det inledningsvis vid obduktionen bara gick att tränga in i ryggen med en fingerlängd, infördes en sond senare – när inga FBI-anställda var närvarande – för att spåra banan för den kula som träffade i ryggen, gick nedåt, sedan lätt uppåt och sedan nedåt igen och gick ut vid halsen. Humes sade att en röntgenbild som togs tydligt visade detta eftersom den till synes togs med en form av metallsond som fanns kvar i kroppen för att visa sårkanalen”.
Oswald ska ha avfyrat skotten ovanifrån och bakom JFK, som satt upprätt när han träffades, men inte dödligt, av kulan. Om såret i ryggen verkligen var ingångsöppningen och såret på strupen utgångsöppningen skulle Oswald ha behövt avfyra skottet från en mycket lägre position än sjätte våningen i skolbokslagret för att såret i ryggen skulle vara längre ned än såret i halsen. [Det är värt att påminna om att både Rockefellerkommissionens expert, dr Werner Spitz, och hela HSCA:s kriminaltekniska grupp drog slutsatsen att sårkanalen från såret i ryggen till såret i strupen gick uppåt.]
Saundra Kay Spencer, den fototekniker som framkallade och gjorde kopior av bilderna från JFK:s obduktion vid Naval Photographic Center (NPC) november 1963, sade till ARRB att hon såg en bild som visade ett hål med en diameter på en till två centimeter på baksidan av JFKs skalle. Hon visade platsen på en figur av en mänsklig skalle och markerade ett betydligt större område, och betydligt längre ner än, den lilla punkt som HSCA tolkade som ingångsöppningen. Spencer sade i en intervju 1998 att hon trodde att såret på baksidan av huvudet var utgångshålet. Vidare sade hon att de bilder hon framkallade inte liknade de som fanns i inventarieförteckningen, utan istället visade JFK:s sår ”helt rengjorda”: ”…inga av de svåra skador som syns på dessa foton [från USA:s nationalarkiv] fanns på de foton vi framkallade”. Dessutom är de papper som de aktuella fotona framkallades på inte samma papper som användes av hennes labb 1963, något som hon är säker på eftersom hon hade behållit, och visade för ARRB, några av de papper som användes av NPC vid den tidpunkt då hon framkallade bilderna från JFKs obduktion.
Spencer och FBI-agenterna O’Neill och Sibert är överens om att det i efterhand måste ha skett några massiva kosmetiska saker och förändringar med Kennedys kropp. Dr Gary Aguilar, är en ögonläkare från San Francisco som har skrivit om obduktionen, ”De medicinska bevisen är verkligen starka bevis på en mörkläggning enligt min åsikt,” säger han. ”Historien är så extraordinär att det är svårt för vissa människor, särskilt i vanliga medieorganisationer, att ta tag i det. Det finns ingen tvekan om att det fanns väldigt konstiga saker som hände kring presidentens kropp den helgen.”
Dr Joseph Dolce, den amerikanska arméns högsta expert på sårbalistik, påpekade att ”en kula som träffar presidentens nacke, guvernörens bröst och handled, borde bli dåligt deformerad, som våra experiment vid Edgewood Arsenal visade.” Flera experiment vid Edgewood Arsenal hade gjorts där handleden av tio mänskliga kadavrar och en gets revben hade beskjutits och alla kulor blev som resultat allvarligt deformerade, till skillnad från CE 399 (the magic bullet). Dr Dolce blev inte kallad för att vittna inför Warrenkommissionen. Edgewood Arsenal-rapporten, Wound Ballistics of 6.5–mm Mannlicher–Carcano Ammunition, hölls från allmänheten i tio år och gjordes endast tillgänglig som en följd av en stämningsansökan enligt lagen om informationsfrihet av forskaren Harold Weisberg.
Experter har vittnat om att Kennedy blev träffad av en höghastighetskula i skallen vilket strider mot att det skulle kunna vara Oswalds kula eftersom han hade ett låg till medelhastighets gevär samt att den kulfragmentering som ses på Kennedys skalle av X-rays är inkonsekvent med den typ av fragmentering som normalt orsakas av en full-metal jacketed (FMJ) kula, såsom den typ av ammunition som Oswald påstås ha använt. Detta ger dramatiskt, undertryckt bevis på att Oswald inte avfyrade skottet som dödade president Kennedy.
Clark-panelen (den medicinska panelen som undersökte Kennedy) drog slutsatsen att röntgenbilderna av Kennedys skalle visade att Kennedys huvud träffades av en höghastighetskula. Dr Bob Artwohl förklarade att Kennedys skalle hade träffats av en höghastighetskula i en artikel i Journal of the American Medical Association. Detta strider mot teorin om en ensam vapenman som säger att huvudet träffades av en kula från det påstådda mordvapnet som var ett låg till medelhastighets gevär. FBIs berömda skjutvapenekspert Robert Frazier berättade för Warren-kommissionen att det påstådda mordvapnet hade en låg utgångshastighet (3 H 414). Det finns ett kluster av kulfragment i högerfronten i skallens röntgenbilder. Detta är bevis på att en höghastighets exploderande kula träffade huvudet i det området.
Dr Malcolm Perry, var en biträdande professor i kirurgi, som tog över JFKs vård. Perry vittnade att Kennedys halssår var ett ingångssår. Detta uttalande ledde många människor att dra slutsatser om vad många personer på scenen hade sagt: att minst ett skott hade blivit avfyrat framifrån, framför JFKs limousine. JFK-forskaren Harold Weisberg intervjuade Perry i sin bok Post Mortem, Perry var överens med Weisberg om att mer metall var i guvernör Connallys handled än vad som saknades från CE 399, den magiska kulan. Vidare var Perry överens med Weisberg om att Kennedys huvudsår inte kunde ha orsakats av militär helmantlad ammunition, såsom den typ av ammunition som Oswald påstås ha använt. Han föreslog en ”varminting” kula.
Dr. Robert N. McClelland kirurg till både John F. Kennedy och Lee Harvey Oswald menar också precis som James C. Jenkins att det dödliga skottet kom framifrån. Dr Charles Crenshaw, en av läkarna på Parklands sjukhus i Dallas, som vårdade den dödligt skadade president Kennedy ansåg också precis som McClellands och Jenkins att Kennedy sköts framifrån. Crenshaw intygade även som Dr Malcolm Perry att såret på Kennedys hals var ett ingångssår.
De nyligen släppta Kennedy-dokumenten ”Surgeon General’s Report” ger färska bevis som stödjer Jenkins och McClellands slutsats att Kennedy blev skjuten framifrån, då dokumenten konstaterar att två skyttar var inblandade, dokumentet säger att en kula träffade Kennedy i halsen under adamsäpplet och att skott kom från bron över parken långt framför bilen som orsakade ett skotthål i framrutan av bilen. Mer än 40 ögonvittnen och öronvittnen sa att de trodde att ett skott kom från JFKs högra framsida.
Det fanns minst åtta trovärdiga vittnen som observerade ett kulhål i limousine vindrutan, inklusive två respekterade journalister, två Secret Service-agenter, en Parklands sjukhus sjuksköterska och en polis i Dallas. Tack vare Doug Weldons flitiga forskning, som intervjuade George Whittaker, en veteran-glasexpert på fyrtio år för företaget Hess och Eisenhardt i Ohio, där limousinen byggdes om och renoverades i sin helhet, som blivit föreslagit av J. Edgar Hoover och sedan beställt av Lyndon Baines Johnson. Man vet tack vare vittnen som Whittake att det fanns ett kulhål i vindrutan, vilket Whittaker insisterade kom framifrån och att Secret Service-agenter beordrade Whittaker att ersätta den ursprungliga vindrutan som skrotades.
I boken “Oswald and the CIA: The Documented Truth About the Unknown Relationship Between the U.S. Government and the Alleged Killer of JFK” så visar John M. Newman, en före detta militär underrättelsetjänsteman som fungerade som verkställande assistent för direktören för National Security Agency (NSA) och professor i historia vid University of Maryland, hur Oswald var inblandad i CIA operationer.
CIA hade ett starkt operativt intresse för Lee Harvey Oswald vilket resulterade i två olika slutsatser. Den ena är att byrån använde känsliga källor och metoder för att förvärva intel på Oswald från den tidpunkt då han hoppade av militären oavsett om han var vettande om detta eller inte och att Oswald blev involverad i CIA-operationer. Oswald borde också ha känt till det hemliga U-2-programmet. U-2-programmet hade också ett eget CIA-kontrollcenter.
Newman skriver “Oswald hade varit en luftfartselektronikoperatör och haft tillgång till konfidentiell information. Oswald hade som minimum åtkomst till hemlig information när han var stationerad i Atsugi som en följd av hans radaruppgifter där. Detta lilla kunde ha fastställts av bara ett enkelt telefonsamtal till Oswalds tidigare befälhavare i Atsugi, John E. Donovan, “Han [Oswald] måste ha haft [en] hemlig godkännande för att arbeta i radarcentret”, vittnade Donovan för Warren-kommissionen 1964, “för det var ett minimikrav för oss alla.”
“Oswald och hans marina kamrater hade gått patrull för att skydda ett extremt hemligt spionvapen gömt i en flygplanshangar. Som radaroperatör hade han också spårat detta mörka föremål med avancerad radarutrustning för höjdbestämning. Detta speciella spionvapen var den då enskilt viktigaste underrättelsetillgång som fanns att få för USA: Det var den som framställde den mest kritiska underrättelsetjänsten om det sovjetiska ballistiska missilprogrammet på höjden av missilbluffen (1957-1960) med Khrushchev: U-2. “och” The U-2-programmet var TOPPHEMLIGT och mer än så, men det var ingen hemlighet för marinsoldaterna i Oswalds grupp. De såg planen, de spårade dem och de till och med kommunicerade med dem. Det vill säga tills Oswald deserterade till Sovjetunionen, som var målet för U-2:s spionuppdrag. Den ballistiska missilinformationen som dessa mörka plan från Atsugi samlade in när de flög över den kommunistiska jätten var betydelsefull underrättelseinformation för USA:s uppskattningar av Sovjetunionens förmåga att starta ett kärnvapenkrig. Det Oswald visste om U-2-programmet innan sitt avhopp är därför en fråga som förtjänar noggrann granskning.”
När Jesse Curry gick i pension som polischef i Dallas, Texas, skrev han en bok som heter ”JFK Assassination File.” I en intervju från 1969 för Dallas Morning News kring tidpunkten för publicering, sa Curry: ”Vi har inga bevis på att Oswald avfyrade geväret, och har aldrig haft det. Ingen har ännu kunnat sätta honom i den byggnaden med en pistol i handen.” Vilket var lika sant då som idag.
George de Mohrenschildt, en av Lee Harvey Oswalds vänner, och CIA-spionen E. Howard Hunt, uppgav båda att mordet på president Kennedy var en konspiration där CIA var inblandade. Vissa skeptiker menar att information borde ha läckt ut om mordet, om det var en konspiration, detta är en helt felaktig förståelse för psykologi och människans våldsamma historia och hur man nästan aldrig avslöjar politiskt motiverade mord som man står för och man för den delen heller inte kan erbjuda någon konkret information om man deltar i en konspiration eftersom allt kommer att vara kontrollerat och då endast bestå av obekräftade vittnesmål om saker och ting om någon talar ut. Vad folk ofta missar med Kennedy mordet är att det är precis detta ovanliga som verkar ha hänt och som backar upp de faktiskt konkreta bevisen av att där fanns en konspiration med flera skyttar.
Före sin död i januari 2007 erkände Howard Hunt, en av CIA:s främsta spioner och en av dem som dömdes för inblandningen i Watergateskandalen, att han var ytligt inblandad i mordet på president Kennedy, och namngav flera andra som var inblandade, inklusive vissa CIA-officerare. I anteckningar och samtal med sin son Saint John, och i en ljudinspelning från 2004 som skulle spelas upp efter hans död, beskrev Hunt hur han blev inbjuden till ”ett viktigt möte” i ett ”safe house” i Miami 1963.
Willem Oltmans jobbade som utrikesreporter i USA för den nederländska tv-kanalen NOS på 60-talet och skapade band till president Kennedys närmaste rådgivare. Efter mordet på Kennedy i Dallas 1963 intervjuade Oltmans Lee Harvey Oswalds mamma, Marguerite. Ytterligare efterforskningar ledde honom till Oswalds bekant George de Mohrenschildt. 1977 gick de Mohrenschildt med på att lämna ut information till Oltmans, men försvann från deras mötesplats och hittades död i Florida ett par veckor senare.
L. Richardson Preyer, en av medlemmarna i HSCA, menade att de Mohrenschildt var ”ett mycket viktigt vittne på grund av den nya information han hade”. Några dagar senare, den 2 april 1977, berättade Oltmans för HSCA att de Mohrenschildt hade erkänt sin egen inblandning i konspirationen för att döda president Kennedy. Pat S. Russell, som var de Mohrenschildts advokat sade ”Min uppfattning är att det definitivt fanns en konspiration och att George också var av den uppfattningen”. Oltmans vittnade i tre timmar bakom lyckta dörrar och berättade för utskottet att de Mohrenschildt hade diskuterat mordet på Kennedy med Lee Harvey Oswald ingående. ”de Mohrenschildt berättade att Oswald agerat på hans (De Mohrenschildts) uppdrag och att han kände till att Oswald skulle döda Kennedy”, sade Oltmans. Även om Oltmans hade lämnat information till utskottet strax innan innebar de Mohrenschildts död att Oltmans hade befriats från sitt löfte att inte avslöja viss information. Oltmans avslöjade att de Mohrenschildt, som han hade känt i tio år, hade berättat för honom att det fanns en konspiration för att mörda Kennedy och att han hade spelat en roll i konspirationen. de Mohrenschildt sade att personal från CIA och FBI också var inblandade. Oltmans sade i en radiointervju att de Mohrenschildt hade berättat för honom att han inte visste vem som dödade Kennedy eftersom ett antal kubaner skulle skjuta samtidigt som Oswald.
Joseph Dryer var börsmäklare vid Loeb & Rhodes & Co i Palm Beach, och i maj 1978 fick HSCA information om att Dryer hade träffat George de Mohrenschildt på Haiti. Dryer sade att han hade träffat de Mohrenschildt på Haiti, att de Mohrenschildt agerande var ”konstigt” och att han bland annat hade skuggat personer. Dryer berättade att de Mohrenschildt umgicks med en man som hette Clemard Joseph Charles, som var VD för en bank i Haitis huvudstad Port-au-Prince. Dryer sade att Charles ”hade många kontakter” inom CIA, och Dryer trodde att CIA vid ett tillfälle hade placerat en av sina agenter som sekreterare hos Charles. Dryer sade att han träffade George de Mohrenschildt genom Charles. Enligt Dryer umgicks han, Charles och de Mohrenschildt med en kvinna vid namn Jacqueline Lancelot som ägde en välkänd restaurang i Pétionville, Haiti. Dryer sade att många anställda vid den amerikanska underrättelsetjänsten och andra utlänningar besökte restaurangen. Lancelot hade kontakt med amerikanska underrättelseanställda och gav dem information om Duvaliers regering. Dryers förbindelse till Lancelot bestod bland annat av att vidarebefordra meddelanden från henne till personer i USA som Dryer antog hade någon form av koppling till CIA. Dryer sade att en av dessa kontakter var en person som arbetade för den franska underrättelsetjänsten och samarbetade med CIA.
Gaeton Fonzi som anlitades av HSCA som utredare konstaterade att ”flera stora insättningar gjordes till de Mohrenschildts haitiska bankkonto [i slutet av 1963], inklusive en inbetalning på två hundra tusen dollar från en bank i Bahamas”. Detta inträffade när de Mohrenschildt och Clemard Joseph Charles påstods sköta en sisalodling, som i själva verket var ett övergivet fält de aldrig satte sin fot i närheten av. Dryer sade i intervjun att Lancelot berättade för honom att en ”stor” summa pengar, 200 000 eller 250 000 dollar, hade satts in på de Mohrenschildts konto strax efter mordet på Kennedy. I ett internt pm från 1976 om de Mohrenschildt konstaterade CIA-chefen George H. W. Bush att: ”Under en viss tid hade han/eller spenderade han stora summor pengar”.
Den 6 juli 1978 berättade Joseph Dryer för HSCA att han var av åsikten att de Mohrenschildt hade ”vissa kopplingar till underrättelsetjänsten”. Den 29 mars 1977 gav de Mohrenschildt en intervju till författaren Edward Jay Epstein, där han hävdade att en CIA-agent i Dallas, J. Walton Moore, och en av dennes kolleger hade givit honom Lee Harvey Oswalds adress i Fort Worth 1962 och sedan föreslagit att de Mohrenschildt skulle träffa honom. Han sade till Moore att han skulle uppskatta lite hjälp från USA:s ambassad i Haiti. ”Jag skulle aldrig någonsin ha kontaktat Oswald om inte Moore hade godkänt det”, sade de Mohrenschildt. ”Det var för mycket som stod på spel”. de Mohrenschildt berättade för Edward J. Epstein att han aldrig hade varit betald anställd av CIA, men att han ”emellanåt hjälpt” personer med kopplingar till CIA. De i sin tur hjälpte honom med affärskontakter utomlands. Som exempel nämnde han kontraktet för att kartlägga den jugoslaviska kusten som han fick 1957. Han utgick från att hans ”CIA-kontakter” hade ordnat det åt honom och han gav dem rapporter om de jugoslaviska tjänstemän som de hade uttryckt intresse för. Samma dag som Epsteins intervju fick de Mohrenschildt ett visitkort från Gaeton Fonzi, journalisten som anlitats av HSCA, och som gärna ville träffa honom. HSCA ansåg att de Mohrenschildt var ”ett mycket viktigt vittne”. Den eftermiddagen hittades de Mohrenschildt död i ett hus i Manalapan, Florida.
Joseph Dryer var säker på att de Mohrenschildt hade blivit mördad, vilket även flera andra har hävdat. Flera aspekter av de Mohrenschildts död fick polischefen vid Palm County Sheriff’s Office, Richard Sheets, att beteckna skjutningen som ”mycket märklig”. de Mohrenschildt hade börjat berätta sin historia för Edward J. Epstein samma dag som han dog. För första gången medgav han att J. Walton Moore, chefen för CIA-kontoret i Dallas, hade givit honom i uppdrag att, med de Mohrenschildts egna ord, ”hålla koll på Oswald”. Vad mer han hade att berätta får vi aldrig veta. Enligt en artikel i San Francisco Examinator 1977 sade en källa att HSCA ”hade fått ett tips om att de Mohrenschildt var ’beredd att berätta sin historia’”.
Den slutliga rapporten från the United States’ House of Representatives Select Committee on Assassinations (the HSCA) publicerades den 29 juli 1979. Denna andra officiella undersökning av Kennedymordet konstaterade att president Kennedy var ”förmodligen mördad till följd av en konspiration”. HSCA rapporten konstaterade inte bara att en stor sannolikhet för konspiration existerade men även att det var möjligt att ett fjärde skott hade avlossats. Dessutom fann kommittén att presidentens (Warren) kommission berövades bevismaterial. Andra utredningar (Senate Select Committee on Intelligence Activities) beslutade att undersökningen av CIA misslyckades också i deras utredning till kommissionen. ”Detta bevis tyder på att undersökningen av mordet var bristfällig och att de fakta som kan ha väsentligt påverkat undersökningens gång inte lämnades till Warrenkommissionen”.
Warrenkommissionens medlem Richard Russell skrev motvilligt på Warrenrapporten trots att han inte kunde utesluta möjligheten till en konspiration, och han erkände senare att han hade ett ”kvardröjande missnöje” med många av kommissionens slutsatser. Warrenkommissionens dom om president Kennedys mord var långt ifrån enhälligt. Tre av kommissionens sju medlemmar uttryckte tvivel om single-bullet teorin. Alla tre var karriärpolitiker som representerade södra stater: Senator John Sherman Cooper i Kentucky, kongressledamot Hale Boggs i Louisiana och senator Richard Russell i Georgien.
Philip Shenon, en tidigare Washington-korrespondent för New York Times, är författaren av “A Cruel and Shocking Act: The Secret History of the Kennedy Assassination.” Där det blir avslöjat att Warrenkommissionen var väsentligen komprometterad redan innan den kom till. Boken fastställer att där var en mörkläggning och att sanningen var gömd, både från allmänheten och från Warrenkommissionen. Andra ledande forskare som har avslöjat bristerna i Warrenkommissionens rapport inkluderar Harold Weisberg, i sin bok serie Whitewash, Sylvia Meagher, i sin bok Accessories After the Fact: The Warren Commission, the Authorities & the Report on the JFK Assassination, och Gerald D. McKnight, i sin bok Breach of Trust: How the Warren Commission Failed the Nation and Why.
Se en intervju med James Curtis Jenkins om hans sensationella avslöjanden här under från Valuetainment:
